Mats blogg

Vaknade av en impuls att slänga telefonen i väggen,
tog tag i den men lyckades kämpa emot.

VÄRLDENS jobbigaste ringsignal!
Höll på att koka över av vrede. Oooufh!

Känner mig dock relativt lugn nu.
Ändrade rignsingal och ska snart hoppa in i duschen,
sminka mig, klä på mig och åka till skolan.

Puss och kram, alla.

Skulden växer,
femtusen, blir sextusen
och sextusen blir sjutusen.

Jag måste finna någon lösning,
kan inte se på när du går under.
Du är som en bror och jag behöver dig,
du har ju funnits där i alla år
och jag känner mig så otroligt
maktlös.

Förlåt,
men jag tänker inte hålla käften.
Din skuld kommer ta ditt liv,
den kommer växa varje dag.

Jag orkar inteinteinteinteinteinteinteinte!
Du måste börja om,
radera, betala,
gå vidare, glömma,
eller åtminstonde acceptera.

Hatar mig själv för att jag inte berättade tidigare,
för att jag inte gjorde det jag borde gjort,
för att jag blundade och höll käften.
Men det är slut på det nu.

(Skulden måste betalas,
annars går du under,
det gör vi med)

Om någon ville veta, alltså.

Hade soc-möte idag.
Jag kommer bli av med mitt LVU den 14 Juni.

"Du har blivit så lugn Agnes."
"Visst har jag det, Ã…se-Marie?"
"Concerta."

Ska vara en duktig chey nu.
Det ska jag vara.

Idag var jag och hälsade på min käre gammelmorfar.
Det slog mig vilket otroligt vackert liv han och min gammelmormor hade.

Min gammelmormor gick bort den 26 April 2011.
Då hade hon och min gammelmorfar varit gifta i 64 år.
När vi var där, så berättade han om deras förhållande.

De träffades på arbetet, jag minns dessvärre inte vad de arbetade med,
men flickornas avdelning hade brunnit, så de fick arbeta på pojkarnas.
Chefen sa till min gammelmorfar att; "nu får du ha den vackraste på hela företaget vid din sida."
Och han hade så rätt, för hon stannade där tills döden skiljde dem åt.

Min gammelmormor var förlovad då, men de gick på bio i alla fall.
De blev flera biokvällar och hon bröt upp med sin fästman,
gifte sig med min gammelmorfar och skaffade familj.

Min gammelmormor var nog den bästa i världen,
hon var så otroligt ödemjuk och omtänksam.
Hon hade inga fördomar för människor och gav alla en andra chans.

När hon låg på sjukhuset,
så besökte jag henne.
Vi hade inte setts på två år.
Jag var solbränd, hade gjort miniflätor över hela håret,
mamma och mormor kände knappt igen mig.
Gammelmormor visste inte att jag skulle komma,
men direkt när jag steg in i rummet utbrast hon;
"Åh, Agnes, älskade, älskade Agnes!"

"Agnes, ta hand om dig och sluta aldrig skriva.
Jag älskar dig." så löd min gammelmormors sista ord till mig.

Hon låg på sjukhuset,
i sin dödsbädd och skrattade och skämtade.
Hon var så otroligt glad,
berättade för oss att hon var så lycklig över livet.

Det sista hon sa till min gammelmorfar var att han fick gifta om sig.
(Hur vackert är inte det?)

Hon talade gång på gång om för min gammelmorfar,
hur mycket hon älskade honom.
"Där kommer min riddare."

Och sorgen på begravningen, när kistan sänktes ner och min gammelmorfar slängde ner rosen
med meningen: "Jag kommer snart, min älskade".

De var gifta i 64 år och slutade aldrig älska varandra,
tvekade inte en enda minut.
Nu är det bilder på henne överallt i hans lägenhet.

Äkta kärlek, kallas det visst.

(Jag ska aldrig sluta skriva
och jag älskar dig också, finaste du.)

