KOMPLICERADs blogg

Jag trodde jag kände dig, men det gör jag inte. Trodde jag tyckte om dig, men det gör jag inte. Du bara finns där, likt den tår som fälls vid lycka eller sorg Den bara finns där. Betyder absolut ingenting. Frustration. Tystnad.

Jag som måste ta hand om heeela familjen eftersom jag är den enda som är "stark" i våran lilla familj.
Jag som måste hålla humöret uppe, dvs får aldrig vara ledsen utan groteska konsekvenser.
Jag som måste ta hand om hunden eftersom ingen annan gör det.
Jag som måste se till att lillasyrran får en relativt okej uppfostran eftersom jag är den enda som orkar.
Jag som inte får ha egna drömmar/eget rum/egen framtid/eget privatliv/egna problem.

Fattar ni hur jävla jobbigt detta är för mig och mitt lilla hjärta? Jag kämpar fan, och vad gör ni? Annat än äter godis och lyxar er med era vänner medan jag är för UPPTAGEN med att skaffa vänner. Fan. Men ett år till, sen drar jag. Jag klarar ett år till, det gör jag.

Brolle är en nonchalant liten skitunge som inte förtjänar några fans :(

JAG HATAR DIG.

jag hatar dina ögon,
jag hatar ditt namn,
jag hatar din lukt,
jag hatar din personlighet,
jag hatar ditt utseende,
jag hatar ditt skratt,
jag hatar din näsa,
jag hatar din närvaro,
jag hatar din gångstil,
jag hatar din röst,
jag hatar jävlat säkert allt med dig.

Och det är så trist, och jag tycker så synd om dig. Samtidigt hatar jag mig själv för att jag tycker så illa om dig. Men nej, jag vill inte ha nått med dig att göra överhuvudtaget. Verkligen inte. Jag mår bättre utan dig.

:@@@@

längtar till jag far till skara och ska hålla på med djur, åh, det är så min grej känner jag <333

Nu känner jag att jag är redo att dö. Kan inte åstadkomma mer än vad jag redan gjort! Tycker synd om er som måste stå ut med mig, för jag känner på mig att jag inte kommer dö idag. Haha. Man får inte allt man är redo för här i världen..

Det är så kul när man inte har ett eget rum i sitt hem. Det är liksom roligt att ha alla sina kläder på golvet eftersom jag inte har någon garderob.. Det roligaste är väl att jag måste dela säng med mamma, och hon snarkar och gör läten som borde vara fysiskt omöjliga för homo sapiens, hahah... Dessutom är dom så pass ljudliga att det inte går att sova...


Någon som har en sängplats över till mig? Snälla?

Precis för ett år sen väcktes jag ur respirator, så det är ungefär som min andra födelsedag idag, eller hur? Så.. Grattis mig! :'DD

Detta skrev med lillasyster till mig på min födelsedag efter olyckan:

"Jag är så tacksam att du är med oss här idag. Det kunde verkligen ha gått annorlunda. Men som tur var fick jag ha min andra halva här på jorden idag, som går bredvid mig varje dag.

Jag har sett dig när du har mått som sämst, och har funnit vid din sida varje minut. Om du skulle överleva var det något som läkarna inte kunde ut. Men vi andra trodde på dig, hoppades och bad för dig. Jag kände aldrig att du skulle fara till pappa. Jag trodde hela tiden att du skulle klara dig. För att jag kunde inte och kan inte tänka mig ett liv utan dig och pappa. Jag visste att du skulle bli frisk. Jag tvekade aldrig.

Första dagen jag såg dig så gick jag in i rummet och var inte inne där länge. Jag lämnade rummet mycket ridigare än alla andra. Jag ville inte se min syster i så dåligt skick. Jag gick till dig varje dag med mamma. Jag fick alltid köpa en SOLO-tidning och läsa uppe hos dig för att jag skulle tänka på annat. Men det kändes inte rätt att sitta och läsa en mode-tidning precis bredvid dig. Men jag ville inte inse fakta. Jag kan fortfarande vägen till din avdelning utantill, jag fick den vägen så många gånger.

