Riktigt namn:
Aron Lif Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
I skogen
Politik:
Inte valt
Dricker:
Energidricka
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2013-04-07
Det är många gånger jag känner för att skriva men inte har kunnat göra det eller bara inte orkat för det tar alltid sådan tid. När jag mår dåligt eller när jag behöver få ur mig något så pratar jag med mig själv igenom att skriva, vissa texter delar jag till andras ögon andra behåller jag för mig själv. Det är en jobbig tid nu, tvåan i gymnasiet. Jag hört att det är de jobbigaste året av alla gymnasieår och jag har nog inte märkt av det själv för jag har lagt så mycket focus på att klara skolan nu och allt den slänger emot mig, jag är ingen stjärn elev men jag har varit borta, borta ifrån familj och vänner borta i krav och förhoppningar.
Jag har varit borta i mina mål och prisstegringar sen skolan började och de är först nu när jag började bråka med dem runt om mig som jag börjat tänka på dem med. Jag kanske fattar nu i efterhand vad jag nästan gjorde och det är inte ens säkert att det inte kommer ske men jag kämpar just nu, jag ger allt jag har för att alla ska vara nöjda och för att de ska fungera, jag har inte mycket fritid och ännu mindre tid som jag lägger på mig själv. Ibland kan jag se andra och känna att jag är patetiska, att jag i slutänden kommer bli ungen som inte gjorde något, han som var äldst och blev exemplet på hur man inte ska bli eller göra, det är därför jag kämpar så hårt för att nå längre, bli bättre än farsan och smartare, vissa att jag kan.
Men det är sent nu och jag borde dra mig emot sängen för det är alltid emot natten som de läskigaste tankarna kommer. God natt
Vad lever vi för och varför lever vi just här och nu? vad händer efter att jag dör, kommer mina vänner sörja och vilka kommer komma ihåg mig? Och hur kommer jag ihåg kommas?
Jag är rädd för dessa saker ibland, det tror jag att många av oss är för vem vill försvinna utan att någon märker det och bara bli bort glömd
Jag vill lämna något efter mig något som jag blir ihågkommen av, jag vill inte bara försvinna utan att någon märker det.
Men det finaste jag har och som jag aldrig skulle kunna släppa är mina minnen, de platser jag sett och förtrollats av, de personer jag träffat och som blivit som en del av mig eller dem ögonblick som betytt mest för mig under mitt liv.
Det mest skrämmande kanske inte är att bli bortglömd av andra utan att inte ha några riktiga minnen själv... tänk dig att du plötsligt får veta att alla de personer, platser och ögonblick som är viktigaste för dig inte är borta, inte döda utan någon värre de har aldrig skett vad för slags helvete skulle det va?
Jag såg filmen A beautiful mind ikväll, den fick mig att tänka kring det hela och känna mig lycklig för att jag är friskt och lever det liv jag gör och har mina minnen, det viktigaste är inte att bli ihågkommen utan det är kanske att komma ihåg. att ha dina egna minnen av de personer du älskat och de platser som betyder mest för dig eller de stunder du aldrig vill glömma.
Vad lever vi för och varför lever vi just här och nu? vad händer efter att jag dör, kommer mina vänner sörja och vilka kommer komma ihåg mig? Och hur kommer jag ihåg kommas?
Jag är rädd för dessa saker ibland, det tror jag att många av oss är för vem vill försvinna utan att någon märker det och bara bli bort glömd
Jag vill lämna något efter mig något som jag blir ihågkommen av, jag vill inte bara försvinna utan att någon märker det.
Men det finaste jag har och som jag aldrig skulle kunna släppa är mina minnen, de platser jag sett och förtrollats av, de personer jag träffat och som blivit som en del av mig eller dem ögonblick som betytt mest för mig under mitt liv.
Det mest skrämmande kanske inte är att bli bortglömd av andra utan att inte ha några riktiga minnen själv... tänk dig att du plötsligt får veta att alla de personer, platser och ögonblick som är viktigaste för dig inte är borta, inte döda utan någon värre de har aldrig skett vad för slags helvete skulle det va?
