1497. cw - anorexia

Idag är det 8 år sen jag skrev på steg 3 på anorexi enheten. Steg 3, vilket var 2 steg kvar tills jag skulle bli friskförklarad. Dock blev jag aldrig det. Jag blev utskriven för tidigt för skulle göra ryggoperation och var tvungen vara säng liggandes i 2 månader så det ville ej ha mig kvar där för kunde ej fortsätta behandlingen just då. Jag kom aldrig tillbaka och blev aldrig klar. Är fortfarande sjuk, väldigt sjuk. Äter, men inte bra. Hets äter, svälter och allt går i spiral. Det är sjukt hur snabbt tiden går ändå?? är stolt över mig själv hur långt jag har kommit. Stolt att jag fortsätter att kämpa, oavsett hur jobbigt det är och hur mycket rösterna skriker på mig. Jag vill dock ha hjälp, sista hjälpen men samhället, staten, vården sviker mig hela tiden. Får ingen hjälp för är ej smal nog för ha en ätstörning och de vägrar skriva remiss så kan inte lägga in mig själv, kan ej heller för det kostar 4-5 tusen i månaden. 700kr i månaden. Vilket är sjukt mycket. Men jag ska kämpa mig till friheten för Ana äger mig inte, inte längre. Jag är jag. Jag får äta. Det är okej. Jag är okej. Men ibland är jag inte det och det är då jag behöver vårdens hjälp mer än någonsin, ska jag behöva svälta tills jag är bara skinn och ben för dem ska ta mig seriöst? Ska jag behöva vara nära döden som jag var sommaren 2010 för någon ska ingripa och ge mig hjälpen? Jag behöver hjälp, den sista hjälpen för att kunna hantera mina tankar, mina hjärnspöken som skriker varje dag på mig. Jag är stolt över mig själv, missförstå mig ej. Är så stolt att jag finns kvar för helt ärligt, hade jag ej tagit hjälpen 2010 så hade jag inte levt idag. Anorexin hade dödat mig och jag hade blivit begravd.


Jag ska vara ärlig så hatar jag min kropp men jag äter och gymmar för att försöka få ett stabilare förhållande till min kropp och maten. Jag ska inte ge upp, inte än.


Detta var sommaren 2010. Jag vägde 33kg.


Detta är nu, 2018. Pendlar mellan 54-57kg.