Vi har köpt en Tiger!
Eller nja, det är ju en katt.
Det är en Cornish Rex,
och han är den finaste katten någonsin.
Så satans jävla kär i honom,
men det är ju mammas katt.

Mamma är helt såld och superlycklig.
Han kostar 8500, men det är ju skitsamma.
För han är så jävla fin.

Bara titta på honom.
Helt seriöst?!

Hej!
Igår tappade jag min dator på min läpp,
så det började rinna blod.

Jag skulle lägga upp Charlie i min säng,
och jag har en loftsäng hos min mor,
så jag tappade honom.

Han kom aaashårt mot min läpp,
blodet började rinna och jag typ:
"OH FUUUUUUUUUUUUUUUCK!"
sprang in i badrummet och började skölja med kallt vatten.

Känner mig så jävla fail.

Mamma däckade precis i soffan,
inom loppet av några minuter.

Vi har suttit på debaser eller vad fan det heter,
i några timmar och talat om droger och sätt att hantera det på.
Det var... ett givande samtal.

Vi blev inte osams, även fast vi såg på saker lite annorlunda.
Pratade precis med Joakim,
som varit inlåst i en källare ett helt dygn,
eftersom att de tydligen ska skjutsa honom till Maria.

Lite svårt att veta hur man hanterar situationen,
faktiskt. Ska försöka hitta någonstans att sova till honom,
ge honom ett par strumpor.
PÃ¥ det villkoret - att han ringer till sin mor varje dag.

LÃ¥ter det inte ganska vettigt?

Hatar faktumet att droger påverkar så mycket,
både omvärlden och en själv.
Ruset är ju alldeles underbart, efterlängtat,
vackert. Men så otroligt hatat.

Jag längtar varje morgon,
efter mina underbara Xanor,
eller amfetamin.
Vackra, vackra, berusningsmedel.

Men det har dragit ner mig i skiten,
de jag älskar, har dragits ner i skiten.
Med detta älskade rus -
har de lyckats tappa taget
om riktig lycka.

Jag vet inte hur man finner den,
jag kan vara glad, men ingenting slår lyckan
av Xanor blandat med vodka.

(Kanske finner man den aldrig igen.)

Ã…h, fick precis en flashback!
Jag och Amanda var någostans, minns inte var,
så pekade Amanda ut genom fönstret och skrek:
"Titta, en fågel!"
så jag tittade ut genom fönstret och Amanda började skrata och sa:
"Är du dum eller?"
♥

En annan gång när Amanda var i Åtvid,
så var vi uppe på höskullen och Amanda sa:
"Golvet rörde sig!"
Varpå jag svarade: "Du kanske satte dig på en katt."
"Nej, det var bara du som gick."

Sedan blev jag jättedissad av Kim en gång,
när vi talade om sex.
Jag: "Gillar du sex?"
Kim: "Det beror på om det är med Agnes eller inte."
Jag: "Du har inte ens haft sex med mig..."
Kim: "Jag sa inte om det var bra eller inte."

:(


I alla fall.
Godmorgon.
Är sjuk, stannar hemma idag.
Är jättesugen på öl, haha... och gurkstavar med vitlöksdipp.
Damn, gott.

Tittar på "våra värsta år",
det är ganska trevligt!

Söt.

Sjuk.
Spydde i skolan.
Pappa hämtade.
Duschade.
Klagade.
Var ledsen.
Dampade.
Var Irriterad.

Sjuk.
Sugen på chips.
Orkar inte skriva hela meningar.
Lyckades.
Men inte igen.
Jo.

Damp.

När jag bodde på Lövsta,
kom det några människor från Stockholms Dramatiska Högskola,
och skulle göra en film om ungdomshem.

Hade nästan glömt det,
men...! Detta ska då vara Trailern till Fittbacka,
filmen som de gjorde efter att ha spenderat en helg på Lövsta.
Haha, skrattar lite.

Tycker dock att de har fångat det mesta ganska bra,
bortsett från det faktumet att ingen av oss var så dampiga.
Eller, de kanske de andra var..?
INTE JAG, I ALLA FALL!