Åh, en sådan jävla väldig berg- och dalbana detta är. Mitt liv och substanserna som förpestar och förbättrar och förstör det. Det är därför jag inte skriver här så ofta nu för tiden, för att mitt fokus har legat på upp- och nedgångarna jag befunnit mig i istället för på att dela med mig av dem för att dämpa känslorna det medför att hålla allt inom sig.
Just nu befinner jag mig för första gången på en lång tid hemma hos mig. Hjärtats långsamma, dämpande bultande fortsätter i bröstkorgen med envisa, hårda slag och andetagen har förlängts och försvagats av lugn. I ögonvrån ser jag de små märkena på mina renrakade ben, små prickar som utgör minnet av ett eget lugn, en egen tid och egen plats, en egen känsla och ett eget rus. Visst flyter dagar och år ihop i varandra men av varje dag bildas tillfälliga märken som påminner mig om vem jag är, mitt värde och mitt liv. Spår efter alla gånger mina ögon rullat tillbaka i min skalle samtidigt som ögonlocken fallit över dem och kroppen sjunkit in i . Jag har blivit så bra på det att märkena är nästintill professionella, så små att de bara märks av tränade ögon. Men visst är jag ändå min egen nåldyna.
Ser mig i spegeln med den där dova och dämpade blicken, befinner mig i tillståndet mellan att sväva och falla genom molnen, med den där kittlande känslan i kroppen. Eller så är det bara opiatkliningarna. Skuggorna dansar över väggarna igen, siluetter av blad och grenar tillhörande trädet utanför som gungar i vinden. Betraktar dem intensivt samtidigt som jag är disträ. Är definitionen av ett mellanting och ett extremfall. Vackert är det men det är lika fruktansvärt.
Så ser det ut. Så ser dagarna ut och så sjunker de ihop i varandra och linjen mellan måndag och tisdag och onsdag och torsdag krossas och flyter ut i småbitar.
Jag har förlorat min bästa vän. Inte på samma sätt som jag har förlorat alla andra mina vänner, utan på så sätt att han har lämnat mig. Han lämnade mig. Han slog mig och han hotade mig och han tog sönder mig men ändå var det han som gick. Det var jag som desperat byggde ihop oss och skrek att han skulle sluta och bad honom att inte skada mig mer. Så gick han. För att jag inte lyckades avsluta mitt missbruk när han ville det, trots oändliga försök att göra det. Och på något sätt visar det sig ändå att så många är precis som alla andra. Trots självutnämnd förmåga att acceptera och sympatisera så präglade våldet och hatet från hans sida hela vår relation och visst tog jag det, för att jag inte vågade något annat. Och efter varje slag och stryptag försvann jag in på hans toalett för att ta en fix och dämpa smärtan. För att sedan låta det hända igen. Och igen. För som missbrukare blir man så ofta tillsagd att ens värde har reducerats till 0. Man är äcklig och man är smutsig och man förtjänar slagen. Så vi tror på det, och vi tar det. Så många gånger har jag tagit emot slag utan att blinka.
Jag skrev aldrig om hans våld här. Inte för att han läser bloggen, inte för att han någonsin skulle kunna hitta den. Utan för att jag inte vågade inse själv vad han gjorde mot mig. Jag pratade inte om det för att jag inte ville uttala orden och förstå det jag sa. För att hans trygghet vägde upp för hans otrygghet. Och nu när han är borta har det gått upp för mig; och som jag förbannar mig för att jag inte sa hur det var - för att jag inte lät honom veta vilket jävla vider han är. Nu är han borta och kanske är det substanserna, eller så är det en kombination som innefattar substanserna, men någonting i mig är lättat. För att jag inte varje dag måste höra hur det är mitt fel att han är kär i mig, följt av slag och sparkar. För att jag inte varje dag måste höra att jag inte har något värde och att jag lika gärna kan tyna bort. Det är nästintill vackert. Och den här gången kan han inte ta den känslan ifrån mig.
För att komma igång och ge min blogg en startspark tänkte jag be er om hjälp. De följande inläggen jag skriver kommer att handla om det ni vill läsa om - alltså inlägg utifrån tema eller vad som helst - för att bli motiverad till att starta upp bloggandet igen. Det kan vara vad som helst från min dag till mitt liv, så skriv gärna ett förslag eller två för att hjälpa mig på traven. Tack på förhand.
