Luxxs blogg

Cute weirdo squad: cancer
manic squad: cancer
artsy squad: cancer
clingy but cute af squad: cancer
sings like an angel squad: cancer (om sjunga som en ängel innebär att låta som en kvinnlig håkan - then sure!)
emotional squad: cancer
daydreamer squad: cancer
flower crown squad: cancer

-

jag mår inte bra alls, varken fysiskt eller psykiskt.
jag klarar inte av att gå ut, jag är rädd hela tiden och får panik, ångest. bara gråter.
vill bara ha en kram, och bli tröstad, höra att allt ska bli okej.

& allt jag får höra är att vill jag vara ifred så får jag hitta mig något annat ställe att bo på.
vill jag ha tröst så får jag söka hjälp, för att jag är ju helt outständing jävla sjuk i huvudet.
vill jag tas på allvar så får jag sluta slåss med näbbar och klor.

jag slåss bara med näbbar och klor för att hela min familj - mamma, pappa, vilma och felix; har backat in mig i ett hörn och vägrar låta mig vara ifred, vägrar låta mig andas, vägrar låta mig försvara mig själv, vägrar låta mig ha en åsikt, och pekar bara ut allt dåligt med mig, alla fel jag gör, alla snedsteg jag har gjort i livet.
gör sig själva till martyrer och helgon i varandras ögon medan jag kämpar för att orka med vardagen, för att orka mig upp ur sängen, för att sluta med mina mediciner, för att vara stark och må bra i mig själv, för att skaffa mig ett arbete, för att flytta hemifrån.

men i deras ögon duger jag inte, i deras ögon är jag sjuk i huvudet och behöver speciallist hjälp och bo på hem, sjukhus, för att kunna leva en "normal" vardag.

kollapsade två gånger idag. båda gångerna när jag skulle gå ut. fick panik, klarade inte av det.
var ensam hemma. har inte sagt det till någon, vet ändå att mamma kommer att se ner på mig, kalla mig ynklig, säga att det är fel på mig.
istället för att ge mig en kram och säga att det blir lättare med tiden, att hon finns här för mig så får jag höra att jag borde söka hjälp för jag är ju så sjuk.

hade inte handlat mat när hon kom hem. hon blev arg, skrek en massa på mig. väckte liv i monstret i bröstkorgen.
jag grät hela vägen till affären och hem. varje steg kändes som bly, varje andetag som mitt sista. hela kroppen värkte.
hon skrek på mig. för att jag inte kunde gå ut, för att jag är rädd. för att jag hade kollapsat två gånger under dagen när jag försökte.

och han fortsätter höra av sig. även trotts jag inte svarar så kommer det ett, två... sju, åtta sms om dagen.

ingen förstår. eller så vill dem inte förstå.
alla deras skrik, bråk på mig, hot och lögner om kärlek och att de gör detta för min skull - det gör ingen skillnad längre.
deras löften om att jag måste flytta ut nu nu nu. för att jag är sjuk sjuk sjuk.
jag orkar inte detta längre. men det är ändå ingen som lyssnar.
de lyssnar inte tillräckligt mycket för att ens ge mig tid och rum till att läka mina sår i min egna takt.

När han ringer, med dolt nummer.
Och gråter i telefonen. Ber om förlåtelse.
Säger att han inte minns vad han gjorde.
Säger att han inte bryr sig om anmälan men att han är livrädd för att bli dömd.
Säger att han vill fly landet i skam.
Att han aldrig ska dricka alkohol igen.
Frågar vad som händer nu, härnäst?
Hur illa han gjorde mig?
Vad han kan göra för att göra allting bättre?
Låter mig få veta att jag inte behöver vara rädd för honom, att han inte ska göra mig illa igen.

