Vad jag råkade drömma den här natten:

Jag hade en helt sjuk dröm inatt, som jag måste skriva ned, så konstigt har jag inte drömt på länge:

Jag var en pyssling och hade två pysslingkompisar som hette Gus och Jack och vi skulle rädda en prinsessa ifrån en ond drake som hade sitt näste på Brunnaskolans fotbollsplan.
Vi hade hus i mossen/underjorden och jag hade Peter Jöbacks röst, min bror hette Aran men han dog. Jag ba look at all the fucks I'm giving.

Genom att rädda prinsessan så gick vi pysslingar ned till Brunnaskolans ingång där Cassie och hennes morsa stod. Vi mutade Cassie att följa med till fotbollsplanen med mjölkulor. När vi kom upp dit så distraherade vi draken och bytte ut prinsessan med Cassie. Sedan kutade jag, de andra pysslingarna och prinsessan iväg därifrån. Cassie grillades och blev uppäten, det var en uppoffring vi blev tvungna att göra.


Sedan var jag helt plötsligt ett tjockt troll vid namn Doris och jag led av en kronisk nässjukdom som gjorde så att näsan antingen blev gigantisk eller helt osynlig med bara två svarta hål i dess ställe.
Jag bodde i en enplansstuga i en park, i någon grön och disig förort där många alkisar brukade gå runt och plocka gräs och bajsa i svarta sopkorgar.


Från out of nowhere, så var jag mitt egna jag igen. Jag skulle flytta hemifrån, fast att flytta hemifrån var detsamma som att flytta till farsans lägenhet. Jag flyttade hemifrån för att jag var myndig och för att morsan hade dött av cancer. Pappas lägenhet var, i drömmen, samma stuga som Rasmus och paradis-Oskar bodde i när de gömde sig från länsman och tjuvarna, i skogen och där de gömde diamanterna och all para.
Pappa bodde i alla fall i badkaret, som stod på badrummets högra sida. Badrummet var målat helt i vitt, ändå så var allting sunkigt och otydligt, som under vatten. Farsan hade på sig en antik dykarutrustning och pratade på scubadiving-språket. I drömmen hette han Glen, men han var ingen göteborgare för det. Man hörde aldrig vad han sa, för han blubbade bara vatten hela tiden. Jag hatade honom.


Sedan så gick jag en dag ut, till en park och hamnade utanför Doris enplansstuga. Jag gick nedför en liten gräskulle och kikade in genom fönstrena, som inte hade glasskydd. Det var mörkt och smutsigt därinne. Doris hängde i ett rep från taket, var uppsvälld, blå och livlös. En mögelstank trängde igenom mina näsborrar och äcklade mig. Allting med Doris var alltid så djävla äckligt.

Jag tappade andan en aning och bestämde mig för att vända om och aldrig gå tillbaka dit igen. När jag vände mig om så grep en tunn, gammal, rynkig och skogsmullig alkis tag i mig och presenterade sig själv som Doris bror. Jag försökte gå därifrån för jag orkade verkligen inte ta del i ett artigt samtal, jag var arg och ville bara in i skogen och ut till friheten men han skrattade segt och berättade sin djävla livshistoria.
Jag blev en kvinnlig version av Simon Larsson, ur boken Simon och Ekarna, och avskydde nästan allting som inte var som jag själv var. Alkisen gick in i huset, petade på Doris med en kvist och sade att det var starkt gjort av henne att hänga sig, av alla sätt som finns att begå självmord.
– Jaha, och varför är det så magstarkt då? Frågade jag för att det lät som ett skumt uttalande, faktiskt. Han svarade att Doris förstod ju såklart att det skulle få henne att se ännu tjockare och fulare ut, när hon hänger såhär livlös och uppsvälld ifrån taket och luktar som en kamelfis. Då måste hon ju på nåt sätt ha accepterat att ful skulle hon alltid vara, både som död och levande, och det är starkt att acceptera en svidande sanning.

Han skrattade mer åt henne och fortsatte peta på hennes fettvalkar med kvisten. Hennes näsa hade genomgått en härdsmälta när hon dog, den hade inte vetat om det skulle bli gigantisk eller osynlig. Så näsan hade mosats och krossats av sin egen förvirring och det låg halvtorkat äckligt grönt snor runt två hål i Doris blåvita ansikte, där hennes näsa en gång suttit. Den gamla brodern tog kvisten och kladdade runt hennes snor så att det smordes in i hela hennes ansikte, och jag sa åt honom att lägga av för fan. Hon var ju död och allt, lite respekt ska man ju ha.
Han skrattade ännu mer, som om han inte hörde mig, och trallade iväg till Doris kökslådor och rotade runt där. Han snodde både silverbestick, pengar, tändstickor och cigariller. Jag kastade mig efter honom och ba vadfan håller du på med?! Han småsprang ut ur huset in i parken och rev upp grästovor ur marken, han stampade ihjäl pysslingar o sprang uppför en svart järntrappa och satte sig på järnräcket och lipade åt mig. Jag ba stod där och tänkte vad fan håller gubbjäveln på med? Vad är det han saknar i skallen?

Sen började jag avsky honom för att han var en sådan där alkis som, i min dröm, var typ onda narrar och hånskrattade jämt. Vilket jag tydligen avskydde, fastän jag som sagt var avskydde i princip allt. Han bajsar åtminstone inte i papperskorgar, det skulle vara droppen alltså.

Då satte sig alkisen på en svart papperskorg som stod bredvid trappan, och började skita i den. Nej fy fan, tänkte jag och knöt mina nävar. Jag skulle gå rätt fram till honom men jag råkade gå rätt in i ett duggregn och granar, och helt plötsligt låg jag ned på marken i skogen och slukades av mossan. Jag mosades till döds, jag med. Jag tycker i alla fall att den drömmen var kind of fucked up, för att inte tala om hur äcklig den var. Hur kan egentligen min hjärna och mina minnen omedvetet producera något sånt här?
Knasigt