(Det här inlägget laddas upp separat så att min förfrågan inte försvinner i för mycket text. Ett nytt inlägg kommer ikväll.)
Den här dagen, för ett år sedan, dog en av mina vänner. Och i det här livet dör alla som flugor och sopas under mattan och blir till statistik men vi är så mycket mer än så. Missbrukare som dör är bara missbrukare i mängden, som förvandlas till siffror i skolböcker med statistiska centralbyrån som källa. Men för oss är de inte en i mängden. De är enorma pusselbitar i våra liv och de är det som fick oss att skratta eller de som lade armarna om oss när vi skakade i abstinens, trots att det gjorde ont för oss båda. De är barn, vänner, ibland föräldrar, syskon och allt det där som alla andra också är. Men med en nål i armen är de ingenting.
Först tänkte jag tillägna det här inlägget till honom. Han som gick bort. Och cheesy nog så vill jag säga att han var den där människan som lyste upp hela rummet med sitt leende, och jag lovar och svär att det är sant. För mig var det åtminstone sant och det kommer alltid att vara det. Ni hade sett det om ni hade träffat honom, någonstans i en park vid Medborgarplatsen eller plattan eller långt ut mot Farsta eller Rågsved, någonstans på en mellanstation på den gröna linjen. Och det är leendet jag försöker tänka på när jag tänker på J men jämt och ständigt poppar andra fragment upp. Saker jag inte vill se eller minnas. När jag tänker på honom ser jag det där lätt blå, huden, och jag känner den där gripande känslan i bröstet som bara går att förstå när man sett en ung man ligga död framför en med trackmarks över hela armarna. Men när jag skrivit klart allt jag ville få ur mig insåg jag att det var på tok för grafiskt och på tok för knarkigt för emocore, och jag vill ju inte bli avstängd igen. Så jag tänkte berätta om något annat, något som inte involverar tårar och blå ansikten och hjälplösa skrik.
Jag har förstått på senaste tiden att jag inte riktigt förstår. Jag förstår inte världen jag har stigit in i. Pinsamt nog förstår jag inte ens att jag är en knarkare. Kan ni fatta det? Jag förstår inte, trots att jag så många gånger greppat verktygen i abstinens, att jag har problem med sådant där (jag ska inte använda några knarkord, admin). Jag förstår inte att jag har problem när jag stjäl pengar från mina föräldrar och har nummer till män som vill köpa mig i telefonboken. Jag förstår inte att jag har problem när jag kurar ihop mig till en boll i sängen och kvider i smärta varje gång jag inte fått i mig något på några timmar. Och det ligger väl i hur rädd man är för att inse själv. Det är kanske det första steget i alla de där jävla meningslösa programmen; att inse själv att man är fast i ett missbruk. Men bara ibland, i bara en sekund, kan jag faktiskt förstå. Och det är då fan i mig inte när jag är ren. Tvärtom. Och det har hänt några gånger. Det har hänt mitt bland substanser och smutsiga verktyg och halvstängda ögon. När man ser sig själv i spegeln och inser att man i morse inte brydde sig om att mascaran skulle vara perfekt. Sådana där små saker som man brydde sig om innan ens tankar vandrade iväg från ens vardagssysslor och fastnade på något annat. Något som till slut blev alla ens vardagssysslor. Då ser jag att jag är någon annan nu. Och den där någon annan var en kvinna jag aldrig på tusen år skulle hoppas att jag skulle bli. Men det blev jag ju. Här är jag, i egen hög person. En flicka som inte ens får köpa alkohol på systembolaget som redan är dömd till att tyna bort. Något sådant. Och jag är ganska säker på att jag kommer glömma bort det där när jag klär på mig hästmasken nästa gång (det där kan ni inte banna mig för).
Alla har problem säger de och det är givetvis sant. Men det hindrar mig inte från att finna ett visst lugn i att se att era problem inte är desamma som mina. Att se att trots att ni kämpar och att ni känner och lider lika mycket som jag gör, att ni inte är här. Det ger mig hopp att se att alla inte är här. Jag hoppas att det gör någon sense.
