MileSuns blogg

Igår grät jag för första gången av ren ilska det har jag aldrig gjort tidigare och de va fan inte roligt.. Min pojkvän skulle ha kommit igår kväll och följt med mig till stallet men i sista minut så säger han att han inte har lust att åka in till stan. Jag hade haft en superdålig dag och ville bara ha lite kärlek av honom och jag hade berättat för honom att jag hade en dålig dag men det sket han i totalt, han trodde väl att katterna skulle fixa allt och att jag skulle åka ut till honom glad och sprallig som vanligt. Nej jag ringde upp honom och skällde ut honom totalt men ingen reaktion.
Att känna sig som ett jävla andrahandsval är fan de värsta som finns jag vill bara spy för fan! Jag har ingen aning om hur jag ska göra längre.. Jag älskar honom men när han får mig att känna mig såhär så tror jag att jag skulle må bättre singel men idk....

Ja... den här kvällen har varit full med upp och ner gångar... Det började med 3 panikångest attacker under loppet av några timmar för att jag var med bjuden på en halloweenfest och jag är så jävla rädd för att möta nya människor men fick sen modet att åka till min pojkvän. När jag kom dit så var alla så snälla och stöttande eftersom de visste om hur jag hade det, kände mig helt ok tills det var dax att åka dit jag började skaka och tårarna började rinna men de bara lugnade mig så bra de kunde. De hjälpte men jag var så himla rädd och nervös, jag kom dit och sa hej till alla men då började jag må illa och sprang in på toan. Jag spydde och ville bara därifrån då kom Dennis in och kramade om mig och sa allt kommer att bli okej, han tog min hand och bara sa hela tiden att allt kommer att bli bra.
Efter ett bar timmar så börjde jag öppna upp mig och resten av kvällen var super rolig, runt 22 så blev jag lite trött i hjärnan och gick iväg en bit ifrån folket för att ta de lite lugnt. Men nästan direkt så kommer Dennis upp as förbannad och skriker att han hatar sin pappa, han hade druckit lite för mycket så han visste inte hur han skulle reagera men han kramade om mig och frågade om vi kunde gå hem jag sa att de v okej och vi började gå.

Han grät av ilska hela vägen hem och eftersom jag lätt plockar på mig känslor så började jag må dåligt åxå.. så när vi kom hem så drog han hem ett par vänner och jag hoppade in i en dusch och började storböla, när jag kom ut så stod han där och sa att han hade hört mig och att han ville veta varför jag grät. Jag sa som de var och han omfamnade mig och berättade hur mycket han älskade mig jag bara stod där med tårar i ögonen men fast jag inte kramade tillbaka så slutade han inte han bara sa att han älskade mig om och om igen. Nu mår jag est bra och hoppas inte att de ändras.

Jag förstår inte hur man kan dricka frivilligt... vad är de rolig i de? Vad är roligt med att vara en vinglig, sludrande klump av dumhet sen ångra de dagen efter iallafall? Sitta vid toan halva dan och spy...
Hur kul är de att inte komma ihåg kvällen innan elr skryta om hur jävla aspackad man va...
Skulle de inte vara roligare att komma ihåg vad man har gjort? Hur kan man skapa minnen om man inte kommer ihåg något?
Jag skulle hellre vara nykter och skapa minnen med mina vänner och min familj och samtidigt veta att jag kan ta mig hem med stadiga fötter, folk säger att man tappar alla hämningar och slutar oroa sig om man dricker. Att tappa alla hämningar är inte bra för då kan vad som helst hända och man kan hamna i livsfarliga situationer.. vem vill de lixom? Att sluta oroa sig kan vara en bra grej men varför behöver man alkohol till de? Vad kan göra en så orolig att man måste supa ner sig för att kunna hantera den?

När man inte dricker så blir man kollad på konstigt eller så anses man som tråkig och det är därför så många i (för) ung ålder börjar dricka för de vill vara en i gänget och inte bli ensamma. Men då undrar jag vad de är för vänner? Jag är hellre ensam än har vänner som ser mig som tråkig bara för att jag inte gör något som de anser är roligt.
Om jag ska vara ärlig så är jag lite rädd för alkohol, jag har sett vad de kan göra med en människa och eftersom jag inte vet hur jag kommer reagera så är jag rädd att jag kommer göra/säga saker som jag kommer ångra eller rent utav förlora personer för... Jag är rädd att alkohol kommer bli de ända sättet för att jag ska kunna prata med andra människor eftersom jag är väldigt blyg och tillbakadragen när jag är nykter. Jag är helt enkelt rädd för hur de kommer påverka mig.. Jag är rädd att jag kommer gilla de. De låter fånigt men jag vill inte gilla de jag ser de som en drog som nästintill borde vara olaglig.

Jag sitter i min killes vardagsrum och han sitter på sitt rum och kollar serier... vi är ensamma i hela huset och jag trodde att vi skulle ha lite myskväll men NAE! Orkar inte ens bry mig längre så jag kommer gå till sängs själv ikväll, jag hade ju tänkt mig lite rajtan tajtan men det blir det säkert inte så nu ska jag kolla film hela natten så att jag inte tänker på de.... sees!!!

