---

-

jag mår inte bra alls, varken fysiskt eller psykiskt.
jag klarar inte av att gå ut, jag är rädd hela tiden och får panik, ångest. bara gråter.
vill bara ha en kram, och bli tröstad, höra att allt ska bli okej.

& allt jag får höra är att vill jag vara ifred så får jag hitta mig något annat ställe att bo på.
vill jag ha tröst så får jag söka hjälp, för att jag är ju helt outständing jävla sjuk i huvudet.
vill jag tas på allvar så får jag sluta slåss med näbbar och klor.

jag slåss bara med näbbar och klor för att hela min familj - mamma, pappa, vilma och felix; har backat in mig i ett hörn och vägrar låta mig vara ifred, vägrar låta mig andas, vägrar låta mig försvara mig själv, vägrar låta mig ha en åsikt, och pekar bara ut allt dåligt med mig, alla fel jag gör, alla snedsteg jag har gjort i livet.
gör sig själva till martyrer och helgon i varandras ögon medan jag kämpar för att orka med vardagen, för att orka mig upp ur sängen, för att sluta med mina mediciner, för att vara stark och må bra i mig själv, för att skaffa mig ett arbete, för att flytta hemifrån.

men i deras ögon duger jag inte, i deras ögon är jag sjuk i huvudet och behöver speciallist hjälp och bo på hem, sjukhus, för att kunna leva en "normal" vardag.

kollapsade två gånger idag. båda gångerna när jag skulle gå ut. fick panik, klarade inte av det.
var ensam hemma. har inte sagt det till någon, vet ändå att mamma kommer att se ner på mig, kalla mig ynklig, säga att det är fel på mig.
istället för att ge mig en kram och säga att det blir lättare med tiden, att hon finns här för mig så får jag höra att jag borde söka hjälp för jag är ju så sjuk.

hade inte handlat mat när hon kom hem. hon blev arg, skrek en massa på mig. väckte liv i monstret i bröstkorgen.
jag grät hela vägen till affären och hem. varje steg kändes som bly, varje andetag som mitt sista. hela kroppen värkte.
hon skrek på mig. för att jag inte kunde gå ut, för att jag är rädd. för att jag hade kollapsat två gånger under dagen när jag försökte.

och han fortsätter höra av sig. även trotts jag inte svarar så kommer det ett, två... sju, åtta sms om dagen.

ingen förstår. eller så vill dem inte förstå.
alla deras skrik, bråk på mig, hot och lögner om kärlek och att de gör detta för min skull - det gör ingen skillnad längre.
deras löften om att jag måste flytta ut nu nu nu. för att jag är sjuk sjuk sjuk.
jag orkar inte detta längre. men det är ändå ingen som lyssnar.
de lyssnar inte tillräckligt mycket för att ens ge mig tid och rum till att läka mina sår i min egna takt.