Droger, underbara, hatade, droger.

Mamma däckade precis i soffan,
inom loppet av några minuter.

Vi har suttit på debaser eller vad fan det heter,
i några timmar och talat om droger och sätt att hantera det på.
Det var... ett givande samtal.

Vi blev inte osams, även fast vi såg på saker lite annorlunda.
Pratade precis med Joakim,
som varit inlåst i en källare ett helt dygn,
eftersom att de tydligen ska skjutsa honom till Maria.

Lite svårt att veta hur man hanterar situationen,
faktiskt. Ska försöka hitta någonstans att sova till honom,
ge honom ett par strumpor.
På det villkoret - att han ringer till sin mor varje dag.

Låter det inte ganska vettigt?

Hatar faktumet att droger påverkar så mycket,
både omvärlden och en själv.
Ruset är ju alldeles underbart, efterlängtat,
vackert. Men så otroligt hatat.

Jag längtar varje morgon,
efter mina underbara Xanor,
eller amfetamin.
Vackra, vackra, berusningsmedel.

Men det har dragit ner mig i skiten,
de jag älskar, har dragits ner i skiten.
Med detta älskade rus -
har de lyckats tappa taget
om riktig lycka.

Jag vet inte hur man finner den,
jag kan vara glad, men ingenting slår lyckan
av Xanor blandat med vodka.

(Kanske finner man den aldrig igen.)