Du slutar inte, men du måste sluta.

Det jag skriver, skriver jag inte för någon uppmärksamhet. Inte heller för att peka finger. Eller för att få tröst och medlidande. Jag behöver bara få ur mig allt. För att hålla det inom mig, det får mig att må dåligt. Säg inte åt mig att skaffa mig en dagbok, detta är min dagbok. Mår du dåligt av att läsa det - låt bli då. Det är inte svårare än så.

Du fortsätter att skriva. Att kontakta mig.

Jag vill bara att det ska upphöra. Men du lyssnar inte.

Du måste ge mig tid. Ge mig rum och tid för att smälta, orka, andas, komma över allt.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag låg på akuten. Väntade på doktorn. Slumrade till.

Vet ej om det var dröm eller verklighet. Men hörde din röst.

Vaknade till med ett ryck, kröp ihop på britsen i panik.

Såg aldrig ett ansikte, vet inte om det var på riktigt. Men det gjorde mig så jävla rädd.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vågar inte sätta min fot utanför dörren. Inte med mamma, absolut inte ensam.

Känner mig inte trygg. Bara rädd.

Vet inte vad jag ska göra eller säga för att slippa detta.

Dem flesta fattar inte, speciellt inte du, att de mesta av skadorna sitter i huvudet, i psyket.

Det andra, mer ytliga skadorna, dem läker.

Men rädslan, oron, paniken, ångesten. Det kommer också bli ärr, som inte syns och som gör det svårare att existera och leva ute bland män och fulla människor. Jag ryggar redan undan för okända män, fulla som nyktra.