That feeling when...

Har insett något som jag borde förstått tidigare: jag betyder ingenting, jag kan ingenting och är bara rakt igenom onödig. Jag gör verkligen ingen nytta i denna värld. Den enda som älskar mig är min älskade flickvän. Jag har inget annat, eller någon annan. Jag är bara en börda för alla som, tyvärr, känner/ känner till mig.

Till alla som någonsin tyvärr behövt stå ut med lilla värdelösa jag: förlåt. Mina ord har ingen betydelse, jag vet, men jag har slutar bry mig. Jag har nästan släppt tagen om mig själv. Jag vill falla, falla fritt. Landa i mörkret igen. Tomheten skriker efter mig. Och jag efter den. Fy fan, jag saknar mitt deprimerade jag; jag var undernärd, hade ingen aptit och skar mig. Jag fick mitt livs kick av att skära upp armen, och kände äckligt mycket skuld om jag åt mycket. 176 cm lång, 62 kilo tung. Frös ganska ofta, om jag kommer ihåg rätt.

Men.. Vem bryr sig, really? Jag förstör bara för folk, så antar att detta är vad man kallar karma. Tycker karma kan trycka i mig en massa receptbelagda smärtstillande, och sprit. Och, lägga in mig på psyk. Permanent, så omvärlden slipper se mig. Inte snällt att göra så mot personalen, men de kan kasta lite piller till mig, och glömma bort mig i något rum.

Varför håller jag fortfarande på? Jag är så jävla dålig.. Förlåt, jag kan bara inte sluta skriva. Även om jag vet att ni inte vill veta av vad fan jag tycker, tänker eller känner. För i slutändan är jag bara smuts under era skor, om ens det.