strumpans blogg

hatet väller upp innunti mig
befläckar mig från insidan
mitt sinne
dina ord finns på väggarna omkring mig
de omringar mig
de kväver allt som fått mig att le
jag kan inte ses mer
måste skymma mig själv
att se dig är det sista

att jag trodde att du hade ångrat dig, att du ångrade det du sa. att jag var mer än det största misstaget på länge. det är svårt att offra sig själv, att ge upp sin lycka i hopp om att få dela den med någon man alskade.
älskar?

borde bara lägga sig ner, spränga hjärnan med musik och luskamma sina ÅsaGrennvall-böcker och tycka synd om sig själv. ha ont.
sen vet man aldrig vad som händer.

saker kommer och går
stegen ekar i mitt huvud
man kan
låta bli att tänka
men man kommer alltid att veta
man kan låta bli att se
men man kommer alltid
att föreställa sig
man kan låtsats att man
inte bryr sig
att man är
oberörd
att man inte
tar så hårt på saker
som har slagit dig hårt
man kan låtsats att
man kommigt över folk
men det gör man inte
man kan le
man kan skratta
man kan se in i folks ögon
ser man för nära ser man
sin spegelbild
ser man dig i andras ögon
du glittar och tittar
tillbaka
men hat i blicken
med sviken tro i själen
med det som man en gång
älskade
i hjärtat

Någon gång sa någon att olika människor komplettererar varrandra.
Ett påståeende. Felaktigt?

Är det som en romantiska och sagolika innebörden av Ying och Yang? Att det mörka föder det ljusa, att utan smärta finns ingen glädje? Går hat och kärlek hand i hand?
Så!
Omnågon är negativ ut i fingerspetsarna och den andre ler tappert och gör allt i sin makt att sprida ett leende på den andres läppar, är man då det perfekta matchningen?

Ying och Yang har alltid insprirerat mig, fått mig att hoppas, var det ett misstag?
kommer tron igen?
Någonsin?

Jag är inte lämnad
Jag är bara ensam utan dig
Jag saknar dig inte
Jag kan bara inte hjälpa
att mina ögon tåras i din närvaro
Jag lever inte utan dig
Jag håller dig i mina tankar
Jag finns inte
Jag är det efterlämnade
av det vi hade
Jag fryser aldrig
Jag är smittad av det kalla
du bar på

Rätt ofta tänker man tillbaka på det som har vart. Vissa gör det bara ibland. Jag avundas de.
Man tänker på bra och dåliga saker, alla känslor man har haft.
Så när man tänker tillbaka på känslor som går under filen negativ och saknar det som känslorna kom med, är man då galen?

Behöver man en känsla, vilken som helst, dålig eller bra, skön eller hjärtskärande, behöver man en känsla bara för att känna att man lever när allt är nere? Man vill ha den starkaste känslan man har känt även om det var en negativ känsla.

Saknar man den? Behöver man den? Behöver man personen som orsakade känslan eller är man glad över ha personen ur vägen? Blir man någonsin av med känslor som borrade en så djupt ner i själen att man forfarande bär på blödande ärr?
Är det så att allt som inte dödar dig gör dig starkare? Att man ramlar endast för att resa sig igen?
När ett hjärta brister kan det växa tillbaka snett, det kan bli förvridet i den ilska man en gång kände.

Blir man någonsin detsamma?

Klart att jag finns där för dig
Alltid bakom dig
Som en skugga
Du lägger inte märke till mig
Jag är en självklarhet
Är jag inte där
Blir du förvirrad
Men du saknar mig inte
För egentligen
Är det meningen
Att jag ska finnas bakom dig
I vått och i torrt
I eld och i vatten
I hat och i kärlek
I dina sinnens ro och ilska
Men inte vid din sida
För där skämmer jag dig

I dagens samhälle är det mesta kallt och hårt. Gatorna är kalla och hårda, höstluften likaså. Men en sak som inte borde vara just det, kall och hårt, är folk hjärtan. Så när man som mest behöver en slags bekräftelse på sig själv, eller bara en kram med en mening, en kyss, vart är det varma i folk som man en gång blev så kär i?

Det kan göra ont att bli missförstådd när man har starka känslor. Det vet alla. Jag tror att de kallhjärtade, sårande, oförståeende personerna också vet den känslan. Orkar de bara inte bry sig?
Finns det något annat som är viktigare?
Var de med en bara för att vara snälla?

Dessa saker får man aldig veta i de vanligaste fallen. Det är ännu en sak som förstör det som man hade. Alla förtjänar ett avslut när man har givit ut sig och öppnat sig på det sättet. För att hylla sina relationer, de vackra och de misslyckade, ska man visa den kärleken som man hade för varran respekt. För att de kan ha vart de viktigaste man någonsin haft. Och kommer att få igen.

Så när man står där, gråtandes framför den personen som man älskade så det gjorde ont inuti och blir avvisad... Är det en av de lägsta känslor man kommer att få. Att stå lämnad ensam med inget kvar, för man har redan gett allt till en svikare och behöva bygga upp något igen är svårt på egen hand. Särsilt när ens händer kommer treva efter den andra personens så länge man kan minnas.

Finns det ingen romans mera? Tar den alltid slut på ett brutalt sätt? Vart tog kärleken vägen? Finns den fortfarande? Bör man resa sig upp och leta? Är det värt risken att bli sårad igen?

idag jobbade jag för första gången. det var på lidingö-loppet. jag sålde rosor. det gick åt helvete. för det fösta: göra sig klar. man skulle ha svart nertill och rött upptill, svart var inget problem, men jag fick gräva av helvetet i garderoben för att hitta en röd tröja. sedan var det fel att ha svarta naglar, så jag... ryyys... målade mina rosa. FAN VAD JAG SKÄMS!!!
sedan var jag typ yngsta tjejen som sålde, alla var 16-17 år och hade blonda hästsvansar till midjan och påklistrade leenden och var jätteduktiga. jag gick i tre timmar, sedan tröttnade jag. hade sålt EN ros. tjänade EN tia. den köpte jag en påse tröstgodis för :D. så jag slösade en heeel dag, fick en påse godis, ont i fötterna, avvisande blickar och blev jättekall. yay! :(

det är ett convent i gävle nästa helg som jag ska gå på med en kompis. det ska bli så jävla kul! det kommer kosta kanske 900 kronor... hehe...
men det blir nog skoj så det är värt det. vi ska sjunga bästa låten leater pants på karioke och danska karamelli-dansen i flera timmar. :D måste lära mig hare hare yuka också. PLUGGA PLUGGA PLUGGA!!!!
eftersom jag inte har någon direkt dräkt redo ska jag cosplaya L från death note. hööö, måste köpa en vit tröja :( kommer aldrig använda igen :)
ska göra våra cosplays i skolan på fredagen också, så slipper vi byta om på tåget. AWSOME! det blir skojj!


(tänker lite på efterhand, skulle vara rätt awsome att cosplaya pikkatchu! eller hur det nu stavas...)

Om mina ord ens når
In i ditt sinne
Kommer det inte att beröra som dina
Det gör de sällan
Mina ord är en del av
Den omgivning du hatar
Ignorerar
Du tar mina ord från mig
Njuter
Av vad de ger dig
Som jag aldrig fick
Förtjänade