CharmigPotatis blogg

Kan vi ta en liten stund och diskutera det faktum att min pojkvän började gråta när vår ena katt la sej på hans arm för att gosa?

Hon (katten) brukar inte vara mycket för gos med varken oss eller den andra katten. Hon kan ligga en bit bredvid och umgås men inte så mycket för faktiskt kroppskontakt.

Men sen hennes veterinärbesök förra veckan där hon fick tre tänder utdragna har hon varit supergosig?
Hon vill vara nära, bli klappad på massa, ligga på en. Speciellt mej? Hon kommer och lägger sej hos mej hela tiden och sover bredvid mej i sängen.

Men nu la hon sej hos R för att gosa och han tyckte det var så fint av henne att han började gråta.
Vilket resulterade i att jag också började gråta...

Det är min känslomässigt stabila och mysiga familj det~

Köra bil i nästan 2 timmar mellan Linköping - Örebro för att få umgås med sina vänner man inte träffat på 2 månader.
Saknat dem som satan.

Utöver de klassiska grejerna som tacos, diskutera mens och att raka/inte sej, T's dejtingliv och N's livkriser uppdaterade vi varann om våra liv, diskuterade oklara människors oklara handlingar, åt snacks och skrattade åt cirka allt.
Att gå från att själv bo i Örebro och träffa de dagligen till att flytta till Linköping och träffa de extremt sällan är tungt. Därav att det var värt att köra 2 timmar enkel väg för att få träffa dem. Och sen 2 timmar hem igen mitt i natten.

De är världens bästa <3

Var till ungdomsmottagningen här i Linköping för första gången idag. Skulle bara förnya receptet för p-piller men blev en hel del annat också. Min journal från UM i Flen syns inte här i Linköping så fick svara på massa frågor. De gamla hederliga frågorna om vikt, längd, hur länge jag ätit p-piller, om jag har fast partner osv.

Men sen fick jag frågan som jag absolut inte var beredd på: "har du blivit utsatt för våld och/eller sexuellt våld?"
*Nickar till svar*
"Vill du prata om det?"
Så berättade att mitt förra förhållande innehöll psykisk och fysisk våld samt sexuella utnyttjanden. Och så fort det kommer på tal - bam, tårarna flödar. Jag har aldrig riktigt pratat med någon om allt som hänt. Jag har berättat om allting för min nuvarande pojkvän men jag har aldrig pratat om det med någon form av psykolog/stödperson och faktiskt sökt hjälp för det. Av den anledningen att det är så jävla jobbigt att prata om och jag skäms...

Men hon var lugn och snäll och gav mej information till olika ställen här i Linköping som jag kan vända mej till.
Jag har funderat flera gånger på att faktiskt gå och prata med någon för att försöka komma vidare, men det är så sinnes tungt och jobbigt.

Men nu, såhär i efterhand när jag faktiskt berättade för någon, känns det lite bättre.

Jag uppmuntrar alla som råkat ut för våld/sexuellt våld att söka hjälp och stöd.
Kanske dags att uppmuntra mej själv lite mer~

Känner mej som Lily från Sex Education



Inte haft space buns på evigheter.
Det är gulligt men ser ut att vara 14 år...

Vår katt Candy fick 3 tänder utdragna i måndags hos veterinären och har sen dess varit...inte riktigt henne själv? Fast på ett gulligt och roligt sätt. Vi börjar dock undra om vi fått med fel katt hem..

I måndags var hon väck efter narkosen och var mest såhär:



Sen gick hon igenom en kortare sköldpaddefas och hade sängöverkastet som sitt skal. Kikade bara ut med huvudet ibland och försvann sen in igen. Det tog ett tag innan vi hittade henne:



Hon har även varit gosigare än normalt.
Man får i vanliga fall bara gosa med henne på hennes villkor = hon ska lukta på och tvätta dina fingrar innan du får klappa henne och rör du hennes mage åker du på stryk. Nu har hon somnat bredvid mej om kvällarna på min kudde (som numera är vår kudde) och hon vill vara nära och att bli klappad på magen är helt plötsligt det bästa hon vet.
Hon är överallt där man själv är:


Egentligen inte relevant men gillar hur pojkvännens utväxt ser ut som en påbörjad helikopterplatta

Så nu undrar vi alla:
* Fick vi med rätt katt?
* Om ja - kommer hon återgå till sitt vanliga, diviga jag eller faktiskt förbli såhär mysig?
Jag hoppas på det sistnämnda, hon är så mysig

Helt fantastiskt när man går till posten på Ica för att be om hjälp med antalet frimärken till paketen man ska skicka iväg så det inte blir fel, för att några dagar senare få brev från postnord att jag skickat paket med för få frimärken och måste betala dem i efterhand + en avgift :)))

Här ber jag om hjälp för vill inte riskera att det blir fel och allting blev fel. Älskar allt.

Då jag var helt off igår samt sov bort en del av dagen blir det inlägg om söndagens dokumentär idag istället för igår.
Som om någon ens bryr sej...jag tycker bara det är mysigt att få reflektera i efterhand om den dokumentären vi såg~

Hur som.
Söndagens dokumentär: The Creative Brain
Som titeln säger så handlar den om hjärnan och dess kreativitet. Den talar om alla olika sätt att vara kreativ på och hur man både kan motivera sin kreativitet samt undvika att fastna i samma gamla vanliga tänk. Men också såklart hur hjärnan kopplar och agerar kreativt och låter oss människor att fantisera och tänka utanför den så kallade boxen.

En kortare dokumentär på bara 50 minuter men ändå väldigt givande och inspirerande.
Kände mej motiverad att skapa ungefär allt möjligt efter dokumentären!
Dock kom dagen ikapp och jag däckade på soffan istället...men ändå.

Finns att se på Netflix så kör ba kör!

Candy (vår katt) har varit till veterinären idag och dragit ut hela tre tänder.
Hon är fortfarande ganska påverkad av narkosen och lullar runt här hemma och verkar inte riktigt veta vart hon har sej själv.

I början när vi kom hem satt hon mest och stirrade ut i luften och såg deprimerad ut. Snudd på självmordsbenägen...

Liksom, det här var Candy igår:



Det här är Candy idag:



Hon försökte tvätta ena bakbenet men tappar balansen hela tiden.
Lilla tjejen...

Men hon kämpar på.
Hon varvar tappra försök med att förflytta sej och gos.

Har idag:
- gråtit av ångest
- gråtit av skratt

Bad pojkvännen täcka över alla klockor då jag inte ville veta vad klockan var då jag gjort ungefär ingenting på hela dagen.
Att ?slösa? timmar på att inte göra en endaste liten produktiv grej ger en ganska starkt känsla av misslyckande...

Råkade dock vid tillfälle se klockan och det resulterade nästan i panikattack.
Men jag har också skrattat så mycket idag att tårarna runnit och magen gjort ont.

Skönt att man fungerar och inte alls agerar hysteriskt utan reagerar rimligt på saker och ting :))

Livets ironi: en piercad människa som inte kan hantera piercingar...

Pojkvännen tog ut alla sina piercingar för att tvätta och sätta i nya och jag gick iväg minst 5 gånger under processen för jag höll tamefan på att svimma...
Varför? You tell me.

Har ju själv piercingar och donar med dem och tar i och ur och byter och det är inga konstigheter.
Men att se någon annan göra exakt samma sak? Hell no. Då stänger kroppen ner sej och det börjar ringa i öronen och synen försvinner.

Sen beror det nog mycket på att han har piercingar på ställen där jag inte har och det blir en liten annan grej då. Antar jag?
Vi båda har snakebites men sen har han även industrial, tungpiercing, båda bröstvårtorna, naveln och ollonet och att se honom plocka ut dem, nope.

Allt detta innan jag fått i mej frukost och redan är svag som det är :)))


Tycker dock att det borde kunna gå att träna bort? För ogillar det starkt. Jag menar, vilken piercad människa klarar inte av piercingar? Det funkar ju inte..