(Tack förresten för att ni inte slutar bevaka min blogg under sådana här omständigheter. Att ni finns kvar gör mig faktiskt motiverad. Ni är underbara. Puss, till och med.)
Nu är jag tillbaka, på riktigt, efter en jättelång (eller var den jättelång? Dagarna flyter ihop) paus från den här sidan. Ursäkta för att jag inte har hört av mig angående någonting alls, det har bara varit så mycket på senaste tiden. Jag har - kanske inte äntligen, men ändå äntligen - börjat känna heroinångesten krypa under huden de senaste veckorna. Inte i form av abstinens utan snarare i form av ilska riktad inåt för att jag hamnade här. Jag trodde aldrig på någon som sa att en dag kommer du vilja sluta för gott, för vem vill egentligen sluta med att få känna bestämda stunder av varm, lugn lycka?
Det är väl kanske inte det jag är arg för. För att jag så många gånger per dag penetrerar min hud med ett överlevnadsmedel jag själv valt. Det är väl mest för att jag har behövt skaka dem med all kraft i min kropp, för att jag har behövt slå deras ansikten och pressa upp deras ögonlock för att förgäves försöka möta deras livlösa blickar, för att jag vaknar varje dag och springer till byrån för att fiska upp en smutsig spruta och jag skiter fullständigt i vilken skit jag sätter i mina vener, för att jag sköljer samma sked gång på gång och kokar upp det enda som känns i månader av smuts.
Och det är de små sakerna man saknar. Att vakna på morgonen och se persiennmönstren på golvet, någorlunda utvilad efter att ha lagt sig ändå ganska sent, bara för att tänka att det är så skönt att det är helg. Att kunna ringa en vän och inte behöva planera in ett möte med en langare i samma veva. Att inte behöva stå på darrande ben i vinterkylan i timmar för att vänta på någon som inte dyker upp. Att se sig i spegeln och se att tjejen som ser tillbaka på en ser utvilad ut.
Det här började komma emot mig när jag träffade T i snöstormen. Han bad mig att vänta och jag väntade, för att se honom gående emot mig alldeles för sent med en liten flicka vid sin sida. Jag hatar barn men han är ju min langare och jag fick ändå ta och le och säga hej, bara för att vinna lite respekt hos en människa som lever på min misär. Hon svarade inte, bara vred lite på sin rosaklädda kropp sådär som barn gör, lätt leende, och höll sin högra hand i den vänstra. Hennes krusiga hår var uppsatt i två tofsar och hennes leende var sådär rent och äkta, sådär som bara barns leenden kan vara.
Härom dagen träffade jag T igen och han var väldigt disträ. Blicken var tom och tungan rörde sig inte rätt i munnen. Man frågar inte om sådana saker med sina kontakter utan ler bara och går vidare, tackar dem för att de försett mig med ännu en dags stabilitet. Den här gången behövde jag dessvärre sitta vid hans sida på tunnelbaneperrongen, och efter en lång tystnad som läckte ut över det hela så avbröt han den. Och så sa han att hans dotter var borta. Den lilla flickan som jag såg för några veckor sedan var borta för att hennes pappa säljer knark på gatorna i Stockholm. Och trots att jag i mitt huvud förbannade honom så jävla mycket för att han drar in barn i det här så behöll jag lugnet. Jävla idiot.
Hon är inte borta som i att hon är död, hon är bara borta som i att han har dragit ut hennes rötter hon satt i Stockholm och fört henne någon annanstans. Det är ju fint, kan man tycka. Men att hennes mamma fortfarande vandrar vid sin mans sida i Stockholm är inte lika fint. För dottern är ensam någon annanstans bara för pengarnas skull. Och jag vill faktiskt inte vara en del av det.
Ironiskt nog glömde jag att jag började skriva detta inlägg, och under pausen som uppstod smsade jag honom igen. För att få känna igen. Eller kanske för att få dämpas. Man vet ju inte vad längre. Och ungefär så mycket självrespekt och respekt för andra får man behålla när man kysser drogernas fötter. Jag skäms för att erkänna det, för att skriva det så öppet, men sanningen går ju inte att fly ifrån. Den är precis här. Och den tär och man tar och den tär och man tar mer. Definitionen av ond cirkel.
