Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Känns som att det skulle kunna vara skitkul.
Måste göra det någon gång, men sen nu när jag tänker på det... Jag bor på ett hvb-hem mitt ute i skogen med sämst internet.
Dessutom så är jag för socialt efterbliven för att prata i Skype förutom när jag spelar bordelands typ med chizz
Jag behöver ett mer aktivt socialliv känner jag.
Men du vet
Socialtretarderad
Vadfan är det här för jävla skit.
Varför har jag inte somnat än?
Varför har jag inte däckat, tappat luren i golvet och mosat pikachu?
Wtf propavan hallå?
Jag dör typ vid 22-23.
Men inte idag?????
Mina antidepressiva ska göra mig ännu mer trött och jag har höjt dosen.
Wtf
VAD ÄR DET SOM HÄNDER
VADFAN VILL DU MITT LIV
VADFAN ÄRE HÄR FÖR SKIT
En grej som jag inte fattar, hur kan ett test där man samlar ihop "poäng" (personalen/psykiatrikerns ord inte mina) genom att svara på x antal frågor som har med sitt mående att göra förr att sedan kunna se hur grov deppression man har vara så jävla mycket viktigare än att faktiskt hjälpa?
Har gjort det här testet 2 gånger och lär göra det många många gånger till.
Hur kan den där jävla siffran vara så viktig?
Istället för att ni ber mig ta det där testet för att sedan räkna ihop allt, trycka i mig antidepressiva och sedan skriva i lite journaler kan ni ju faktiskt försöka hjälpa mig?
Den ända informationen som kommer ur det är 36. "Amanda du har 36 poäng."
Det låter bara fel och skevt.
Klia dig i skägget och upprepa att 36 är en hög siffra en gång till.
Jag vet inte vad jag sak tycka om det här.
HAHAHAHA orkar inte med mig själv.
Vet inte ens hur jag ska reagera ens?
Ska jag gråta? Ska jag skratta?
Ska jag lägga mig sängen och deppa?
Behöver jag kramar? Är jag äcklad över mig själv? Svar: Ja
Så fyller myndig om fjorton dagar.
17 september och det finns ingen chans i helvetet att jag tänker sitta i mitt rum på ett hvb-hem i döda Knvista på min artonårsdag.
Åker till Stockholm och kaosar?
Så öh hej hmu pls
Jag gav upp för länge sedan.
Försöker hitta nya anledningar till varför det är som det är. Nya anledningar till att vara glad.
Men faktumet kvarstår.
Jag lär aldrig bli värd något annat än det här så det är lika bra att ge upp.
Jag må lura mig själv för en kort stund att det är bra, att jag är bra. Men sen så är jag tillbaka i verkligheten.
Jag vill känna något, men just nu kan jag inte känna något alls. Lyckas jag känna något är det bara för den korta sekunden. Inget mer.
Jag drömde om de där jävla tabletterna igen.
Vill inte det här, jag vill ingenting.
Kommer krypande och jag vet inte vad jag ska göra. Var verkligen inte beredd på det här. Just nu så vill jag bara bli kramad och pussad på. Få höra att allt är ok typ.
Fick även massa oros tankar om det som hände inatt.
Är jag bara ett ligg igen? Är jag inte värd något bättre än det här?
En sak jag funderar över, borde jag säga att jag avvek från hemmet för hans skull?
