strumpans blogg

Tårar faller såsom himlens gråt
Väter ditt hår
Fuktar dina läppar
I himlens gråt
Avslöjas all lögn
Osaningen speglas i dina ögon
Rynkas i din panna
Den rinner stillsammt ner för dina kinder
Den darrar i dina händer
Den får ditt hjärta att slå dubbla slag
Men det som är gjort går inte att ändra på
Så här
Mitt emot mig
Synas dina lögner för mig
Inför himlens gråt

din själ blöder mitt blod
min gråt när ditt väsen
om någon visste
att det skulle sluta så snabbt
skulle himlen inte stråla
sin glans mot oss
din blick vacklar mot molnens dis
söker
efter ett tecken
på att jag ville att
det skulle sluta såhär

nu har jag äntligen blivit klar med en läxa i svenska som jag har skrivit på hela dagen. är såååå trött, orkar inte röra mig mer... :( u ser jag på valvakan med inpackning i håret. trött! vill se fight club. :(

ja-a, nu har man alltså skrivit lite pissiga dikter. det blir säkerligen fler också. jag vet att jag inte är någon poet, att kalla dessa blogginlägg poesi vore en skymf mot RIKTIG poesi. men det mesta är inspirerat av musik som får mig att tänka... haha, random. om man har läst hela senaste dikten "dina tårar" är man duktig, den blev lång, långsam och trög... hehe...

dina tårar rullar ner för dina kinder.
de drar sorgsna streck över ditt ansikte.
de randas i blanka linjer.
de samlas vid spetsen av din haka.
de tumlar genom luften.
dina läppar darrar.
ljudlöst, utan andetag.
dina tårar slår i asfalten med dova dropp.
dropp.
de små våta pölarna verkar
oändligt långt borta.
jag känner en impuls att torka dina tårar.
i hopp om att torka bort det dystra.
men något håller mig tillbaka.
det måste vara det onda.
inre strid med det okända onda inom mig.
jag ser upp på dig framför mig
hoppas att du ska förstå.
dina ögonlock är slutna.
under dem väller dina tårar fram.
fler och fler.
de gör blanka droppar som samlas i dina ögonfransar.
sagoligt spegelaktiga.
de samlas i dina ögonvrår.
jag bara står framför dig.
kämpar med det onda.
medveten om att
du skäms i min närvaro.
du skäms för dina tårar.

du har blivit sårad
du har blivit ensam
du vill ha någons axel att gråta mot
men älskling jag är inte någon
för någon förtjänar inte detta
för älskling ingen gör det
så älskling hitta någon att gråta mot
men älskling tills dess
finns jag här
men inte som en axel

idag har vart en sån där typisk höstlördag. inte en sn som man har varje helg utan bara en sån som kommer då och då och som passar som handen i handsken i en astrid lindgren -saga.
-åka ut till landet, klocka svamp, göra mackor. glad hund, inga svampar, avguda en flugsvamp, inga svampar, sjunka ner till knäna i ett kärr, inga svampar...
vad mer kan man begära? (data, tv, galleria, skissblock, musik, varm flisfilt, te, mobil....)
helt jävla fucking perfekt alltså.

idag hade vi skolfoto med klassen. vet var trist, jag hade centimetertjock kajal som alltid och fotagrafen var pissoff. det är konstigt, men alla fotografer är verklighetsförnekande. de vill att allt ska vara bättre på bild än vad det är i verkligheten. det gör mig irriterad. vad man än gör är det, "rakare i ryggen" och "vrid på hakan" och "kan du inte klämma fram ett leende??" NEJ SOM FAAN DET KAN JAG INTE! borde inte syftet med skolfoto vara att man kan se tillbaka på sin klass om något år som man var, INTE som man förväntas vara på bild? dessutom borde man få annmäla sig till att ta gruppbilder, så att man kan ha lite kompisgäng också. men folk skulle känna sig utanför och friens skulle stämma rektorn och kommunen och dampa loss på allt inom tio meters radie. fan. :)

Jag kan fortfarande se henne i spegeln, men hon står aldrig bakom mig, det gjorde hon aldrg. Inte då heller. Nu är hon bara ett minne som jag vill glömma. Jag tänker förtfarande på henne varje dag. Det är fantastiskt hur ofta jag minns henne i min omgivning. Hur ofta hennes favoritlåtar spelas i radion och hur många som har en väska av samma märke och model som hon hade. Smeknamnen som hon gav mig finns hos andra med samma relation vi hade. Det gör mig deprimerad, får mig att vilja sjunka genom marken och fokusera på mina fötter. Blicken neråt. Folk märker det, och fågar.De ser att det smärter mig. Men jag är inte över henne än. Det värsta är att jag vet att jag inte är mer än en liten svartsminkad idiot i hennes ögon, om jag ens existerar där. Troligtvis inte. Mina vänner pratar om henne, de nämner henne ofta, men jag försöker skratta bort det. Smärtan kan jag fixa senare, den ska inte hennes vänner se, glädjas åt. Vissa säger att om man hade en relation i ett år kommer man att sörja i ett halvt år, halva tiden som man var tillsammans. Jag har var i hennes omgivning i tre år, nära vänner i ett och ett halvt. Jag kommer att skygga hennes namn i mer än så. Hon har helt enkelt tagit mer av mitt liv än hon någonsin kommer veta. Ibland inbillar jag mig att jag dödar henne, ett jag slutar henhnes liv och kan börja leva mitt eget, som en enda utväg. Jag vet hur jag vill att hon ska dö. Men jag mördar inte. Det skulle vara att likna henne, hon mördar insidan av folk.
Jag kanske måste skylla mig själv, jag var för öppen. Lade mig på ett bord, hon hade kniven. Jag litade på henne. Hur kunde jag? Varför?

Hon kommer nog aldrig att veta.
Troligtvis.
Hmmm... Ja, så blir det.

fan.

eftersom att jag var smart mog att missa att skriva sånt här på min presentation gör jag det nu...

namn: Sara
bor: Hemma (vad annars?)
tycker om: choklad, Nemi, svart, rita, stockholm, kompisar, djur...
tycker dessvärre inte om: FJORTISAR!!! pervon, tråkiga personer och kallprat OCH personer som lägger sig i allt och alla!
favvomat: pizza och sushi
favoritband: HIM, dope, alesana, dead by april, papa roach, sum41, three days grace och massvis med mer!
sover: alltid
glad: oftast
nyårslöfte (2011): skrika "IT'S ALIVE!!!" varje gång jag ser en hårig kudde eller kokande vatten.