Fractures blogg

Okey. Jag tror på andar.

Jag har varit med om en del oförklarliga saker, och jag skiter fullständigt i om andra inte tror på sånt.

Ni får tycka det ni vill, och jag får tycka det jag vill.

'nuff said.

Jag är sjukt sugen på vattenmelon.
Och på cream cheese chips.
Samt pucko, det vore också gott.


Den som kan komma hit med samtliga tre saker ska få en överraskning, nämligen att jag äter/dricker upp allt du tar hit och låter dig titta på. Eller nått.

Du skulle möjligtvis kunna få en puss på kinden också.

Här ligger jag, själv, och ska börja kolla på skräckfilm.

Taggar satan tills imorrn då jag ska baka 13501350135 olika saker, bara för att.

Bjussar på en gif på lilla söta mig, eller två förresten.

PUSS.



^ trots att det är ca 25 grader ute om dagarna nu, så har jag köpt en ny mössa. Me gusta.

Mina rädslor.

Det jag är allra mest rädd för, egentligen, är att bli steril.
Jag har i många år drömt om dagen då jag blir mamma, och skulle den dagen aldrig komma, kan jag faktiskt helt ärligt säga att jag inte skulle ha något att leva för.

Jag är också jävligt rädd för att bli ensam. Jag hatar att vara ensam.
Eller, egentligen är jag ju inte rädd för att VARA ensam, utan för att känna mig ensam.
Inte ha någon alls vid min sida, det skulle vara oerhört jobbigt för mig, eller för alla egentligen.

Givetvis har jag en del "fjolliga" rädslor också.

En kort lista på saker jag är rädd för:

1. Fjärilar
2. Mörker
3. Att stoppa händerna i såna där "lådor" för att utforska vad som finns i dem. (om ni fattar!?)
4. Sprutor
5. Att folk ska prata om mig bakom min rygg.

MEN JÄVLA OMOGNA FJORTISUNGAR.
SLUTA SKRIVA ATT NI ÄLSKAR VARANDRA NÄR NI VARIT TILLSAMMANS I EN KVART.

lawiowfhaslbglsajfpaijegöwmshärzeoöbaeölth.

DÖ.

Skriver fortfarande inte för att någon ska tycka synd om mig.
Så ni som tror det, ni kan dö.

Detta kommer bli ett kort inlägg, då jag inte tänker gå in på några detaljer, eftersom jag inte tycker att alla har med det att göra. PUSS.

När jag var 14 år blev jag sexuellt utnyttjad av min konfirmand-ledare, sammanlagt tre gånger, varav en var under att läger.
Det var bara några veckor efter min 14 födelsedag det hände första gången.
Grunden till det hela var att jag hade fallit för honom, inte så konstigt med tanke på att han var en rätt snygg kille på 18 år med körkort och en riktig förebild.

Efter den tredje gången skämdes jag över mig själv, och anklagade mig själv i ett helt år, innan jag äntligen klarat av att berätta för en vuxen. Detta resulterade i rättegång och skit.

Idag har jag kommit över det mesta av det som hände då.
Men går fortfarande runt och funderar på om vad för rykten som gick om mig då.

Hon var ju med på det.
Hon får skylla sig själv.
Så jävla töntigt att hon anmälde, det är ju hennes eget fel.

Till viss del anklagar jag fortfarande mig själv för det som hände, jag var inte med på det, men jag gjorde det emot min vilja, och han visste att det var emot min vilja.

Idag har jag inget emot personen som gjorde detta mot mig, jag är inte längre sur, eftersom jag lyckats gå vidare. Jag är glad, lycklig och självständig. Och det känns skönt.


Tack för mig, denna gång! See ya all in part four.

Jag packar mina saker, och hoppas på att få sova hos någon inatt.

Vill inte vara hemma just nu.

Det är kaos här, och mamma och min låssaspappa bråkar, snackar knappt med varandra.

SNÄLLA ta mig här i från!?

Jag känner att jag måste skriva av mig ännu mer.
Denna gång om min barndom.

Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Så tror du det, kan du dö.

Mina föräldrar var båda två relativt unga när de fick mig. 22 år.
Jag tror aldrig att de riktigt passade ihop.
Pappa, en finare ingenjör utan någon riktig kontroll på alkoholen, och med en förmåga att aldrig kunna säga nej.
Mamma, en bullimisk beroende människa, på tok för osäker i sig själv, och inte alls sådär "fin" som min far.
Jag var oplanerad, till en början ville både farmor och pappa att mamma skulle göra abort, vilket jag är glad att hon inte gjorde.. ehe.

