Riktigt namn:
Sparvhök Ärkemagikern Civilstatus:
Förlovad
Läggning:
Straight
Intresse:
Hästar
Bor:
Med någon
Politik:
Höger
Dricker:
Läsk
Musikstil:
J-rock
Klädstil:
Preppy
Medlem sedan:
2008-08-18
Två LÅÅÅNGA läkarmöten och jag blev utskriven. Den första läkaren jag pratade med var helt underbar. Vi tänkte exakt likadant. Och hon skickade in en remiss till min läkare om att jag skulle behöva höja min SSRI och sättas på antipsykotiskt.
However, börjar med morgonen. Vaknar runt kl.7 och det är kallt som helvete, imovanesmak i munnen förstås. Ser att jag har mobilen på sängen, den fick man alltså ha. Hon i sängen intill andra väggen hade redan gått upp och lämnat rummet.
Flera gånger kommer en gubbe med stickad grön tröja och mjukbrallor med världens (dödens) asscrack in och pratar rätt högt, som att han pratade med någon: Han började böka med en av sängarna, typ flytta på den och kolla under den och ba "NÄE, NÄE." Det var då jag frågade om han ville vara god och stänga dörren. "NÄE, NÄE. DEN ÄR INTE HÄR ASSÅ. NÄE."
En läkare kommer och frågar om jag heter Blablabla och ska ha blabla, jag ba "Nej jag heter Rebecka och jag går på Sertralin" HAHAHAHAHA, hon ba "ok förlåt ska hämta".
Så tog jag Lillmårran (mitt gosedjur som jag sovit med sen jag var 1 år gammal) och gick ut till matsalen/tv-rummet, tog en mugg med kaffe, gick till kontoret och bad om eld och satte mig i rökrummet. Fittkallt var det. Men överlevde. Efter ciggen gick jag tillbaks till Tv-rummet och socialiserade med de andra "internerna".
När jag sitter och ser på TV kommer asscrackgubben in och skall ta frukost, ber personalen om tallrikar. "Men den andra då?", "Vadå andra? Du har ju en tallrik med fil här.", "Ja men jag ska ha två.", "Ska du äta SÅ mycket, Rolf?", "Näe, den är till min polare.", "..???", "Den är till Jimmy", "...Jahaaa, men vet du, Rolf. Jag kan gå och prata med Jimmy och ge frukost till honom.", "Neeej jag har lovat Jimmy att hämta till honom också..."
Fick sedan höra av de andra tjejerna/kvinnorna att Jimmy är Rolfs låtsaskompis. /fniss. (förlåt mig, Gud)
However, när de andra pratade och jag satt med så fick jag lite inblick i det hela. Någon hade tvångsmedicinerats, en annan hade rymt på rasten (halvtimmes utevistelse), osv osv. Och de pratade om Avdelning 51. Helvetets avdelning, verkade det som. Alltså det lät som Paviljong C på Shutter Island, typ... Och vi fick ju alla privata läkarmöten för bedömning av om man fick gå eller stanna kvar. De kallade in oss en efter en när vi satt i tv-rummet. Jag var sist. Såg bara hur de andra kom tillbaka, uppgivna och skakade på huvudet. Ändå verkade alla vara normala och resonabla personer. Men jag antar att när flera instabila personer samlas på samma våglängd så jämnar det ut sig och man blir "normala tillsammans", eller något.
Sen var det min tur iaf, var cpnervös. Jag tänkte att "fan, nu har jag hamnat här. lär säkert bli kvar, bli en intern, intalas att jag är sjuk hur mycket jag än försöker bevisa motsatsen."
Men så fick jag denna läkaren. Helt otroligt. Sedan var det bara överläkaren kvar, och han sa att han litade på mig att jag skulle klara mig utan övervakning. Nu tänker jag lova mig själv att detta inte skall hända igen.
Vaknar upp på tvångspsyk... Dörren till mitt rum står öppen och det låter som fan därute för personalen har morgonfika eller nåt.. och kallt utav helvete är det. En gubbe (utan läkaruniform) går in och ut hela tiden så jag fråga om han kunde stänga dörren... Han ba gapade NÄÄÄE så visa det sig att han svara på någon av dem där ute, jag ba Hallå??! Så gick han ut... Fittor :@
Ska försöka komma ut härifrån innan eftermiddagen så jag kan gå på dansträningen.
Höll nyss på att gå åt helvete. Tack hymn och Kebab för att ni är så jävla bra. <3
Börjar bli psykotisk igen. Utav HELVETE. Och är sjukt skör och sårbar just nu. Och mer labil/instabil än någonsin, nästan. Ska boka nytt läkarmöte på måndag så jag kan få starkare preparat än Oxazepam utskrivet, då jag behöver ta 3-4 stycken för att det skall hjälpa litegrann.
Nu ska jag åka råflöddrad till stallet. Men mamma och pappa följer med och ser till att allt går rätt till. De vet att jag var tvungen att ta en rätt hög dos ångestdämpande nu.
Detta är, utan tvekan, den vackraste låten som någonsin nått mina trumhinnor. Har tyckt det sedan jag hörde den i ESC i år för första gången. Hon är ju lätt en av världens bästa och mest inlevelserika människa.
Alltså jag börjar gråta varje gång jag lyssnar på låten. Inte snyfta eller fälla en tår utan verkligen BÖLA. Den smärta som man känner i hennes sång, alltså det är typ som ångesten själv sjungen i vacker melodi. Jag förstår inte ett ord på albanska men ändå förstår jag att låten handlar om smärta, hopplöshet, tomhet, svärta, total uppgivenhet. Alltså ah, finns typ inte tillräckligt med ord.
Mår alltid bra efter att ha lyssnat på sån här musik, typ. Även Dir En Grey och vissa av de mörkare låtarna med Björk. Det är som att man är ett stort tätat kärl fylld med smärta och ångest. Och när man lyssnar på de här låtarna så är det som att någon bara sticker hål i kärlet och öppnar alla fogar och lås så ångesten, oron och smärtan bara forsar ur en och lämnar kvar utmattning och lättnad.
Och nej, jag är inte flöddrad eller något. Jag är bara emotionell och passionerad. <3
Vill ha ponny igen. Asså kolla hur han rör sig. Kolla traven. Och galoppen. Ser ut som att han ska lyfta vilken sekund som helst och flyga iväg typ. Wow.
