Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Ända sedan Chris flyttade så har det blivit jobbigare att bo och stå ut här.
Har aldrig känt mig så värdelös och nedstämd som jag gjorde dagarna efter att hon flyttade.
Alla saker som sägs av de andra som bor här, har aldrig riktigt rört mig i ryggen.
Men efter att hon flyttade så har känslan av ensamhet varit total och helt plötsligt så kunde jag inte ignorera det längre.
En salig blandning av drama, mobbning och grupptyrck fick mig att vägra följa med till skara sommarland med de andra.
Är alla hvb hem såhär?
Förmodligen ja.
Förstår bara inte vad jag har gjort som stört de andra så mycket.
Efter min tid på östermalm så var jag säker på att jag aldrig skulle behöva stå ut med det _igen_.
Har blivit av med mina hörlurar dessutom, några chokers och i princip alla mina overknees.
Trodde vi bara hade en kleptoman här men hon flyttade för ett bra tag sedan ugh.
Uppsala och Knivsta suger. Känner inga här. Saknar stockholm.
Så... Jag somnade vid 5 imorse.
Hur i helvete tänkte de?
För den som jobbat är Ida och hon har ingen delegering..
Hur tänkte ni där?
Utan mina mediciner så kan jag inte somna.
Pls var sociala med mig jag är charmig och mitt hår är fluffigt. Fult men fluffigt.
Mina dubbelhakor är kungliga
rockkinextazy heter jag där.
Jag vill ha tillbaka mitt vita/silver hår.
Ugh
Edit: Jag ska tydligen gör falafel nu.
Jag börjar om på ruta 1 ännu en gång.
Jag är helt ensam i huset tills imorgon kväll.
Egentligen så skulle jag varit med de andra på Skara Sommarland just nu.
Men allt som hänt i huset de senaste dagarna så kändes det som det bästa alternativet.
Skulle inte förvåna mig om jag måste tvingas bo här ännu längre. Med tanke på vad som hänt de senaste dagarna.
Jag ringde morsan igår och måste ha låtit så jävla patetisk och sorglig. Jag bad henne att ta mig härifrån. Eftersom jag inte har lvu så har hon rätt till att bara komma och hämta mig.
Fick reda på att den enda anledningen till att hon inte har kastat ut honom än är för att han hjälper till med att betala hyran så att hon kan unna sig lite.
Kul.
Om 37 dagar så har jag all rätt att ta mitt mina grejer och dra.
Men har ingenstans att ta vägen.
Vet inte ens om jag kommer kunna börja skolan när lovet är slut.
Om jag gör det så hoppas jag att mitt psyke pallar det den här gången.
Har ingen aning om hur detta ska gå och fet finns några problem
1. Jag kommer börja plugga i Uppsala
2. Jag ska börja 1:an.. Igen (wooh jag ska plugga med 99:or, jag kan knappt umgås med folk som är lika gamla som mig)
3. Jag känner INGEN här.
4. Halp
Tfw man börjar bryta ihop och man bara vill prata med någon i telefon, så man kollar igenom alla kontaker man har i sin telefon och sen inser nej jag kan inte ringa någon av dem.
"De har egna liv, egna problem så varför ska jag förvärra deras dag genom att ringa"
Varför kan jag bara inte hantera allt det här själv.
I sådana här stunder så vill jag vara lägga mig ner ich skrika efter en mamma som jag aldrig haft. Eller min bild av hur en mamma ska vara.
Såå fick mitt andra besök idag.
Kunde knappt sova, oron och ångesten kom smygande under dagen igår.
Sen så har jag deppat lite för att idag så flyttar Chris/Julia.
Var uppe med henne tills klockan 4-5 på morgonen.
Så pappa kom idag vid 12.
Jag har inte träffat honom sedan jag var inlagd på psyk för några månader sedan.
Jag hade skällt ut honom och satt och grät för att jag var så arg.
Men det gick bra. Hörde när bilen kom och när han gick in. Gick fram och kramade honom, länge.
Sen åkte vi till Uppsala och gick omkring.
Vi fikade och snackade. Sen försökte vi hitta garaget som vi parkerade bilen.
Hahah kan inte Uppsala hår vilse hela tiden.
Det gick bra ändå. Vi snackade om spel, musik, min situation med, mamma och Alex bland annat.
Byte ut mina antidepressiva för ett tag sedan då sertralinet gav mig sjuka bröstsmärtor.
Det var så illa att jag låg och vred mig av smärtorna samtidigt som jag skrek.
Jag bytte till... Öh jag kommer inte ihåg vad dem heter, men jag vet att namnet är jätte krångligt.
Jag börjar känna ett mindre tryck igen.
Vill verkligen inte ha så ont igen och jag pallar inte att byta medicin ännu än gång.
Tbh så har jag ingen aning ifall medicinen funkar eller inte då jag inte känner någon skillnad. Men sen så har ju varken personalen eller läkaren förklarat för mig vad medicinen ifråga ska göra och hur den ska hjälpa.
Det var i princip, jag blev inskriven sen sa dem: Här, ät det här. Nej du kan inte säga ifrån ät det här, sluta krångla ät det. :::))))
Eftersom jag fortfarande är sjuk så har jag bara varit inne på mitt rum och
för ett tag sedan så lyckades jag få tag på hemmets wifi lösen så har suttit framför dator i princip hela dagen.
Grejen är bara att huset är så jävla stort att uppkopplingen suger i vissa delar av huset
och
eftersom att jag a) inte får har mobil/dator/platta utanför mitt rum b) inte ens vet om att kvarntorp har wifi enligt personalens sätt att se på det
sååå får jag sitta på golvet, i mitt rum vid dörren :-----)
Inte så farlig kanske om man bortser från att jag nu efter en stund av smärta inte har någon känsel alls i rumpan.
Mitt ex klagade på den varje gång jag satt i hans knä för att han fick ont och tappade känseln i sina ben.
F.ö så ligger jag på golvet i skrivande stund och skrattar pga att jag har världens sämsta humor.
Btw det här var det jag skrattade åt:
En timme senare och jag skrattar fortfarande lika mycket.
Ber till gudarna att Maria ska komma tillbaka med lite åt mig, det är så jävla tråkigt här att det behövs.
Har hållit på i 2 dagar i sträck nu, snart blir det en tredje.
Är helt död dock.
Kom precis tillbaka från hunddagiset.
Är lika förvirrad som vanligt så allt är i sin ordning.
Höll på att svimma förut, på promenaden med hundarna.
Är sjuk igen så det suger, vill sminka mig så att jag inte ser ut som en vandrande lik, men jag pallar verkligen inte. Plus att jag kanske börjar dregla alt. snorar ner mitt smink.
Skriv med mig var social med mig idk.
Jag är överallt och ingenstans på samma gång.
Jag har ingen aning om vad jag nyss skrev
Mvh virrig och senil, börjar nog bli gammal eller något jag har ju redan blivit gråhårig.