Under hela min uppväxt så bråkade mina föräldrar konstant.
Eller rättare sagt, mamma skrek på pappa, som mest nickade och tog emot.

Jag kommer inte ihåg något från min barndom, eftersom jag oftast mådde så dåligt, så har jag förträngt alla minnen, och de börjar komma tillbaka när jag är närmare 10 år gammal.

När min lillebror senare kom till världen, gjorde jag allt för att beskydda honom, och det var jag och han mot världen.

När jag var ca 6 år gammal separerade mamma och pappa, och ganska snart efter det började min mor ta starkare piller mot sin kroniska värk i ryggen.
Det blev att hon tog fler och fler, tillslut hade det gått så långt att när hon tänkte tanken att om jag eller min bror skulle dö var hon ju "tvungen att tänka på någonting sorgligt" på begravningen för att börja gråta.
Som tur va, åkte hon ganska snart in på behandling. Och under tiden fick jag och min bror bo hos pappa, som knappt brydde sig om oss.

På behandlingshemmet hittade mamma en kille (som hon fortfarande är tillsammans med) och efter det blev det rätt stabilt .

Min pappa däremot har aldrig riktigt brytt sig, hans nya tjejer har alltid betytt mer för honom, och hans prioriteringar ligger alltid på dom.
Han har svikit mig så många gånger att jag tappat räkningen, och det har verkligen varit tufft för mig.
Även om han idag har försökt att få min tillit igen, så känner jag mig för gammal. Det är försent.
Inte fören nu har jag vågat börja säga emot min pappa. Men bättre sent än aldrig.



Idag mår jag i alla fall bra, men ibland kan det vara skönt att skriva av sig.
Självklart har min barndom satt djupa spår i mig, såsom att jag inte klarar av att prata känslor med någon face to face, jag har svårt för bråk, speciellt mellan mina föräldrar, och får panikångestattacker när det händer. Jag har svårt att lita fullt ut på män och klarar inte av att visa mig svag. Jag gömmer också mina känslor förvånansvärt ofta.

Men som sagt, jag mår bra, jag mår bättre och bättre för var dag som går. Och jag är stolt över mig själv.
PUSS.


Jag och min bror Villjam.

Många, framför allt vuxna, blir helt till sig när de får reda på att jag inte skulle göra abort om jag blev gravid.
Genast beter de sig som att det är något fel på mig, som att jag bara är en naiv liten flicka som inte vet bättre.
"men Ebba, du kommer förstöra ditt liv om du skulle bli mamma nu"
Nej, jag skulle inte förstöra det, bara behöva skjuta på mina personliga prioriteringar och lära mig att leva som mamma.
Jag anser inte att ett barn kan förstöra ens liv, det blir vad man gör det till.

Jag vet att om jag skulle få barn, så finns mamma där för mig, och hela mammas släkt skulle hjälpa mig genom det hela.
Men samtidigt vet jag att hela pappas släkt skulle säga upp kontakten med mig, se mig som ett avskum, en hora. Jag kan se framför mig hur de snackar skit om mig på familjemiddagarna.

Att jag inte skulle kunna tänka mig göra abort är inte något jag skäms för, men inte heller något jag går och skyltar med. Det betyder inte heller att jag är EMOT abort, ja skulle bara inte kunna göra en själv.

Att jag inte sagt det till vissa (framför allt en person) har betytt att jag är falsk, och att det inte går att lita på mig.

Men det här är jag. Och ingen kommer få ändra på det.


Förresten, jag är inte gravid.. haha, men vile bara skriva av mig. PUSS.

Börjar med en bild på mig, när jag råkat somna i blött hår, och sedan vaknat.
Bilden är från en p&l morgon, är rätt sliten och sådär. Sött. Snyggt. Vackört.

Jag är inte ett dugg trött, och jag har så mycket funderingar i att huvud att jag dör.
Igår vaccinerade jag mig mot hepatit, en jag misstänker att de gav mig fel spruta, och att dom injicerade sjukdomen Parkinson i mig istället, då hela vänsterarmen (som jag tog sprutan i) skakar som en jävla vibrerande... dildo, eller nått.

Avslutar detta meningslösa inlägg med en bild på en väldigt fräsig katt jag såg idag.


Han bah, LIKE A BAWS. I like that attitude little kitty.