WE BREAK APART, WE CRASH AND BURN.

När han ringer, med dolt nummer.
Och gråter i telefonen. Ber om förlåtelse.
Säger att han inte minns vad han gjorde.
Säger att han inte bryr sig om anmälan men att han är livrädd för att bli dömd.
Säger att han vill fly landet i skam.
Att han aldrig ska dricka alkohol igen.
Frågar vad som händer nu, härnäst?
Hur illa han gjorde mig?
Vad han kan göra för att göra allting bättre?
Låter mig få veta att jag inte behöver vara rädd för honom, att han inte ska göra mig illa igen.

Jag är mållös. Vad vill han att jag ska säga?
Jag orkar inte höra honom gråta.
Får ont i magen.
Går sönder inombords, pulveriseras sönder till damm.
Ber honom att lämna mig ifred, att ge mig tid.
Att jag inte orkar kvävas under hans skuld.
Att jag har egna sår att läka. Egna tårar att torka.

Hör ett ynkligt mumlande genom gråten.
Hör inte, ber honom tala högre.
Hejdå..
Allting blir svart. Tårarna bränner bakom ögonlocken.