Riktigt namn:
Ambivalent Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Spel
Bor:
Inte valt
Politik:
Feminist
Dricker:
Saft
Musikstil:
Jazz
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2012-01-27
Alltså något som får mig extremt uncomfortable och förvirrad är när en som man har wayy too many gemensama vänner med och hälften av dem är mina gamla överklass/östermalm/lidingö/borgar-klasskamrater från högstadiet och den andra hälften är gamla plattanbarn.
Känner mest "ehhh okeej????"
Och undrar hur det hände.
Haha idk
Det känns bara skumt ok.
Edit: AND IT KEEPS HAPPENING ALL THE TIME. VARFÖÖÖÖR???????
Edit nr2: hittade en snubbe som heter Örn.
Ok coolt.
Penis
Har aldrig haft så ont i mina ben som jag hade inatt.
Hade värsta myrkrypningarna i benen.
Skojar inte ens jag skrek och grät för att det gjorde så ont.
När jag låg på båren så satte jag mig upp för att slå mig själv på benen... Hahaha
Oh god.
Var tydligen fett otrevlig mot läkarna och sjuksköterskorna de frågade frågor och jag fräste och ba NÄ TÄNKER INTE SVARA PÅ DET NU FÖR JAG FATTAR INTE VAD NI SÄGER OCH JAG VET INTE VAD JAG SJÄLV SÄGER. Typ.
När vi skulle ta ekg så kopplade jag ur mig själv flera gånger.
Är så trött på det här att gå omkring och fakea all min glädje.
För mig själv och omgivningen.
Efter i helgen så har jag verkligen inte kunnat sluta tänka på att jag verkligen inte förtjänar all den här hjälpen jag får.
Jag har ju det inte lika jobbigt som de som går i skolan och pluggar arslet av sig eller jobbar.
Jag ligger ju bara hemma på behandlingshemmet, riight?
:--)
Förlåt det här kanske är fittigt av mig att skriva men idk.
Men de där jävla orden sved som fan och jag har inte kunnat släppa det för 5 sekunder.
For a split second så var jag glad och så fucking stolt över att jag JAG?!? lyckats komma någon vart, få den här praktiken och efter sex veckor kanske till och med ett jobb.
Att få lämna det här stället så fort praktiken börjat och om allt funkar kanske börja plugga igen efter jobbperioden tagit slut.
Var så glad att jag kanske skulle få den där framtiden som jag aldrig trodde jag skulle få.
Men det varade inte särskilt länge.
Känner mig så sjukt värdelös.
För vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Inget.
Och det verkar inte finnas någon som verkar vara glad eller stolt över mig.
För ja jag förtjänar det inte.
Inte lika mycket som de som faktiskt klarar av skolan/jobb apparently.
Jag klarar ju ingenting.
Förlåt är bara så fucking trött på allt och de som trampar på mig hela tiden.
är så jävla ledsen och ah patetisk för snart så kommer jag börja gråta
