Emcisquares blogg

Jag vaknade av mig själv runt halv tolv "imorse" efter att ha sovit runt åtta timmar. Kände mig dock som överkörd av en lastbil så jag bestämde mig för att återvända till sängen efter att ha varit uppe någon timme. Måste ta kroppens signaler på allvar nu under medicinförändringarna känner jag. Så jag la mig och läste lite lugnt sådär, somnade mitt i boken och gled in and out of sleep X antal timmar och höll på att försova mig till kvällens teaterrep, men jag hann i tid. Hade sedan ett grymt rep, i vanlig ordning. Sedan jag kom hem har kvällen bara flutit iväg. Lyssnat på podcasts, läst, tittat på en halv film och nu har jag hittat massa gamla låtar som jag sitter och sjunger lite tyst på. Klockan 02:37. Och allt jag vill är att ställa mig upp och sjunga ut ordentligt, men då väcker jag väl både sambon och resten av lägenhetshuset. Fan, man blir ju hopplöst jävla pigg när man sovit i princip hela dagen och då har jag ändå tagit kvällsmedicinen, som förvisso är sänkt, men min pigghet är ändå väldigt random. Måste stänga av musiken nu för jag blir alldeles för taggad och så ska jag försöka gå och lägga mig. Wish me luck or something. Imorgon ska jag INTE sova bort dagen, så är det bara, punkt. Om jag inte mår skit förstås, vilket jag hoppas att jag slipper göra. Godnatt.

Känner mig bara så jävla värdelös just nu. Det gör ont i hela mig. Vad håller jag på med, varför gör jag ens det här, jag är för dålig för det här. Sämst. Kass. Värdelös. Jag orkar fan inte med mig själv, står inte ut med att känna såhär. Är så äcklad av och arg på mig själv, arg för att yttrar mig om saker jag inte borde lägga mig i fastän jag blivit uppmuntrad att säga vad jag tycker. Jag vet inte vad som är rätt, jag vill inte vara ett problem och vara jobbig med mina åsikter men orkar heller inte hålla allting inom mig. Vill bara slippa finnas, jag tillför ändå ingenting, jag förstör bara. Jag är värdelös på det enda jag har kvar, det enda som får mig att orka, så varför ska jag fortsätta?

Nej. Tänker inte låta kvällen bli fucking förstörd. Nu blir det ett väldigt nödvändigt väldigt litet intag av Stesolid, min favoritdrink och Mikael Persbrandts podcast i bakgrunden. Jag orkar inget annat. Jag kände mig nästan hypoman tidigare ikväll, det märktes till och med på hur jag pratade och jag noterade det själv, men nu är det som att någon släppt en jävla sten i huvudet på mig och sedan kört över mig med en ångvält. Skitbra, kul fredag. Ensam dessutom med en jävulsk mensvärk. Blir nog bra att lyssna på Persbrandt i alla fall, han är min största idol, alla kategorier. No questions. Och jag har kommit fram till att jag är en amatörvariant av honom. Bipolär, dansare och skådespelare, med betoning på amatör gällande de två sistnämnda. Han gör en fruktansvärt fin låt, "Someone you love". Jag kan åtminstone nästan sjunga den. Han målar fina tavlor också. Jag försöker i alla fall. Fan, vet knappt vad jag babblar om nu, vill bara försvinna. Tack och hej.

Alltså. Vad.i.helvete. Jag har fått ett brev av CSN, där de påstår att jag inte betalat tillbaka det som skulle återbetalas under hösten 2015. De menar att om jag inte betalar det innan sista februari går ärendet vidare till kronofogden. Men jag HAR betalat EXAKT det belopp det är fråga om, i OKTOBER förra året. Jag VET att jag har betalat, jag gick till och med in i internetbanken och backade tillbaka till oktober och där hittade jag kontoutdraget. Summa XXXX, betalt den 30 oktober, till CSN. Det har gått igenom. Hur FAN kan detta har missats? Jag får panik. Jag har redan betalat, jag tänker inte betala samma summa igen, det är ju bara fel fel fel. Jag får panik. Panik för att det är helg nu och jag inte kan kontakta dem, kommer hänga på dörren på deras telefontid på måndag. Hamna hos kronofogden för en betalning som påstås fattas men som det finns fucking bevis på har genomförts? Hell fucking no. Precis vad jag behöver nu i min depressiva jävla skitepisod med medicinskiften och konstant ångest. Verkligen. Fy jävla fan. Det här händer inte, det får inte hända. Helvetes jävla fan fan fan fan

