suspicous minds

Hur ska man egentligen göra för att prata med folk? Jag menar inte hur man pratar med dem för det tror jag alla vet men hur startar man det nu för tiden?
Skriver någon hej radom till dig på Facebook eller liknande sociala medier så dissas de ofta ganska snabbt, skriver man hej på EC får man oftast inte ett svar för man verkar ointressant eller bara som man är ute efter att stöta på den personen man skriver till.
Jag minns det en kompis skrev för ett tag sedan på sin blogg, att den ville snacka med någon och att ju mindre den kände personen ju bättre vore det. De flesta kan nog känna igen sig i detta även om man aldrig säger de högt eller skriver de så folk får se det så finns den tanken långt bak i huvudet. Varför är vi så desperata på att få kontakt med nya människor och lära känna dem på vår egen kallelse men när någon skriver bara ett simpelt hej utan denna kallelse så blir vi helt plötsligt kalla emot personen i våra meddelanden och funderar på dess motiv…
Det är svårt med nya människor men vi vill ändå lära känna dem och prata med dem. När jag var yngre så önskade jag alltid att någon skulle prata med mig när jag mådde dåligt, mina vänner pratade såklart med mig men de var inte dem jag var ute efter jag vill att någon på utsidan skulle se mig och fråga hur de var med mig, bara börja prata med mig. Vem vill inte få en ny start ibland även om bara för stunden med just denna person?
Jag insåg senare hur dumt det var av mig att inte bry mig om hur mycket mina vänner ville hjälpa mig utan jag blev bara mer irriterad på dem för att de ens försökte göra det. Jag satt och väntade på att någon ny skulle bry sig om mig om än bara för en kort stund eller så lite som i ett meddelande.
Jag känner bara en kille ifrån den tiden som förlät mig för hur jag och vi snackar än idag men det tog nästan ett halvt år för oss att prata igenom det och bli vänner igen.
Vi hanterar ilska sorg och hat på olika sätt beroende på vilka vi är men de farligaste misstaget vi alla gör någon gång under livet är att vi blir blinda av dessa känslor, jag var blind igenom 8:an till 9:an för att mina föräldrar hade skilt sig under den tiden och jag hade behövt hålla allt inom mig när jag var hemma så jag tog ut det på omgivningen.

Det fina med efterklokhet är just att vi ser tillbaka på alla misstag och tänker hur vi kunde ha ändrat dem och hur livet hade blivit mycket bättre då men det är väl just denna kunskap vi först får i efterhand som faktiskt formar oss och får oss att inte vilja göra fel en andra gång.
Jag har gjort grova misstag igenom mitt liv som jag ångrat flera gånger, våra beslut formar oss varje dag.
att göra misstag är så mänskligt som det kan bli, men det farligaste misstaget måste ändå vara när du i efterhand sitter på säng kanten och inser att majoritet av dina val bara gjort ditt liv sämre för dig själv och att om du skulle ha chansen så skulle du ändra på allt.
Do you believe that if a man repents enough for what he done wrong, than he'll get to go back to the time that was happiest for him and live there forever?