Detta skulle egentligen inte riktigt bli ett inlägg, det skulle mer vara en hälsning och en hojtning om att jag är tillbaka. Nu blev det en liten update också, men inte lika graciös som uppdateringarna man läser på twitter och facebook om att spaghettin är klar och barnen är påklädda. Jag önskar att det vore så.
Hej alla fina bloggläsare. Min anledning till inaktivitet var inte självvald utan jag blev bannad utan förvarning. With a little help from my friends (rymdpulvret <3) fick jag tillbaka kontot.
Med det vill jag även säga att om jag någon gång lämnar ec, då gör jag det inte utan att tala om det för er först.
Det var allt för just nu då jag mobilbloggar (otroligt komplicerat detta) och är påväg till flygplatsen. På söndag är jag tillbaka och bloggar som vanligt igen. Stick around så får ni höra en massa mer av mig och min misär och min lycka och allt däremellan.
Vi ses efter London. Hoppas att ni alla är kvar.
Idag är jag förstås väldigt absad och kan inte gå till skolan. Min kropp vrider och viker sig självmant av smärta och mellan tårarna och svetten som rinner längs mitt ansikte får jag fram en och annan flämtning, ett och annat stön. Det gör så jävla, satans ont.
Det känns som att jag har skrivit miljontals gånger i bloggen att jag ska sluta med h, och visst vill jag det, men så fort jag ser på saker och ting mer realistiskt så inser jag att det inte kommer fungera. Jag har ju byggt upp mitt liv på missbruket nu. Allt raserar om jag försöker bli ren.
Det finns ju en positiv sida hos drogerna. Det är den sidan som från början väger så tungt att man ger med sig och testar. För dig som inte har hittat en gemenskap är den här. Med andra missbrukare känns det som att alla är som du. För dig som inte hittat lugn så är det här. Med opiater i dig vilar din kropp i ett bomullslugn. För dig som inte har hittat energi och motivation är den här. Med tjack i kroppen drivs dina prestationer och din kropp fram som ett nybyggt tåg. För dig som inte har hittat dig själv finns allt på bordet framför dig. För dig som vill glömma. För dig som vill minnas. För dig som vill bli någon annan och för dig som vill bli den du var. Och så fortsätter det. Det låter ungefär som en inbjudan till byns lokala kyrka eller som någonting ett Jehovas vittne skulle predika ur sig utanför din ytterdörr. Skillnaden är att det här är på riktigt och är lätt att tro på. Då är det inte så konstigt att man blir frälst.
Jag har aldrig funnit en sådan lugn punkt i mitt liv som jag fann hos heroinet och benzon och subet och hela nedåtköret och jag har aldrig funnit en sådan vacker och lycklig punkt i mitt liv som jag har funnit hos syran och tjacket och knapparna och hela uppåtköret. Det har erbjudit mig en trygghet och en famn som jag liksom inte kan kasta mig in i någon annanstans. En gemenskap som jag inte delat med mattesnillet i klassen eller hästtjejen next door. Varför är det så? Varför passar jag med pundarna men inte med det som samhället klassar som stjärnorna? Det är som att det är menat att vara som det är. Och jag vet inte om det någonstans i mig också känns bra. Att jag är menad till något, även om det är till något så hemskt som det här. Jag hör hemma någonstans. Och med våra tefatspupiller eller knappnålspupiller i mörkret älskar vi varandra även om vi är främlingar, det är all about peace and love och vi sjunker ihop i varandras famnar och lär känna varandra med händerna utan att behöva delta i några sexuella akter när man inte vill. Bara finnas, sväva, sjunka, gunga. Mysa, som det kallas, fast tusen gånger bättre för din kropp myser med din själ också. Hur vackert är inte det?
