det var en gång hon med kärleken och sveket

Jag kan fortfarande se henne i spegeln, men hon står aldrig bakom mig, det gjorde hon aldrg. Inte då heller. Nu är hon bara ett minne som jag vill glömma. Jag tänker förtfarande på henne varje dag. Det är fantastiskt hur ofta jag minns henne i min omgivning. Hur ofta hennes favoritlåtar spelas i radion och hur många som har en väska av samma märke och model som hon hade. Smeknamnen som hon gav mig finns hos andra med samma relation vi hade. Det gör mig deprimerad, får mig att vilja sjunka genom marken och fokusera på mina fötter. Blicken neråt. Folk märker det, och fågar.De ser att det smärter mig. Men jag är inte över henne än. Det värsta är att jag vet att jag inte är mer än en liten svartsminkad idiot i hennes ögon, om jag ens existerar där. Troligtvis inte. Mina vänner pratar om henne, de nämner henne ofta, men jag försöker skratta bort det. Smärtan kan jag fixa senare, den ska inte hennes vänner se, glädjas åt. Vissa säger att om man hade en relation i ett år kommer man att sörja i ett halvt år, halva tiden som man var tillsammans. Jag har var i hennes omgivning i tre år, nära vänner i ett och ett halvt. Jag kommer att skygga hennes namn i mer än så. Hon har helt enkelt tagit mer av mitt liv än hon någonsin kommer veta. Ibland inbillar jag mig att jag dödar henne, ett jag slutar henhnes liv och kan börja leva mitt eget, som en enda utväg. Jag vet hur jag vill att hon ska dö. Men jag mördar inte. Det skulle vara att likna henne, hon mördar insidan av folk.
Jag kanske måste skylla mig själv, jag var för öppen. Lade mig på ett bord, hon hade kniven. Jag litade på henne. Hur kunde jag? Varför?

Hon kommer nog aldrig att veta.
Troligtvis.
Hmmm... Ja, så blir det.

fan.