Riktigt namn:
Majsbollen Civilstatus:
Förlovad
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
I skogen
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vin
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Band-kläder
Medlem sedan:
2013-08-18
Två av mina gamla bandmedlemmar ska tydligen spela på Klubben, Fryshuset. Sök upp Zoanthropic på Youtube, så förstår ni.
Det måste vara ett skämt, va? Har aldrig lyssnat på något liknande; kan varken sjunga eller spela i takt, falsk sång, ingen övergång mellan de olika delarna av låten.. Och dåligt programerade trummor, som dessutom inte spelar i takt till och från.
Och de har mage att begära 100-130 kr för att få höra detta skit LIVE?! De förtjänar inte att få stå på samma scen som bland andra August Burns Red och Bullet For My Valentine har stått på. Vill nästan gå, men nackdelen är ju att jag måste betala för skiten. De kommer förstöra sin, och jag använder uttrycket vagt, "karriär". Eftersom alla kommer antagligen bua ut dem, om de kommer några det vill säga.
Har insett något som jag borde förstått tidigare: jag betyder ingenting, jag kan ingenting och är bara rakt igenom onödig. Jag gör verkligen ingen nytta i denna värld. Den enda som älskar mig är min älskade flickvän. Jag har inget annat, eller någon annan. Jag är bara en börda för alla som, tyvärr, känner/ känner till mig.
Till alla som någonsin tyvärr behövt stå ut med lilla värdelösa jag: förlåt. Mina ord har ingen betydelse, jag vet, men jag har slutar bry mig. Jag har nästan släppt tagen om mig själv. Jag vill falla, falla fritt. Landa i mörkret igen. Tomheten skriker efter mig. Och jag efter den. Fy fan, jag saknar mitt deprimerade jag; jag var undernärd, hade ingen aptit och skar mig. Jag fick mitt livs kick av att skära upp armen, och kände äckligt mycket skuld om jag åt mycket. 176 cm lång, 62 kilo tung. Frös ganska ofta, om jag kommer ihåg rätt.
Men.. Vem bryr sig, really? Jag förstör bara för folk, så antar att detta är vad man kallar karma. Tycker karma kan trycka i mig en massa receptbelagda smärtstillande, och sprit. Och, lägga in mig på psyk. Permanent, så omvärlden slipper se mig. Inte snällt att göra så mot personalen, men de kan kasta lite piller till mig, och glömma bort mig i något rum.
Varför håller jag fortfarande på? Jag är så jävla dålig.. Förlåt, jag kan bara inte sluta skriva. Även om jag vet att ni inte vill veta av vad fan jag tycker, tänker eller känner. För i slutändan är jag bara smuts under era skor, om ens det.
Känner mig tom igen, kroppen skriker att jag ska täcka min feta och äckliga kropp med djupa sår, och jag vill bara sluta äta. Har blivit så jävla fet efter att jag började må bra och slutade skära mig. Börjar undra om det inte är värt att börja igen, bara så jag slutar äta igen. Kanske jag blir värd att titta på igen, förhoppningsvis. Kanske blir fin på riktigt då. Kanske förtjänar min kärlek då.
Hade inte skurit mig på över 150 dagar.. Nu är det knappt en vecka. Det kändes så skönt, men det var läskigt. Jag skar mig djupare än tidigare och det kom en hel del blod. Det droppade från armen.. Höll på att svimma, eller i alla fall få panikanfall. Skulle behövt sätta steri strips på såren, men det blev inget av det. Har nu även pillat bort det mesta av sårskorporna. De kommer bli rediga ärr av detta. Som om jag inte hade tillräckligt många...
Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag vill må. Jag vill leva, den saken är klar. Tror jag...
Thank you. Thank you for beliving in me when I feel hopless. Thank you for your constant support and neverending faith in me, when all I wanted to do was fail harder than before, and go even lower.
But.. I fear I'll never get rid of the demons haunting me, nor the evil thoughts that whisper to me at night.
I've gathered up some scrap-metal, pieces of a cymbal to be more precise, just in case anxiety kick in. But I can't use my wrists anymore, due to work.. So I'll have to find another canvas to draw the whispered words.
Upperarm?
Hip?
Neck?
No tattoos on left arm though, for at least 280 days.. Scars take about a year to heal, at least on the surface.
I can feel the knot growing in my stomach now. So familiar, missed and loved. Yet hated, feared and rejected.. Why? Why reject these natural feelings?
Why the mixed emotions?
Love/Hate..
Loved/Rejected..
The last one isn't an emotion, I know, but you get the point, no?
The human mind is complex.. And so powerful. Not to mention stubborn. For example, I have a small part of me that thinks that S/H is wrong.. And then there's this side, that.. Well, just do it, without regret. That same part.. Personality, if that makes it anymore simple.. Either way, it sees the world for what it really is: agony, suffering and just bad.. Kinda like purgatory. But gloryfies death. Death is like Nirvana, or heaven. Free from society, and it's sickening demands of perfection.
Why am I struggling between these sides?! Any normal person wouldn't find this difficult, yet I struggle.. I fight the demon inside..
*sigh*
How do I put it?
Selfharm.. It's like a sybiot.. Or something.. The behaviour, it feeds of your mind.. Draining your body from all of it's energy.. Turning you into a kind of Zombie. Because all you can think of is selfharm. And you hate it, with all your heart. But.. You need it to survive. When anxiety fucks you up, it saves you. When your friends hurt you, it protects you.
Honestly? It can't be explained. You have to deal with that demon to understand what the hell I'm talking about.
Anyway, I'm close to.. "Doin it".. Right now.
If you're reading, and have my number.. Text me.. Something nice.
Or dreadful, depends of what side of me you want to.. I don't know, awake? See?
Pfft, do what you want. If I matter you, you do what feels okay.
Gårdagen var fan helt jävla galen; moshpits överallt, crowdsurf, stage dives och en avslutande enorm Wall Of Death!
Dock shockad över att de spelade dels i Uppsala, men sen även inne i Ungdomens Hus. De är ett ganska stort band, men det var musigt att de valde en mindre scen och lokal. Det blir mera personligt och äkta då, vilket hjälper bandet otroligt mycket.
Fick även krama och fotas med nästan alla i bandet; missade ena gitarristen, och deras inhoppande trummis ( Mark blev fast i Ryssland under denna turne.) .
Hela kvällen var... Jag vill dit igen, nu. Trots att nacken värker, så vill jag dit. Nu.
Är ganska mycket supertaggad inför August Burns Red imorgon (Måndag.).
Kommer vara nervös och stressad imorgon, och därmed ha svårare att äta. Förhoppningsvis kan någon vänlig själ hjälpa mig äta lite iaf. Har inte planerat att svimma på konserten och missa allt.
Ska man blogga också..? Aldrig varit bra på de, men skit samma. Slänger ihop några meningar, och hoppas på att de blir något..
Idag har jag inte gjort något produktivt, förutom att röka och dricka Monster. Låter som vilken annan dag som helst för mig. Känns lite konstigt att inte ha någon skoltid att passa dock.. Gick ut från Elebygymnasiet i Juni. Var och hjälpte en polare hitta lite i lokalerna igår, och stötte på en jävla massa lärare som verkade glad över att se mig. Kul, eftersom jag troligtvis fick IG i deras kurser. Men min gamla mentor var nog den som blev gladast av alla över att se mig.
Det var väl de, antar jag.. Får se när jag skriver något igen. Är så otroligt dålig på sånt här, men skit samma.