Har spenderat de senaste timmarna gråtandes som en idiot. Ångesten bara slog till igen när jag vaknade upp ikväll, alla tankar och all oro kom tillbaka med en käftsmäll. Nu är det snart bara 17 timmar kvar. Jag måste överleva fram till dess. Jag måste klara mig. Peaken ligger tydligen vid 35 timmar, alltså typ vid tio imorgonbitti, så om jag kunde få sova förbi det hade det ju varit guld, då kan jag kanske känna mig lugnare de sista åtta timmarna. Jag är helt slut i både kropp och huvud men försöker intala mig att det är resultatet av att inte ha ätit samt all gråt, oro och panik jag dragits med det senaste dygnet och inget annat. Har precis slängt i mig kvällsmedicinen plus 10 mg stesolid och 7,5 imovane, dvs en tablett mindre av den förstnämnda än det jag tog igår när all ångest faktiskt lyckades lätta för en stund. Jag är livrädd för att gå och lägga mig dock, även om min önskning är att få sova bort alla dessa jävla ångesttimmar. Men om jag går och lägger mig och somnar har jag ingen kontroll, jag tror att det är det som skrämmer mig. Är jag vaken kan jag vara uppe och på min vakt, beredd, men om jag somnar tappar jag kontrollen totalt. Kaos i hjärnan, så mycket olika tankar och känslor som slåss med varandra. De kommer inte överens för fem öre. Har fått stöd på sms av två fina vänner ikväll och varje gång de skickat ett nytt stöttande meddelande har jag börjat storgråta igen för jag förtjänar fan inte så fina vänner. Den här fobin är pinsam, jag skäms, jag borde bara hålla den för mig själv och låta andra slippa höra för det är ändå så få som förstår, men när jag triggats på det här sättet och blivit ett jävla vrak så är det nästan omöjligt att vara tyst. Stackars R kan verkligen inte föreställa sig och det gör så ont att han ska behöva dras med det här. Har försökt få fram att klarar jag mig bara tills imorgonkväll så är det lugnt, då kommer åtminstone den värsta ångesten försvinna och jag kommer att återgå till det vanliga tillståndet som "bara" är depression och ångest och inte detta extremtillstånd av panik och dödsångest. Snälla snälla låt mig klara mig, något annat får.inte.hända. Jag kommer hoppa då. Och det får väl inte heller hända anta jag. Men det är så det känns. Hellre dör jag ju, så är det. Nu bara skriver jag utan att riktigt tänka och jag ser hur inlägget blir längre och längre men jag vet inte om något vettigt kommer ut, det är bara väldigt skönt att få skriva av sig. Sätter nog punkt här i alla fall, får se om jag återkommer snart eller om tabletterna lyckas tvinga mig till sängs. Åh gud, snälla låt mig överleva det här...

Har försökt sova bort hela den här jävla dagen och har lyckats ganska bra. Åt inte ett skit förrän för en halvtimme sedan, jag har haft för mycket ångest för att kunna äta. 20 timmar kvar innan jag kan känna mig somewhat safe. Jag orkar inte 20 timmar till. Känner mig så jävla förbannad över hela grejen, VARFÖR i helvete måste något sådant där hända mig när jag redan mår så fruktansvärt dåligt? Jag behöver inte ett fucking trauma och största fobitriggern på länge ovanpå all jävla skit som redan är. Känner mig orättvist behandlad, men det är ju skrattretande, vem är det som behandlat mig orättvist, gud? Nej, bara fel plats vid fel tillfälle helt enkelt, så vet jag ju att det är. Men ändå, jag är så jävla arg och ledsen, hur kan jag ha så brutal jävla otur, det är ju sinnessjukt. Vi får se om jag lever imorgon vid 18.

Äntligen börjar det hända något. Känner mig seg i huvudet, vinglig och ögonen är tunga med en smula svårt att fokusera, allt går liksom lite långsammare än vanligt. Jag vill tacka seroquel depot, imovane, stesolid och nytt snus för denna känsla, den är minst sagt välkommen nu när allt inombords går sönder. Har även hittat ett alltför bra tillhygge som jag hoppas klara mig från att spåra ur med, men just nu kan vad som helst hända känns det som. Min sambos alarm ringer väl om någon timme och här sitter jag i vardagsrummet, borta men vaken och försöker fly verkligheten. Hur länge jag får sova imorgon är ytterst oklart. Nu har mobilen 33 stabila procent i alla fall så jag borde nog släppa det jag sysslar med och återvända till sängen igen lite tyst och försiktigt utan att ramla och väcka hela världen. Förhoppningsvis säger jag härmed godnatt, förhoppningsvis får jag frid för en stund nu, men det visar sig väl.

