Om mig. (part two.)

Jag känner att jag måste skriva av mig ännu mer.
Denna gång om min barndom.

Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. Så tror du det, kan du dö.

Mina föräldrar var båda två relativt unga när de fick mig. 22 år.
Jag tror aldrig att de riktigt passade ihop.
Pappa, en finare ingenjör utan någon riktig kontroll på alkoholen, och med en förmåga att aldrig kunna säga nej.
Mamma, en bullimisk beroende människa, på tok för osäker i sig själv, och inte alls sådär "fin" som min far.
Jag var oplanerad, till en början ville både farmor och pappa att mamma skulle göra abort, vilket jag är glad att hon inte gjorde.. ehe.

Under hela min uppväxt så bråkade mina föräldrar konstant.
Eller rättare sagt, mamma skrek på pappa, som mest nickade och tog emot.

Jag kommer inte ihåg något från min barndom, eftersom jag oftast mådde så dåligt, så har jag förträngt alla minnen, och de börjar komma tillbaka när jag är närmare 10 år gammal.

När min lillebror senare kom till världen, gjorde jag allt för att beskydda honom, och det var jag och han mot världen.

När jag var ca 6 år gammal separerade mamma och pappa, och ganska snart efter det började min mor ta starkare piller mot sin kroniska värk i ryggen.
Det blev att hon tog fler och fler, tillslut hade det gått så långt att när hon tänkte tanken att om jag eller min bror skulle dö var hon ju "tvungen att tänka på någonting sorgligt" på begravningen för att börja gråta.
Som tur va, åkte hon ganska snart in på behandling. Och under tiden fick jag och min bror bo hos pappa, som knappt brydde sig om oss.

På behandlingshemmet hittade mamma en kille (som hon fortfarande är tillsammans med) och efter det blev det rätt stabilt .

Min pappa däremot har aldrig riktigt brytt sig, hans nya tjejer har alltid betytt mer för honom, och hans prioriteringar ligger alltid på dom.
Han har svikit mig så många gånger att jag tappat räkningen, och det har verkligen varit tufft för mig.
Även om han idag har försökt att få min tillit igen, så känner jag mig för gammal. Det är försent.
Inte fören nu har jag vågat börja säga emot min pappa. Men bättre sent än aldrig.



Idag mår jag i alla fall bra, men ibland kan det vara skönt att skriva av sig.
Självklart har min barndom satt djupa spår i mig, såsom att jag inte klarar av att prata känslor med någon face to face, jag har svårt för bråk, speciellt mellan mina föräldrar, och får panikångestattacker när det händer. Jag har svårt att lita fullt ut på män och klarar inte av att visa mig svag. Jag gömmer också mina känslor förvånansvärt ofta.

Men som sagt, jag mår bra, jag mår bättre och bättre för var dag som går. Och jag är stolt över mig själv.
PUSS.


Jag och min bror Villjam.