Nu säger jag inte att jag är en sådan där kuf som sitter längst bak i klassrummet med snedluggen över ansiktet och tycker att jag är en unik snöflinga som inte passar in. Det jag värderar råkar bara vara det som jag har hittat i drogerna och dess lakejer. I pundarna. Gemenskap i musik, intellekt (inte hos alla men hos en del), lugn, trygghet, valmöjligheter (som sedan suddas ut mer och mer) och kärlek. Det har jag fått. Sedan har jag fått knivar mot halsen och knän mot revbenen och slag mot näsbenet och till och med är min bakre tand sprucken av ett knytnävsslag. Jag har blivit mordhotad och jag har sett saker som är värre än jag klarar av och jag har stulit gång på gång från min egen familj. Min kära, kära familj. Som trots alla sina brister är det finaste som finns. Men jag har tagit det som en uppoffring för drogerna. Det får man ta när man får något så fint och stort tillbaka. Nu vet jag inte hur fint och stort det är längre. Och nu vet jag inte varför jag sökte trygghet i destruktivitet istället för att söka trygghet i min familj som ändå har sagt att de älskar mig mest. De hade inte gett upp på mig om jag inte hade gett upp på mig själv. Och nu finns det inget hopp kvar.
Det var inte ens meningen att inlägget skulle färgas från vitt till grått till svart. Titeln var från början "Det vita i drogerna.", men allt eftersom fingrarna levde sitt eget liv på tangentbordet så kom det där fula ansiktet fram. Automatiskt. Och det säger väl lite mer om droger än vad det säger om min förmåga till att hålla sig till ämnet. Eller så säger det något om båda delarna.
Det är så lustigt när man ser sig själv - sig själv för länge sedan - i någon man vandrar förbi. Barn, exempelvis. De där små ångestimmuna kropparna och de glada skratten. Ta det inte fel - jag hatar faktiskt barn. De är skrämmande, jobbiga små varelser som jag nästan alltid flyttar ifrån när de närmar sig mig på tågen och bussarna. Dessutom ska de alltid röra mitt hår trots att det inte är någonting särskilt med det alls, förutom att det är rött. Men jag kan inte låta bli att tyngas en aning när jag går förbi ett barn som var det där som jag var en gång i tiden. Sitter på pappas axlar och ler mot alla hen ser. Jag kom ut från toaletten på Burger King igår efter att ha fått i mig mitt överlevnadsmedel och med den bortblåsta abstinensen och det växande välmåendet vandrade jag igenom restaurangen mot utgången. Där satt ett barn och kollade oförstående på mig, medan mamman tog hennes hand och drog henne närmare sig. Som att jag var det där man skulle hålla sig borta ifrån. Jag blev den där man som barn inte förstod sig på - den där som kastade bort sitt liv för någonting meningslöst, med en synbart påverkad blick och med hela sin existens på botten av samhället. Hur blev det så?
Vi växte inte upp för att bli missbrukare. När vi var fem år gamla sa vi inte att när jag är tonåring så ska jag knarka. Den största myten är nog den om svagheten. Det krävs en jävla massa styrka för att orka leva i ett missbruk kan jag säga er. Visst får man sina stunder av lugn men det kaotiska runtom en är inte lätt att leva i, och att ständigt bevittna död och sorg är någonting som inte låter en vara hur många substanser man än sprutar, röker eller snortar. Ständigt kastas man fram och tillbaka mellan att kämpa för att leva och vilja ge upp för att dö. Och många av oss vill inte dö för att slippa livet i sig; det är missbruket vi vill komma ifrån. Och att ta sitt liv, det tar en jävla massa styrka det med. Så svaga är vi inte, inte så svaga som många tror.
Själv kommer jag från en familj utan missbrukarhistorik, med två högutbildade hard working föräldrar och är bosatt i en ganska rik del av Stockholm. Dessutom har jag alltid varit ett A-barn och har on top of that en IQ som är högre än medelmänniskans. När politikerna och människorna i allmänhet pratar om pundare så ska de alltid vara dumma, fattiga idioter som ändå inte hade någon framtid. Så är det inte. Alla jag känner som missbrukar hade kunnat ha en annan framtid. Så blev bara inte fallet.