Ångesten har kommit tillbaka med besked. Gick och la mig utan att somna och har istället spenderat de senaste två timmarna med intense googling och en hel del häng på ett community för emetofober. Vet inte om jag känner mig lugnare efter det eller inte. En blandning tror jag. Känner mig triggad då jag läst massor om det som skrämmer mig mest, men har samtidigt insett hur folk klarat sig undan smittor även om de varit i betydligt närmre kontakt än vad jag var nu ikväll. All denna research överbelastade dock min stackars mobil så att den höll på att dö vilket inte får hända för då finns det inga alarm jag kan vakna av imorgon, därav smög jag mig ut till vardagsrummet och har nu parkerat i soffan en stund för att ladda mobilen. Vi har ännu inte ordnat några laddningsmöjligheter vid min sida av sängen nämligen. Tryckte imovanen för två timmar sedan ungefär så lite groggy är jag nog av den, fyllde även på med 10 nya mg stesolid nyss då de tidigare verkar ha gått ur nu. Vet att det inte är bra att ta såhär mycket benso men tror inte att någon beroenderisk förekommer än då detta är första gången jag tar mer än jag ska och då jag tidigare varit väldigt restriktiv, och dessutom kommer det verkligen att behövas nu de närmsta 37 timmarna. Vill bara få försvinna och vakna upp förhoppningsvis fridfullt sent på onsdagkväll utan att något vidrigt har hänt mig. Det här är ett living hell, fånge i min egen kropp, hjälplös utan en aning om vad som kommer att hända. Just shoot me already.

Har helt klart lugnat ned mig sedan mitt intag där för två timmar sedan, känner mig dock snarare halvhyper och glad istället för däckad haha. Typ like I'm unstoppable, får massa idéer osv osv, har nästan helt släppt tankarna på kvällens lilla trauma. Men ångesten lär väl komma tillbaka med besked så snart allt går ur kroppen I guess. Önskar att jag kunde få må såhär konstant under de närmsta två dygnen så att jag slipper oroa mig så jävligt hela tiden.

Har precis tryckt i mig 15 mg Stesolid och väntar bara på att bli stenad, för ikväll hände det som bara inte får hända för någon med min fobi. Emetofobi. Vi skulle precis börja kvällens teaterrep när en i gruppen går ut från reprummet en stund. Hen kommer tillbaka efter ett tag och ser helt borta ut och säger "Jag spydde nyss, så jag ska nog åka hem..", varpå hen får en kram från en annan i gruppen och sedan tar sina grejer och lämnar rummet för att åka hem. Inom mig blir allt kaos, jag blir livrädd, men lyckas ändå stanna kvar i rummet och körde på på repet i tre timmar som vanligt. Sedan åkte jag hem i ren panik och nu har jag alltså precis tagit tredubbla dosen av min ångestdämpande. Jag är så.jävla.rädd för att ha blivit smittad. Inte för att vi ens vet om hen är sjuk, det kan ju vara något helt annat, men min hjärna tror självklart alltid det värsta. Jag försöker intala mig att risken typ inte ens finns, hen vistades i rummet efter "den lilla incidenten" i max tre minuter, och det var ju inte som att jag rörde personen, däremot blev jag fysisk med personen som kramade hen under repet. Det är ju teater, det blir fysisk kontakt ibland, så det var ju bara att köra på.. så ja, jag är väl rädd att bacillerna antingen spred sig i rummet där vi sedan repade i tre timmar, eller att de spreds till personen som kramade och sedan spreds över till mig. Som sagt, min hjärna arbetar på högvarv med att intala mig att det inte är någon fara, att risken knappt finns, och samtidigt som en liten del av mig inser att min oro och ångest i princip är onödig och att jag nästan är fjantig, så tar rädslan och säkerhetstänket över. Det får inte hända, det får inte, det går inte, jag dör hellre. På riktigt, jag blåser skallen av mig själv om något händer mig nu inom de närmsta 48 timmarna. Jag försöker också intala mig att jag kanske är immun mot den typen av sjukdom, det sägs ju att har man klarat sig i 10-15 år så är man en av de 20% som antas vara immuna, och jag har klarat mig i snart 17 år.. så.. men rädslan tar över, säkerhetstänket först. Dessutom kommer jag inbilla mig att jag blivit sjuk varenda minut av de närmsta 48 timmarna, det är så min hjärna och kropp reagerar, så jag ser verkligen fram emot 48h av skräck..
Nu väntar jag bara på effekten från Stesoliden, har aldrig tagit så mycket som 15 mg, har tagit 10 en gång men that's it. Förhoppningsvis försvinner jag iväg någonstans i ett trevligare tillstånd än denna rena skära äckliga jävla panik snart. Fans jävla helvete vad jag hatar det här, sådant här får inte hända mig, det får inte, jag klarar inte av det här. Jag skriver bara av mig all jävla ångest just nu, ingen behöver läsa, jag måste bara få ut all oro jag känner. Snälla tabletter funka nu, jag vill bort, jag orkar inte finnas till just nu.