Mamma var hos dig tidigt på morgonen tills sent på kvällen. Hon ville aldrig lämna dig <3

Dock var jag uppe på hotellet och städade för att få mamma glad, så att jag också kunde vara glad. Och det blev hon. Jag sa åt henne >Le, så mår du bättre< en dag. Den meningen har hjälpt oss mycket. Nu är du hos oss idag, helt frisk och återställd. Som om det aldrig hänt. Vi saknar pappa så otroligt mycket. Men jag är så tacksam över att du stanna med oss, frisk. <3"

Jag blir så otroligt glad, tårögd och lycklig när jag läser detta. Jag ville väl bara dela med mig av Astrids mening som har hjälpt oss SÅ mycket. Även sjukhuset sa att den meningen kommer vara till hjälp när jag blev utskriven.

Så - Bara shut the fuck up och le - då mår du bättre!

Såhär tänker ni alla där, bakom era jävla skärmar, att detta är internet och på internet får man få andra att må jävligt dåligt utan att detta ska få några som helst konsekvenser. Vet ni hur jävla idiotiskt det är av er att tänka så? Jag slår vad om att ingen - INGEN - gick med på denna hemsida för att må så dåligt som möjligt på grund av andra.

Men alltså jag blir så arg, varför i hela vida världen ska man få folk att må dåligt överhuvudtaget? Man kan inte skriva elaka saker bara för att man bor 45 mil från varandra. Det funkar inte. Ord över internet gör också ont. Det gör ont som fan. Och då säger ni väl kanske "Ja, men skyll dig själv. Internet är internet." Vet ni vad? Internet blir det vi gör det till. Vill vi inte ha mobbning på internet - DÅ MOBBAR VI INTE ÖVER INTERNET. Så när ni svarar att jag ska skylla mig själv, menar ni då att ni accepterar mobbning? Till vilken nivå? Vem är det som bestämmer när det har blivit för mycket?

Alltså personligen tycker jag att majoriteten på ec är så barnsliga så det finns inte. Det är meningen att vi ska lära känna varandra, vidga våra vyer, skaffa nya vänner, lära oss av varandra. Vi ska inte trycka ner andra via internet bara för att det blir någon sorts trygghet, att sitta där hemma på sin datorstol och skriva vilken jävla idiotjävel jag är och att min pappa förtjänade att dö i somras eftersom jag är en sån attentionwhore. Det funkar inte så, mina vänner. Och jag blir så jävla frustrerad över detta.

Fan. Tänk på vad ni skriver, varför ni skriver det och till vem ni skriver innan ni skriver nått så sjukt jävla idiotiskt. Ja, jag klagar på er. Men ni som är elaka osv. med oskyldiga internetfolk förtjänar att klagas på. Peace out.

Jag är rädd för andra människor.
Jag är rädd för att förlita mig till andra.
Jag är rädd för att öppna mig.
Jag är rädd för att folk ska veta för mycket om mig.
Jag är rädd för att vara ensam.
Jag är rädd för att vara bland folk.
Jag är rädd för att bli dömd.
Jag är rädd för att inte behövas.
Jag är rädd för att överlämnas.
Jag är rädd för tystnad.
Jag är rädd för ständigt höga ljudnivåer.
Jag är rädd för att bli missförstådd.
Jag är helt enkelt rädd för att släppa in andra när mitt hjärta. Jag är rädd för mycket. Rädd, rädd, rädd.

Haha, det är ett himla fult ord egentligen. Rädd.

Hur som helst så vet ni det nu, och jag avskyr inte någon av er om ni skulle ha fått den uppfattningen. Jag är helt enkelt bara rädd. Visst kan även jag bli arg och irriterad, men det är inte hat och olycka i livet jag önskar er. För i grund och botten vill jag att alla ska vara lyckliga och leva ett bra, fint, lyckligt liv! Men jag är rädd för allt annat än mig själv och trivs därför bäst .. med mig själv. Jag undviker er alltså Inte för att jag inte tycker om er, utan för att jag är r ä d d. Haha. Hur det där nu blev... Nu vet ni i alla fall!