30 år. Är offline
hon gav mig lite ost så jag kunde göra mackor i ugn. Har ej nån matlust eller så mycket mat hemma så jag kan faktiskt göra något att äta. så nu ska jag invänta ugnens heta stund och sen jävlar blire äta. har ej ätit på snart 14 timmar, ops.
Edit: alltså min mamma, inte användare mami (även om de vore guld att få ost av hen)
så jag kan köpa detta
https://www.gobstonealley.com/
och allt som visas i denna video
Jag har möte snart, om 1 minut faktiskt. Önska mig lycka till era mugglare
Idag är det 8 år sen jag skrev på steg 3 på anorexi enheten. Steg 3, vilket var 2 steg kvar tills jag skulle bli friskförklarad. Dock blev jag aldrig det. Jag blev utskriven för tidigt för skulle göra ryggoperation och var tvungen vara säng liggandes i 2 månader så det ville ej ha mig kvar där för kunde ej fortsätta behandlingen just då. Jag kom aldrig tillbaka och blev aldrig klar. Är fortfarande sjuk, väldigt sjuk. Äter, men inte bra. Hets äter, svälter och allt går i spiral. Det är sjukt hur snabbt tiden går ändå?? är stolt över mig själv hur långt jag har kommit. Stolt att jag fortsätter att kämpa, oavsett hur jobbigt det är och hur mycket rösterna skriker på mig. Jag vill dock ha hjälp, sista hjälpen men samhället, staten, vården sviker mig hela tiden. Får ingen hjälp för är ej smal nog för ha en ätstörning och de vägrar skriva remiss så kan inte lägga in mig själv, kan ej heller för det kostar 4-5 tusen i månaden. 700kr i månaden. Vilket är sjukt mycket. Men jag ska kämpa mig till friheten för Ana äger mig inte, inte längre. Jag är jag. Jag får äta. Det är okej. Jag är okej. Men ibland är jag inte det och det är då jag behöver vårdens hjälp mer än någonsin, ska jag behöva svälta tills jag är bara skinn och ben för dem ska ta mig seriöst? Ska jag behöva vara nära döden som jag var sommaren 2010 för någon ska ingripa och ge mig hjälpen? Jag behöver hjälp, den sista hjälpen för att kunna hantera mina tankar, mina hjärnspöken som skriker varje dag på mig. Jag är stolt över mig själv, missförstå mig ej. Är så stolt att jag finns kvar för helt ärligt, hade jag ej tagit hjälpen 2010 så hade jag inte levt idag. Anorexin hade dödat mig och jag hade blivit begravd.
Jag ska vara ärlig så hatar jag min kropp men jag äter och gymmar för att försöka få ett stabilare förhållande till min kropp och maten. Jag ska inte ge upp, inte än.
Detta var sommaren 2010. Jag vägde 33kg.
Detta är nu, 2018. Pendlar mellan 54-57kg.
Har precis bakat citronsockerkaka. När den har kallnat så ska jag göra glasyr och dekorera med strössel.
Ska snart spela gw2 med Hugo, sen tänkte jag duscha och maybe läsa eller dylikt. sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra?? kolla film eller något, är fett rastlös
åker till stockholm på lördag!! kommer stanna i 1,5 månad. längtar tills jag kan gå på julmarknader, äta brända mandlar, träffa bichola, träffa hugo, träffa våra gemensamma vänner, träffa mina vänner och bara dricka te på espresso house och kolla på folket. är så taggad, längtar något otroligt mycket faktiskt. :')
har ni några favoriter på the TSR? :) behöver nytt till sims 4
vad gör ni för något? hur mår ni?
We've literally been taught to be ashamed for our basic human needs.
Refuse to feel the shame.
You are allowed to eat.
Har börjat med ny anti-depressiva och vill dö.
mår så jävla dåligt
finner ingen lycka
gråter för allt
ångesten e skyhög
är i en skit big ass depressiv period
vill ej detta
hatar detta
döda mig, helst igår.
har precis ätit lite qpurn fileer och dricker pk å kollar harry potter :<)