Jag är mållös. Vad vill han att jag ska säga?
Jag orkar inte höra honom gråta.
Får ont i magen.
Går sönder inombords, pulveriseras sönder till damm.
Ber honom att lämna mig ifred, att ge mig tid.
Att jag inte orkar kvävas under hans skuld.
Att jag har egna sår att läka. Egna tårar att torka.

Hör ett ynkligt mumlande genom gråten.
Hör inte, ber honom tala högre.
Hejdå..
Allting blir svart. Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Det jag skriver, skriver jag inte för någon uppmärksamhet. Inte heller för att peka finger. Eller för att få tröst och medlidande. Jag behöver bara få ur mig allt. För att hålla det inom mig, det får mig att må dåligt. Säg inte åt mig att skaffa mig en dagbok, detta är min dagbok. Mår du dåligt av att läsa det - låt bli då. Det är inte svårare än så.

Du fortsätter att skriva. Att kontakta mig.

Jag vill bara att det ska upphöra. Men du lyssnar inte.

Du måste ge mig tid. Ge mig rum och tid för att smälta, orka, andas, komma över allt.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag låg på akuten. Väntade på doktorn. Slumrade till.

Vet ej om det var dröm eller verklighet. Men hörde din röst.

Vaknade till med ett ryck, kröp ihop på britsen i panik.

Såg aldrig ett ansikte, vet inte om det var på riktigt. Men det gjorde mig så jävla rädd.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vågar inte sätta min fot utanför dörren. Inte med mamma, absolut inte ensam.

Känner mig inte trygg. Bara rädd.

Vet inte vad jag ska göra eller säga för att slippa detta.

Dem flesta fattar inte, speciellt inte du, att de mesta av skadorna sitter i huvudet, i psyket.

Det andra, mer ytliga skadorna, dem läker.

Men rädslan, oron, paniken, ångesten. Det kommer också bli ärr, som inte syns och som gör det svårare att existera och leva ute bland män och fulla människor. Jag ryggar redan undan för okända män, fulla som nyktra.

Kommer säkert inte kunna somna.
Men ska kolla på en film och försöka sova efter den, i alla fall försöka.
Jag ska till akuten imorgon bitti. Allting gör bara så ont just nu.
Ni som vet vad som har hänt, ni vet ju som sagt vad som har hänt och ni som inte vet.. ni kanske får veta nån gång i framtiden.
Just nu känner jag inte för att dela med mig av det här.

Godnatt.

Är 0,00% nyårstaggad just nu. Med feber, halsont och smärtor i urinblåsan och njurarna.
Nerbäddad i sängen, och nerdrogad på alvedon och antibiotika kan jag inte låta bli att känna mig deppig. Jag har ingen nyårsoutfit trotts att jag planerade in tre st. En att satsa på och två reservplaner typ. Men nope.

Mamma ska iväg till sin bff och fira nyår - jag ska också med. Men helt, helt ärligt.. är 0,00% taggad på det också. Vill bara sova och äta glass i sängen, gråta under täcket vid 12-slaget och somna till Downton Abbey. Det stadiet är jag i nu.

Och så är finaste Dessi påväg hit för att ställa sin väska här, kyla lite öl och peppa upp mig. Och jag känner mig fett tråkig och otacksam just för att jag vet att hon inte kommer att lyckas. :<

Blah..

Bekräftad urinvägsinfektion ___ 1 dag innan nyårsafton. Och allt jag har gjort idag är att äta, sova och ta antibiotika + alvedon.

Känner mig inte så taggad på att festa imorgon, är mer taggad på att äta middag, se på film, skåla in det nya året och sen åka hem å sova.

/ Men Dessi, vi ses på dagen i alla fall <3
Fika eller nåt. Mhm, saknar dig babe! /

Ska läsa lite i min nya bok nu. Så svår att släppa den - Det handlar om dig av Sandra Beijer.

Läsa i boken. Dricka vatten och té. Kolla på Downton Abbey. Ta sista tabletten för idag. Sova.

Mm, godnatt! <3