alismas blogg

Varför gör jag som gör nu, när jag innerst inne vet att jag mår dåligt av det?
Jag sätter mig mer och mer i klistret när det kommer till relationer till människor överlag.
Är medveten om allt det där, men väljer att gå den vägen ändå.
Vet att jag i slutändan bara förvirrar mig själv.

Det var precis såhär innan jag flyttade till hvb-hemmet. Några månader efter flytten blev jag tillsammans med en snubbe, men det funkade inte då jag var helt avstängd och inte kände något alls. Kände lika mycket känslor, som jag känner gentemot en vägg överlag.

Hahah alltså kände mig så jävla fittig men kunde inte hjälpa det. Jag kände bara inget och det är knappt så att jag gör det nu heller. Hade jag varit ärlig så hade det förmodligen inte slutat med att jag blev hatad.

Men ey jag är bara en människa, alla gör misstag.

Men det är bättre nu, har lättare till skratt och till att le.

När jag började skriva så hade jag inte svar på mina frågor, men brukar alltid komma på det efter ett tag.

It all comes down to this.

Jag är rädd. Skulle jag sluta så blir jag i slutändan ensam och vem gillar att vara ensam?

Försökte vara lite kryptisk och bara prata rent generellt då jag bara gillar att fundera och skriva. Dessutom så försöker jag göra allt för inte sova, vet dock inte hur det går eftersom jag håller på att somna nu.

Det här är inte ens intressant, varför skriver jag ens det här? Grtr

Sitter på golvet just nu för kan inte koncentrera mig för 5 öre.
Skulle städa eftersom jag inte kan hitta min lilla bankdosa.

Men kan verkligen inte fokusera alls. Utan började städa, sen började jag tänka på tusen saker till och bara satte mig ner på golvet.

Är så frustrerad att det inte finns.
För orkar inte ha det såhär längre.

Behöver mediciner nu men kommer inte få det förrens mina andra mediciner funkar.

Blir så frustrerad på hur allt funkar på hvb-hem. Läkaren/psykologen kommer 1 gång i månaden och jag har ingen tillit alls till honom. Skulle jag missa tiden eller har någon annan aktivitet så får jag vänta tills månaden efter. Eftersom ingen ur personalstyrkan är utbildade överhuvudtaget.

Vilket känns väldigt dumt. Skulle vara så mycket smidigare.

Vill börja med adhd medicineringen igen så fort som möjligt, men det är mina andra mediciner som puts everything on hold. Då en vanlig bieffekt är ångest/deppresion.

Just nu känns det inte som något funkar alls.
Blir bara mer arg och frustrerad på mig själv för varje dag som går. Ska försöka fortsätta städa nu, så jag hittar bankdosan och kan beställa min halloween outfit.

Ah just det. Det är därför jag sitter här. Varför är jag inloggad på ec ens?

EDIT:Upprepade mig till och med i inlägget utan att vara medveten om det.
Eftersom jag bara skrev tankarna jag har huvudet så la jag inte ens märke till det.

Så fort jag satte mig ner så drog jag ner luvan över halva ansiktet. Skulle inte kalla det gråta. För det var typ jag kan inte göra något det bara rinner. Är så trött på allt idag.

Har eyeliner över halva ansiktet nu. Vattenfast MY FUCKING ASS

Ska sova och spy när jag kommer hem. Mår illa ich känner mig febrig och har ont i hela kroppen (:::

Ska kolla anime och spela don't starve

Edit: funderar på att dra fram gitarren och damma av den. Har inte spelat sen jag blev sjuk och är en bra distraktion tills jag får nya mediciner för det här funkar ej längre. Fuck lergigan fuck mitrazapin behöver något som funkar. Nu typ

Jag har haft så kul och träffat vänner som jag inte träffat sen jag flyttade.
Skulle åkt för en timme sedan men idk.
Jag håller på att bryta ihop. Vet inte om det är en allergiskreaktion på sojamjölken i min chailatte eller om det är panikångest.
Förmodligen det sista.
Jag är avstängd så varför? Varför nu?

Jag skakar och mår illa. Jag vill spy. Har panik. Så jävla mycket folk och jag vill bara försvinna. Nu.

Har haft kul, men började prata med Gerre om när jag var inlagd på akademiska och hur kakan var där för mig, hur mycket han betyder. Sen så började ångesten krypa i mig.
Försökte skämta bort det med Sam.

Sen så kom skämten om hur mycket jag ligger men det var jag fine med. Skämtar om det själv. Men sen kom det, skämten om när jag förlorade oskulden att jag inte ens han vara barn. Började skratta åt det och sa att det var okej när hon insåg vad det faktiskt var hon sa. Hon insåg det rätt snabbt och bad ursäkt. Men försökte skratta bort det. I really did. Sa att jag kommit över det. Men det har jag ju uppenbarligen inte. För bara den lilla detaljen är en av anledningarna till att jag bor där jag bor inte bara för mitt supande och drogerna. Den lilla detaljen som gör att jag inte får bo hemma, anledningen till att jag inte ens får hälsa på och pappa har bara övergivit mig. Även fast han vet
Vill kunna vara med mina vänner de ända som jag kan kalla familj. Vill inte mer vill inte bo där för är så fucking ensam och så feg för att höra av mig till mina vänner. Jag vill knte bli övergiven av min familj inte igen. Så stöter bara bort dem istället.
Jag vill inte det här mer. Jag orkar inte mer. Jag får inte gråta. Snälla