Jag vet tt jag är blyg och det stör mig som fan, jag sitter i min älsklings säng får veta att hans vänner vill hitta å ngt med hnm men han vet att jag inte klarar av det och avböjer FAST han vill, han säger att det är ok men jag kan se i hans ögon att han gärna vill va med dem. Jag ska sova här ikväll men jag tror att jag åker hem senare för han ivll nog va med vänner och när jag inte klara av att träffa hans vänner så är det bussen som gäller, jg kan ju inte sitta hos hnm x3.
jag vill så gärna gråta just nu men SÅKLART får jag inte för min hjärna för den säger att om jag gråter ja jag börjar men jag vill så gärna så VARFÖR KAN JAG INTE! Min hjärna skriker efter att få skrika och gråta ut all min ledsamhet men nej.

Jag sitter och lyssnar en historia om en tjej som tog livet av sig hon berättar om hur det skulle kännas och konstigt nog så låter det fridfullt, bra och som det rätta att göra. varför vill jag det? Jag tvingas att hänga med till donken med han och hans vnner men fyfan vad rädd jag.

Fyfan asså jag är så jävla kär!
Jag har aldrig känt såhär innan när jag är med hnm är allt är perfekt och jag kan inte sluta le jag vill bara ge hnm all lycka och jag skulle göra allt för hnm, jag letar ny lägenhet och idag frågade han mig något som gjorde att jag bara ville hoppa genom taket av glädje han frågade om han fick flytta in. Jag märkte ngt då jag förstod att han är den jag vill dela mitt liv med, han är min livs kärlek.

Jag är livrädd för något som jag egentligen inte borde bara rädd för... Jag har fått minipiller och i biverkningarna står det att man kan öka i vikt! Det är något som jag inte borde vara orolig över men eftersom jag varken tränar eller äter rätt så skrämmer det mig som fan, jag ska införskaffa en våg och börja väga mig varje morron ser jag att jag har gått upp 3 kg på 1 vecka så kommer jag äta mindre och börja träna. Jag har tänkt på det länge men jag har inte varit stark nog att sluta äta en gång i veckan för min pojkvän tycker att jag redan äter lite, jag hatar min kropp totalt jag vill bara ta bort allt fett på mina lår och min mage. jag är rädd för att bli fet... :'(

Allt kommer tillbaka som en våg av saknad det är så svårt att hålla tillbaka tårarna jag önskar att det var jag istället för henne, jag skulle göra vad som helst för att byta plats med henne i himlen bara för att slippa all smärta och saknad som finns inom mig.
Rökning tog henne ifrån mig allt kraschade när in låsas mamma kom och berättade att hon hade somnat in, det var väntat men det kom ändå som en chock för nu har jag ingen mamma kvar. hon är borta för alltid.
Mamma jag behöver dig här mamma snälla kom tillbaka till mig bara för en minut snälla jag vet inte om jag kommer klara mig snart.

är det konstigt att jag inte har varit full än? Jag har aldrig sett ngn mening med att bli full drf att man lämnas bara med en bakfylla... sure jag har smakat inte av dehär och dedär men det har varit hemma av mina föräldrar inget smakade bra och vrf ska jag då tvinga i mig det? Men en liten del av mig är nyfiken på om det är lika kul som alla säger ibland tänker jag ''tänk om det är värt det'' isf skulle det vara med mina närmaste vänner hemma hos ngn där jag är beväm jag skulle ALDRIG kunna dricka tsm med min kille för han har druckit i typ 3 år och jag vill inte göra bort mig framför honom elr hans vänner. Jag är rädd att han kommer tröttna på mig och mina ganska stora brister såsom att jag inte vågar prata eller vara med hans vänner pga att jag alldeles för blyg, det tar på mig för jag vet att han älskar mig och vill inte utsätta mig för det men han måste jag har sagt att det kan t några gånger för mig att bli helt bekväm i att han dricker och festar. Nu när det hindret är borta så kommer det där med att hans vänner vill träffa mig och de vill att jag ska med ut och shit... jag blir livrädd av bara tanken.... vad ska jag göra??

BLÄÄÄÖÖÄÖÖ! Jag har lite panik!
Jag har bråkat med min pojkvän för ett par dar sen och han är arg på mig som fan!
Jag fick ett återfall och skar mig ingen jag berättade för honom och började gråta och hans reaktion var att ta första bästa buss och lämnade mig gråtandes på min säng.... Ja jag gjorde fel men hans reaktion gör det ju inte bättre.
Jag har en vän som skär sig och försöker sluta men om hon berättar att hon har gjort det igen så är det första jag gör är att ge henne en kram, men de flesta som hon berättar för säger att hon va dum i huvet och korkad...
Så tog jag min pojkväns reaktion och nu iggar han mig typ... VAD SKA JAG GÖRA!