Riktigt namn:
Ebba Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Med mamma
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Vanlig
Medlem sedan:
2009-05-06
Är så sjukt melankolisk.
Behöver skriva av mig, för jag har inte någon jag riktigt kan vända mig till när jag känner såhär.
Jag är så trött.
Trött på allt.
Trött på att inte kunna säga vad jag tycker.
Trött på att inte vara den jag vill vara, eller leva exakt det liv jag vill leva.
Trött på politik.
Trött på fega svenskar och Sverige i allmänhet.
För att inte tala om extremister. Usch.
Känns liksom som att det aldrig är någon som riktigt förstår mig, och som att alla vänder ryggen till om jag yttrar mina åsikter, som jag inte finner allt för omoraliska.
Det är ändå väldigt sällan jag känner såhär. För senaste tiden har varit ganska bra. Men ikväll är allt fel.
Vill inte sova själv. Vill kramas.
För ibland längtar jag efter det, närhet, kärlek. Även om jag inte på något vis skulle kalla mig desperat.
Men vill samtidigt vara själv.
Känner mig så vilsen ikväll. Vill inte vara det.
Snälla Ebba, skärp dig!
Jag kommer aldrig glömma den natten.
Snart fyra år sedan men jag kommer ihåg varje sekund.
Jag blir äcklad bara jag tänker på det.
Och varje gång jag åker förbi platsen blir jag påmind om hur vidriga människor det finns.
Jag är över det. Jag har gått vidare. Men ärren finns kvar.
Har snart skrivit 4 dataskrivna sidor om psykiatrins historia, och det förvånar mig över hur jävla intressant jag faktiskt tycker att det är.
Lägger dock ner för idag nu. Ouff.
Imorgon bär det av till Stockholm och Briing me the Horizon.
Älska livet.
Puss.
Kommer inte ihåg hur han låter längre.
Knappt så jag kommer ihåg hur han ser ut.
Tvivlar på att det är just han jag saknar,
Det är nog mer det vi hade tillsammans.
Precis slutat jobbet och sitter på bussen hem.
Länge sedan jag skrev här nu..
Är inne i en hyffsat fridfull period av livet, går runt och är glad över livet liksom.
(Även om jag då och då saknar närheten av en smått underbart luktande pojke)
Det faktum att bussen just åkte förbi ett gäng heta vägarbetare gjorde ju inte kvällen sämre. Ehe.
Dras mellan en verklighet och en fiktionell värld.
Ingen dag är den andra lik.
Aldrig mår jag som jag gjorde dagen före.
Ibland tror jag att jag är kär.
Oftast skrattar jag åt den tanken.
Fast jag saknar ju honom.
Och jag vet att skulle han ens titta på mig skulle jag vara fast igen.
Trots att det var så länge sen det var vi.