Jag har länge försökt tänka på vad som fick mig och mina vänner att hamna här. De där personerna jag gick i samma klass med i lågstadiet, varför hamnade inte de här? Man hittar ofta anledningar i psykisk ohälsa och det är givetvis den största anledningen till att många börjar med droger, men jag känner otroligt många missbrukare som inte mådde dåligt innan de började missbruka. Och jag känner psykiskt sjuka människor som inte missbrukar. Vi alla är olika och det är väl där det ligger, det är därför jag funderar så mycket kring det. Jag har så många olika exempel på vänner som skiljer sig åt till hundrafemtio procent men som har en sak gemensamt och det är missbruket.
Nu låter det som att jag är allmänt outbildad när det kommer till droger. Så är inte fallet. Jag vet det här med potentiella orsaker; psykisk ohälsa, ärftlighet, gemenskap, grupptryck, impulsivitet, nyfikenhet, en blandning av allt som skapar en "perfect storm", hela det där köret. Jag skriver det här inlägget mestadels för att dela med mig av mina tankar till er. Vädra tankar och idéer och kanske få er att tänka. På varför ni är där jag är, på varför ni inte är där jag är. Jag hoppas att det sista alternativet passar in på er alla. Och jag förväntar mig inte att ni kommer att dela med er av era tankar till mig här, för det är ganska personligt - därav att jag är anonym här på emocore. Men om ni känner för det så får ni gärna slänga iväg en kommentar som handlar antingen om detta eller om något helt annat.
Jag tänkte att ett kort, mer lättsamt inlägg kanske skulle vara en bra omväxling från mina ständigt meterlånga, mörka texter. Men det är ju inte mitt fel att det ni vill höra om är det hemska i det här och det förstår jag, för visst är det så himla mycket lättare att läsa & skriva om någonting tungt än vad det är att skriva om ens favoritdjur?
Snart är lovet slut för oss gymnasieelever. Helvetet börjar igen, ansträngningarna sätter igång och hjärnan börjar gå på högvarv dygnet runt. Åtminstone om man är en sådan där person som bryr sig om skolan; en sådan där person som jag dessvärre är. Jag trodde att det var illa nog att gå i skolan med sin psykiska ohälsa som påverkar en jämt, med den där ångesten som slår sig ut ur huden och panikattackerna som kommer vid de mest olägliga tillfällen. Men att gå i skolan på heroin, det är nästan värre.
Att vara i skolan när man tagit en fix eller tio är det inga större problem med. Nästan är det bättre att vara i skolan påverkad än vad det är att vara där då man är helt ren, då det får en att klara av dagarna galant. Ingen ångest, inga bekymmer, endast minskade pupiller och ökad motivation. Däremot klarar man inte dagarna lika galant när man slänger sig till toaletterna med jämna mellanrum för att spy i smärtsam, våldsam abstinens. Eller när man inte ens kommer dit för att det smärtar så fasansfullt mycket att röra på sig, och svetten får kläderna att klibbas mot kroppen och ens foundation att glänsa i T-zonen trots att ens hud är torr som en öken i vanliga fall.
Den här terminen har jag försökt sluta med heroin otaligt många gånger. Det har lett till att jag sällan har varit i skolan en hel vecka i rad. Jag kan nog räkna på båda händerna hur många hela veckor jag varit i skolan utan att skippa en endaste lektion, och jag som brukade vara den där eleven som aldrig var sjuk. Som alltid var där. Att få ett D har inte ens bekymrat mig, trots att jag brukade bli ack så besviken när jag fick något annat än ett A förr. Jag antar att heroinet tar över allt som varit viktigt för den personen man var.
Ingen i skolan förutom min närmsta vän vet om att jag har problem med droger, och inte heller märker någon det. Man tror nog att lärarna är mer uppmärksamma än vad de egentligen är. Jag har fått den frågan så många gånger; om någon märker att jag skjuter smack upp i mina vener gång på gång under skoldagarna. Men givetvis märker ingen det - jag är en höjdare på att verka relativt opåverkad även när min hjärna arbetar femtio procent långsammare än den vanligtvis gör.
Härom dagen började jag skriva med en person här på emocore som visade sig vara en bekant till mig, utan att han visste om att det var jag. När jag sa vem jag var blev han chockad; han hade inte kunnat gissa att personen som driver denna blogg även är den där personen han talat med på facebook. Och det säger väl ganska mycket.
