Utskriven

Två LÅÅÅNGA läkarmöten och jag blev utskriven. Den första läkaren jag pratade med var helt underbar. Vi tänkte exakt likadant. Och hon skickade in en remiss till min läkare om att jag skulle behöva höja min SSRI och sättas på antipsykotiskt.

However, börjar med morgonen. Vaknar runt kl.7 och det är kallt som helvete, imovanesmak i munnen förstås. Ser att jag har mobilen på sängen, den fick man alltså ha. Hon i sängen intill andra väggen hade redan gått upp och lämnat rummet.

Flera gånger kommer en gubbe med stickad grön tröja och mjukbrallor med världens (dödens) asscrack in och pratar rätt högt, som att han pratade med någon: Han började böka med en av sängarna, typ flytta på den och kolla under den och ba "NÄE, NÄE." Det var då jag frågade om han ville vara god och stänga dörren. "NÄE, NÄE. DEN ÄR INTE HÄR ASSÅ. NÄE."

En läkare kommer och frågar om jag heter Blablabla och ska ha blabla, jag ba "Nej jag heter Rebecka och jag går på Sertralin" HAHAHAHAHA, hon ba "ok förlåt ska hämta".

Så tog jag Lillmårran (mitt gosedjur som jag sovit med sen jag var 1 år gammal) och gick ut till matsalen/tv-rummet, tog en mugg med kaffe, gick till kontoret och bad om eld och satte mig i rökrummet. Fittkallt var det. Men överlevde. Efter ciggen gick jag tillbaks till Tv-rummet och socialiserade med de andra "internerna".

När jag sitter och ser på TV kommer asscrackgubben in och skall ta frukost, ber personalen om tallrikar. "Men den andra då?", "Vadå andra? Du har ju en tallrik med fil här.", "Ja men jag ska ha två.", "Ska du äta SÅ mycket, Rolf?", "Näe, den är till min polare.", "..???", "Den är till Jimmy", "...Jahaaa, men vet du, Rolf. Jag kan gå och prata med Jimmy och ge frukost till honom.", "Neeej jag har lovat Jimmy att hämta till honom också..."

Fick sedan höra av de andra tjejerna/kvinnorna att Jimmy är Rolfs låtsaskompis. /fniss. (förlåt mig, Gud)


However, när de andra pratade och jag satt med så fick jag lite inblick i det hela. Någon hade tvångsmedicinerats, en annan hade rymt på rasten (halvtimmes utevistelse), osv osv. Och de pratade om Avdelning 51. Helvetets avdelning, verkade det som. Alltså det lät som Paviljong C på Shutter Island, typ... Och vi fick ju alla privata läkarmöten för bedömning av om man fick gå eller stanna kvar. De kallade in oss en efter en när vi satt i tv-rummet. Jag var sist. Såg bara hur de andra kom tillbaka, uppgivna och skakade på huvudet. Ändå verkade alla vara normala och resonabla personer. Men jag antar att när flera instabila personer samlas på samma våglängd så jämnar det ut sig och man blir "normala tillsammans", eller något.

Sen var det min tur iaf, var cpnervös. Jag tänkte att "fan, nu har jag hamnat här. lär säkert bli kvar, bli en intern, intalas att jag är sjuk hur mycket jag än försöker bevisa motsatsen."

Men så fick jag denna läkaren. Helt otroligt. Sedan var det bara överläkaren kvar, och han sa att han litade på mig att jag skulle klara mig utan övervakning. Nu tänker jag lova mig själv att detta inte skall hända igen.