Tårar, tårar, tårar

Har spenderat de senaste timmarna gråtandes som en idiot. Ångesten bara slog till igen när jag vaknade upp ikväll, alla tankar och all oro kom tillbaka med en käftsmäll. Nu är det snart bara 17 timmar kvar. Jag måste överleva fram till dess. Jag måste klara mig. Peaken ligger tydligen vid 35 timmar, alltså typ vid tio imorgonbitti, så om jag kunde få sova förbi det hade det ju varit guld, då kan jag kanske känna mig lugnare de sista åtta timmarna. Jag är helt slut i både kropp och huvud men försöker intala mig att det är resultatet av att inte ha ätit samt all gråt, oro och panik jag dragits med det senaste dygnet och inget annat. Har precis slängt i mig kvällsmedicinen plus 10 mg stesolid och 7,5 imovane, dvs en tablett mindre av den förstnämnda än det jag tog igår när all ångest faktiskt lyckades lätta för en stund. Jag är livrädd för att gå och lägga mig dock, även om min önskning är att få sova bort alla dessa jävla ångesttimmar. Men om jag går och lägger mig och somnar har jag ingen kontroll, jag tror att det är det som skrämmer mig. Är jag vaken kan jag vara uppe och på min vakt, beredd, men om jag somnar tappar jag kontrollen totalt. Kaos i hjärnan, så mycket olika tankar och känslor som slåss med varandra. De kommer inte överens för fem öre. Har fått stöd på sms av två fina vänner ikväll och varje gång de skickat ett nytt stöttande meddelande har jag börjat storgråta igen för jag förtjänar fan inte så fina vänner. Den här fobin är pinsam, jag skäms, jag borde bara hålla den för mig själv och låta andra slippa höra för det är ändå så få som förstår, men när jag triggats på det här sättet och blivit ett jävla vrak så är det nästan omöjligt att vara tyst. Stackars R kan verkligen inte föreställa sig och det gör så ont att han ska behöva dras med det här. Har försökt få fram att klarar jag mig bara tills imorgonkväll så är det lugnt, då kommer åtminstone den värsta ångesten försvinna och jag kommer att återgå till det vanliga tillståndet som "bara" är depression och ångest och inte detta extremtillstånd av panik och dödsångest. Snälla snälla låt mig klara mig, något annat får.inte.hända. Jag kommer hoppa då. Och det får väl inte heller hända anta jag. Men det är så det känns. Hellre dör jag ju, så är det. Nu bara skriver jag utan att riktigt tänka och jag ser hur inlägget blir längre och längre men jag vet inte om något vettigt kommer ut, det är bara väldigt skönt att få skriva av sig. Sätter nog punkt här i alla fall, får se om jag återkommer snart eller om tabletterna lyckas tvinga mig till sängs. Åh gud, snälla låt mig överleva det här...