Det här inlägget skrev jag mest för att det var ett förslag jag fick in och inte för att jag hade mycket att säga om ämnet. Nu i efterhand märker jag dock att det verkar som att jag inte riktigt har understukit tillräckligt hur mycket bättre det är att hålla sig borta. Å ena sidan fungerar skolan fantastiskt när man väl har heroin så det räcker ett bra tag framåt. Men å andra sidan är dina tankar endast klistrade på en och samma substans, abstinensen krossar din närvaro och allt vad motivation och viljestyrka heter spolas ner i toaletten med din spya. Vilken sida som väger tyngst får du välja själv.
Ofta får man höra och uppleva från olika håll och kanter att prostitution är något så främmande för svenskar. Det är någonting som inte händer, någonting som inte tar plats på Svergies gator. Jag får även så ofta höra att prostitution är någonting som man väljer, att det är ett arbete likt ett kontorsarbete. Och när jag ser mina vänner i ögonen, med tårar som tränger förbi heroinets känslodämpning, då förstår jag inte hur någon kan tro att det är frivilligt. För att bli våldtagen flera gånger per dag är ingenting man innerst inne vill.
Jag har blivit våldtagen. Mer än en gång. Och första gången jag blev våldtagen var i mina tidiga tidiga tonår. Det är någonting jag inte berättar för några av mina riktiga vänner och det är något jag håller för mig själv, något som bara jag vet om och försöker trycka bort. Varje dag undviker jag att se på min kropp när jag duschar, om jag ens klarar av att ta av mig kläderna, och varje dag kommer jag på mig själv med att skrubba på samma plats extra länge för att ta bort smuts som bara jag ser. Senaste gången var länge sedan nu. Det var ett år sedan. Ändå hör jag hans andning och känner smärtan när jag sluter ögonen.
Det här är en av anledningarna till att jag inte gett mig in i prostitutionen. Jag säger inte att det är ett val på det sättet, för det är alltid ens sista utväg, men jag har känt att jag hellre är ren än att gå igenom fler våldtäkter. Mina vänner, de unga kvinnorna med de borttynade skratten (och den där mannen, den enda överlevande manliga horan i min vänkrets), de är inte hellre rena. Och där hamnar man.
Jag ska berätta om två av mina vänner, ge en inblick i liv som har förpestats av prostitutionen, liv som redan räknas som borta och bortom räddning för samhället. Båda har gett tillstånd och en av de sa till och med att om någon läser, om någon blir sugen på att köpa henne då, då ska jag höra av mig. Det är så hennes värld ser ut. Folk vet om att hon tillåter sig att bli våldtagen gång på gång varje dag och folk gillar det. Att bli tyngd av att höra berättelsen finns inte, för då hade männen inte knullat henne. Då hade de gett henne en kram.
J är arton år gammal och har sålt sin kropp sedan hon var tretton år gammal. Hon har lärt sig att stänga av när de småmulliga tvåbarnspapporna trycker in sina kukar i hennes redan ömma och svidande fitta, och hon tittar upp i taket för att känna ingenting. Drömmer om Bahamas. Mellan våldtäkterna, när hon gick ut ur bilarna på busshållplatserna i T-centralen och Slussen och Tjärhovsplan, så brukade hon springa fram till mig och gråta så mycket att hennes smink målade hela min hals i svart. Nu gråter hon inte längre. Hon sätter sig intill busskuren med en cigarett mellan läpparna och kramar sedelbunten i fickan. Hennes vardag är tömd på känslor och hennes leende har jag inte sett på år.
J jobbar dygnet runt, och det enda lugnet som faller över hennes dagar är heroinets varma rus. A, en man på nitton år, har det precis likadant. Men den enda som vet om att han säljer sig är jag och tre vänner till. För det är äckligt och det är gay och det är smutsigt redan som det är och fan heller att en kille ska sälja sin kropp till vuxna män. A gråter inte även fast hans värld ligger i bitar framför honom.
