Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Kär
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Med någon
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Swingpjatt
Medlem sedan:
2012-01-27
Snackade med Elin igår för första gången på veckor.
Saknat henne som fan.
Vi har snackat om nyår och hennes födelsedag!
Tydligen så kommer vi fira mig också för alla kind of glömde bort min artonårsdag.
De som ville fira mig efter jag kommit från psyk.. Alltså det har typ runnit ut i sanden så jaa.
Hursom vaknade för någon timme sedan.
And I look like shit (::
Mitt hår är ruffsigt och jag kan inte borsta ur det.
Så sitter på tåget till Stockholm yadayada.
Men alltså är ganska skör och sårbar just nu.
Så min socialafobi och allt annat har slagit upp och genom taket.
Hursom haver, det var två slitna tjejer som skulle till Märsta och hade ingen aning om hur man skulle läsa skyltarna.
Bakis var de också fick jag veta.
Men trots min panik så valde jag att hjälpa till, skämta och prata!
Låter som världens minsta grej.
Men är så jävla förvånad??
Och stolt??
Har inte gjort något liknande på flera månader?????
För bara några timmar sedan så ville jag bara dunka huvudet i marken när vi var inne på Ica med personalen för att köpa in mat till julbordet.
Fick panik för att jag skulle fråga om de hade Astrid och apornas prinsessk*rv....
Det slutade med att jag vände på klacken och sa till personalen att göra det åt mig
Rip mig.
Sen står jag och pratar med några jag inte känner och hjälper till med att köpa deras biljett????????????
Hade världens jobbigaste samtal om varför jag är som jag är och mår som jag mår 3 minuter innan??????
Ps. Hoppas du gillar glitter.
Om inte förlåt :-------)
Ds.
Edit: jag satt i ungefär 40 minuter för att komma på vad jag skulle skrivaoch hur jag skulle pimpa kortet. Jag har glitter i ansiktet på kläderna och på händerna nu.
Förstår ifall personalen skulle ha varit oroliga för mig.
Då jag varit så jävla sliten/trött nästan varje gång jag kommit tillbaka från Stockholm.
Men det har liksom berott på att mitt huvud ej pallar all stress, känslor och intryck när jag är hemma.
Det har oftast med min sociala fobi och allt det där att göra.
Men hur svårt kan det vara att fråga då?
Har liksom ingen aning om vilka två som har snokat omkring.
Oavsett så tycker inte jag att det är ok att göra som de gjorde utan att säga något alls överhuvudtaget till mig.
Men har ingen aning om de faktiskt var så att de var oroliga eller för att de var nyfikna.
Skulle tippa på att det var för att stilla deras nyfikenhet.
Hade det varit tvärtom så hade jag fått massor med skit om jag sökt upp och snokat omkring bland deras socialamedier.
Är så jävla frustrerad.
Då de vetat från dag 1 att jag har svårt att lita på människor SPECIELLT vuxna.
Började lita på dem, men så släpper de den här jävla bomben.
Hur fan tänkte ni där????
Är det ens någon som förstår hur jag tänker och resonerar kring det hela?
Vet liksom att det är på internet och är tillgängligt för alla att se.
Men vet faktiskt inte.
Känns ju inte okej iallafall.
Edit: Men får bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna utav det hela.
Men det är fortfarande mitt liv, inte deras.
Personalen har stalkat mig här på ec.
Så om ni läser det här så;
"Hej, hej"
Inte konstigt att jag har trustissues.
Ni kunde väl iallafall sagt något innan ni sökte upp mig på internet, eller är det bara jag som tycker så?
Är så jävla arg och besviken. Ni anar inte.
Lämna mitt privatliv snälla.
Har ni några frågor så kom direkt till mig istället för att smyga omkring och för att senare höra det från personalen som inte ens kollat igenom mina socialamedier.
Människor ger mig ångest. Jag ger mig själv ångest.
Vet inte vart det här kom ifrån heller???
Klickade runt lite här på ec och gick in på snapchat. Sen boom ångest från ingenstans.
Thanks brain.
Hur är man ens mäniska? Hur slutar man skämmas för att bara vara?
Kan inte ens skicka iväg ett meddelande till någon utan att ångra mig sekunden jag skickade det.
Så pratar aldrig lika mycket som jag vill göra.
How do you even human?
Mår ju inte bra av att isolera mig så mycket som jag gör.
Dels för att jag efter tag av isolation inte ens kan gå ut för att röka eller för att gå på toa.
Har kommit ganska långt med det här men det räcker liksom aldrig.
Jag är ju social, jag träffar människor och vänner. Jag äter framför männiksor, jag skrattar och ler.
Allt det är otroligt stort för mig.
Men det räcker inte.
Jag vill så mycket mer än det här.
Men jag kan inte.
Det är bara det att det tar så mycket energi ifrån mig.
Bara att sitta och snacka får mig att vilja åka tillbaka till min säng.
Jag vill bara fungera som en vanlig människa.
Utan ADHDn, utan borderline skiten, utan social ångest. Ah ni fattar hoppas jag.
Tror inte ens någon fattade mer än hälften av det där, medicinen slog hårt, så ber om ursäkt för rörigt inlägg.