Jag såg filmen A beautiful mind ikväll, den fick mig att tänka kring det hela och känna mig lycklig för att jag är friskt och lever det liv jag gör och har mina minnen, det viktigaste är inte att bli ihågkommen utan det är kanske att komma ihåg. att ha dina egna minnen av de personer du älskat och de platser som betyder mest för dig eller de stunder du aldrig vill glömma.
ska dra mig till sängen, allt bara sket sig och jag orkar inte just nu, kan inte göra något och jag mår bara dåligt över det hela, känns så tungt och jobbigt att bära en annans välmående när man inte ens är där, har det jobbigt nog med alla bråk inom familjen...
godnatt hoppas eran dag varit bättre
Har spenderat en stor del av den tiden jag varit hemma idag till att läsa olika historier av personers olyckliga minnen och även de där dem har blivit rörda in till hjärtat av någon händelse de varit med om.
Jag har blivit rörd av historierna och även förstörd av all orättvisa personerna i dem har utsatts för, jag har sett många bilder där talspråket en bild säger mer än tusen ord skulle passa då den den betyder något för mig men en helt annan sak för nästa person som ser den. Jag skrollade igenom massor av sådana bilder som alla re-bloggar på tumblr när de är nere om att de har valt att vara själva och att ingen skulle kunna älska dem för att hitta dessa historier och bilder.
Men jag tror att vi alla kan lära oss något viktigt av dessa historier vi hittar på internet vare sig det är om personen som besöker sin väns grav varje fredag och tar en öl innan han går hem bara för att hålla deras gamla tradition vid liv för att han inte vill glömma honom eller om killen var enda vän tog självlivet av sig för att hans familj inte brydde sig om honom endast för att han hade ett fel i sin hjärna sen födseln och att även han som skrev historien berättade att han senare skulle ta livet av sig men vill ägna sin sista stund åt att skriva historien på internet i hopp om att den ska leva vidare där han inte gör det och för att säga hejdå till alla och att han älskade dem alla.
Grejen som vi vid liv kan ta ifrån dessa historier är att vi är starka som fortfarande lever och väljer att ta det där nästa andetaget istället för att stupa, vi som väljer att gå upp nästa morgon för att leva vidare och göra något bättre av livet. Det är ditt liv som gör dig stark och låter dig visa det för alla andra, för du lever fortfarande och ska inte låta någon ta det ifrån dig. Vi föds för att dö först flera årtionden senare och under den tiden gör vi vad vi vill med tiden. Vissa söker meningen med livet och kanske finner sin egna mening med det medan andra väljer att bara följa livet och se vart det leder dem, men det viktiga är att livet inte ska ta slut för en handling du utför emot dig själv för du är värd så mycket mer än att bara försvinna, du är du och det är ditt liv, låta inte någon ta det ifrån dig. Var modig och lev vidare, för i slutänden så tar det mer mod att fortsätta leva än att ta livet av dig.
Nu har vi varit i Danmark och spenderat en hel dag ute i staden Köpenhamn och spenderat dagen med att vara på Danmarks motsvarighet till vårat tomtitts och sedan gått på tivoli.
Det har varit en underbar tid här i Danmark och de större byggnaderna som finns i staden är ofta väldigt speciella och i mina ögon vackra i sin design, Danmarks kultur måste vara bland den finaste.
Den upplevelse jag har fått av folket som lever här är att de är glada och trevliga emot varandra och av alla historier jag hört om att deras språk är konstigt och att dem skulle vara korkade kommer jag aldrig tro eller lyssna på.
Jag skulle tänka mig att flytta hit till Danmark och bo någon stans i Köpenhamn under något år endast för hur den ser ut på natten, Med alla lampor ifrån hus och Gatlyktor som nästan flyger förbi tillsammans med det lysande kyrkotornstaket när man tar bussen om natten där för att komma hem och ramla ihop på sängen av utmattning...
snart är jag borta... åtminstone i en månad, ska bila igenom Europa med familjen och det kommer bli nice.
ska åka igenom en massa olika länder och stanna några nätter på varje ställe och göra olika saker.
ska väl bli kul att dar sure men kommer försvinna i en månad och knappt ha kontakt med vänner och det tär ju på en som fan att inte ha någon annan att ha möjlighet att snacka med än en familj.
men jag ska se till att njuta och sova och ta det lugnt, för det e något jag missat än så länge under mitt sommarlov, inte sovit i närheten av så mycket som jag egentligen behövt men måste väl lägga mig nu för ska fan upp om 3 timmar
såg nyss klart The green mile och det måste vara en av de bästa filmer jag har sett.
Det är en fin och sorglig historia omen fångvaktare och den dödsdömda fången John coffey, filmen är 3 timmar lång och det är 3 timmar som man inte vill missa.
grymt filmtips om du har tid och vill se en riktigt bra film