Jag har känt A sedan jag var en liten knatte. Han var i sin barndom en mullig liten pojke som spenderade den största delen av sina dagar i mammas varma famn, en riktig mammas pojke utan någon pappa. Han skrattade dygnet runt, det smittsamma skrattet som fick oss alla att vika oss i glädje och fnitter. Han och jag lekte med bilar och låtsades att vi var Digimon, minnen som är djupt inborrade i min hjärna. Han snurrade på golvet och han imiterade bilmotorer med sin ljusa pojkstämma, och jag minns till och med hans färgglada strumpor som hans mamma köpte till honom. Jag minns hans stora, nyfikna bruna ögon. Jag minns att han fick MVG:n genom sin skolgång.
Idag är A nitton år gammal. Hans kropp är så tunn att hans ben sticker ut även i ansiktet, och hans skratt har jag inte hört på år. De stora bruna ögonen har krympt och blicken är tom. Dragen är likadana. Han är en pojke någonstans därinne, men på utsidan är han död. A har HIV. När han fick diagnosen var jag med honom och han skrek, rakt ut. Han skrek och han grät och han slog sina nävar blodiga i betongväggarna i hans närhet. Han ville och han vill inte dö. Inte såhär. Och fram tills han dör låter han männen fortsätta stoppa in sina kukar i honom trots att det gör så fruktansvärt ont, och han biter i kudden för att kväva sin flämtande gråt.
På kvällarna kommer kunderna fram. Det är inga fula ensamma män som köper de unga människornas kroppar. I sina bilar och plånböcker har de bilder av sina barn, stora som små. Ofta har de portföljer med sig, ofta är de klädda i kostym, och alltid luktar de hårgelé och parfym. Ibland bjuder de hem sina offer till sina egna lägenheter, när frugan och barnen är någon annanstans, och då vänder de på familjebilderna eller lägger de upp och ned på nattduksborden. Glömmer dem för några sekunder medan de dränker sina fantasier och sexuella frustrationer i unga missbrukares fittor och rövhål.
Här i Stockholm händer det. På gator ni har passerat. Flickor och pojkar på bara fjorton och sexton och arton år säljer sina kroppar för att sedan dränka sina sorger i nästa fix. Heroinet har oss runt sitt lillfinger och vi tjänar och dyrkar det och dess makt. Hur mycket vi än vill ta oss ur kan vi inte. Hur mycket vi än kämpar för att överleva så dör vi och faller och faller som någonting så litet och obetydligt. Men vi finns och vi är människor och vi är inte bara statistik över prostitution och droganvändning. Vi är inte siffror. Vi är liv. Och våra liv försvinner, ett åt gången.
Först och främst vill jag tacka er för att ni bevakar min blogg. Jag vet att jag har sagt det förut och jag vet att det blir tjatigt men jag kan inte låta bli. För det gör mig så glad att få erat stöd. Jag vill även tacka för alla fina kommentarer jag fick på mitt förra inlägg; ord kan inte beskriva hur värmande det är att få stöd och vänliga ord från människor som egentligen inte behöver visa något stöd, men gör det ändå, för att de faktiskt bryr sig på riktigt.
För att göra bloggen så intressant som möjligt så vill jag hemskt gärna få in förslag på vad jag ska skriva om. Vad som än kommer in som förslag kommer jag att skriva ett inlägg om, för det här med att skriva är ju faktiskt någonting som jag uppskattar, och att sedan skriva någonting som dessutom är läsvärt för andra är ju ännu bättre. Det är nämligen inte alltid så lätt att veta vad man ska skriva, och med en substanspåverkad hjärna kan fantasin ibland bli lite avfärgad. Är ni intresserade av att veta mer om min vardag; om prostitutionen som omger mig men som jag inte gett mig in i, om dödarna, om våldet, om lugnet och tryggheten, om relationerna, om överlevnaden? Vill ni ha mer bilder? Eller är det något helt annat ni vill läsa?
Jag skriver givetvis också alltid inlägg utifrån vad jag tänker på, gör och känner just den dagen, så bloggen kommer inte enbart bestå av förslagsbaserade inlägg. Men en del sådant hoppas jag att det kommer bli, för det hade varit intressant för mig med.
Tack på förhand för att ni kanske, möjligtvis slänger in ett förslag. Det hjälper mig mycket. Just nu, i denna stund, har jag dessvärre ingen tid för att skriva något längre. Ikväll slänger jag in ett inlägg, oavsett om jag får några kommentarer här eller ej, som är aningen intressantare än detta.
