Riktigt namn:
Majsbollen Civilstatus:
Förlovad
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
I skogen
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vin
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Band-kläder
Medlem sedan:
2013-08-18
Kan inte skada mig själv längre, varken genom skära mig eller neka mig själv mat.
Problemet är att jag aldrig läkt, efter alla dessa år. Jag har inget bra sätt att hantera ångest och mörka tankar. Jag röker och slutar känna efter. Är liksom helt avstängd ibland.
Att påstå att jag längtar tillbaka ibland är nog en underdrift.
Jag undrar ibland hur mitt sett ut idag om jag inte gjort de val som ledde mig hit. Hade jag mått sämre? Hade jag haft vänner? Hur trasiga armar och ben hade jag haft efter alla skärsår?
Hade jag ens varit vid liv?
Har den senaste tiden känt att jag inte är älskad ovh att jag inte har några vänner. Att jag blir liksom medbjuden på fester för att flickvännen ändå ska dit. Vore det inte för att hon blev bjuden, vem fan skulle vilja ha mig där?
Är så nära att bara ge upp på allt och falla ner i det mörker jag tidigare var i. Jag känner inte igen mig själv. Jag vet inte vem jag egentligen är. Är mitt jag en fasad eller den jag är?
Skulle nog inte säga att jag är "aktivt" suicidal, men tanken försvinner liksom aldrig. Att bara trycka tre, fyra askar alvedon och bara låta folk slippa mig.
Vad skönt
Är det fortfarande självskada om jag slår mig själv då jag gör något fel?
Blir ju liksom inga sår som med rakblad. Får bara lite ont i huvudet eller vart jag nu slår.
Åh, ibland saknar jag mina rakblad sjukt mycket. Livet var så enkelt då.
Måste kolla upp hur länge sen det var jag skar mig. Se om det är värt att börja igen. Min sambo är fan den enda anledningen till att jag inte börjar om igen.
Kanske skulle tagit livet av mig när jag blev ombedd?
Alla hade kanske mått bättre då? Jag lever på cirka sju års övertid. Jag trodde på riktigt inte att jag skulle överleva mitt 20e år. När det var snack om att jorden skulle gå under vid något årsskifte (efter Y2K) hoppades jag verkligen att jag skulle dö. Jag var liksom redo, fanns inget kvar i mitt liv. Kanske joinar 27-club. Dansa på min grav. Fira min död. Jag har inget värde. Om du läser detta, bry dig ej om mig. Är ändå för feg för att göra något. Inte för att jag inte vill dö, men för att jag lever för andra. Av någon anledning tycker folk om mig? Varför? Vad ser de i mig? Jag kan inte se något positivt i mig själv nykter, än mindre full. Jag är ointressant, högljudd och ska
A L L T I D
prata om saker som ingen bryr sig om. Jag har inget viktigt att bidra med, oavsett vad det gäller.
Jag har inget värde
Jag har ingen mening
Jag borde inte ha vänner
Jag borde dött tidigare
Kommer jag bli äldre än 27
Borde inte sluta skada mig själv
Mina ärr är för ytliga
Mina ärr är för få
Min depression är patetisk
Min existens är onödig
Har alltid gillat udda saker, typ. Och på den senaste tiden så har något mycket speciellt fångat mitt intresse: självskada, sår och framförallt ärr. Massa ärr, på både armar och ben. Tycker det är fint, och vill höra personen berätta varför denne skar sig den gången. Tycker det är spännande och intressant. Men framförallt vackert. Och naket, eftersom personen måste våga vara privat, och visa sina ärr.
IDK, men det är fin med ärr. Önskar jag hade fler på min arm.. Har bilder som exempel, men bloggar via telefonen, så kan ej ladda upp skiten. Kanske senare?
