alismas blogg

Eftersom ämnet varit uppe på tapeten senaste tiden så tänkte jag passa på att påminna.
Ja, jag har sålt mig själv när jag var yngre och senaste gången var för några månader sedan.

Tänker passa på att länka mitt tidigare blogginlägg angående saken.

https://www.emocore.se/Thaihora/blogg/2269685

Jag kan inte komma över det faktum att om jag inte blivit våldtagen den där morgonen så hade jag förmodligen aldrig försökt ta livet av mig och jag hade fortfarande fått ha kvar min lägenhet.

Jag kan inte släppa det. Jag är så arg, besviken och ledsen.

Även om jag är extremt rädd för skolstarten med tanke på att jag ej satt min fot i en skolbyggnad på 3 år nu, så är jag samtidigt otroligt pepp. Då det jag ska plugga verkligen är något jag brinner för, med andra ord smink. Asså åååh.

Överdriver inte ens när jag säger att jag är livrädd. Börjar bokstavligen skaka så fort jag tänker på det, haha. Men ska klara det här, jag vill det här så jävla mycket. Skulle kännas så bra att äntligen klara av gymnasiet + att det skulle var ett stort in your face gentemot mitt ex som verkligen inte trodde på mig när jag sökte till gymnasiet första gången.

Tänker nog lite för mycket på hur jag ska sminka mig atm, haha 'cus I wanna look bomb af. Vet inte ens hur mycket smink jag har med mig, resten ligger ju kvar i lägenheten...

Känns som ja bara babblar på nu vilket jag brukar göra när jag är nervös så ska avsluta inlägget här.

Känns som att jag gått tusen steg bakåt. Soc var precis här, jag kommer bo hos mama tills de har hittat en jourfamilj. Slipper ju iallafall hvb så det är ju alltid något. Är så arg och besviken på mig själv. Men ska försöka ta mig igenom det här.

Känner mig otroligt ensam dock. Befinner mig i det stadiet där det känns som att alla hatar mig.

Vet ej hur jag ska gå vidare från det här. Hur ska jag klara av skolan? Börjar om 3 dagar och jag vågar inte en gå ut.

Har förlorat allt stöd jag hade. Om jag bara kunde fungera som vilken annan människa som helst, utan den psykiska ohälsan.

Min samordnare hjälpte ju till med att hålla reda på allt så att jag successivt skulle ta mer och mer ansvar. Men nu har jag inte kvar henne.

Är så förbannad på mig själv.

Ok så blev utskriven även fast jag kanske hade behövt vara kvar på psyk längre. Så är hos mamma eftersom jag inte får åka tillbaka till lägenheten. Soc kommer hit imorgon och vi ska väl försöka komma fram till någon lösning.
Vägrar iaf behandlingshem.

Ber verkligen om ursäkt till alla er som oroat sig. Allt jagade ikapp mig bara. Allt med polisen, förhören osv hann ikapp mig och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen.

Soc kommer hit imorgon och förhoppningsvis så kommer vi på någon lösning. Är så jävla förbannad på mig själv för att jag inte kunde stå emot, känner mig så jävla svag.

Och där blev jag av med min lägenhet :-)
Får ingen mer hjälp härifrån heller eftersom jag har kontakt med mobila teamet och för att jag har ett samtal bokat i september :)

Vaknade nyss och ska träffa en läkare och en kurator snart. Känner mig fortfarande helt groggy och jag har väldigt många minnesluckor.

Kollade min mobil för att se om jag har några missade samtal. Vilket jag hade, men hade även massa samtal som jag hade besvarat.
Kommer inte ihåg att jag pratat med mamma eller att hon hälsat på.

Jag vill bli utskriven, samtidigt som jag vill stanna kvar här ett tag.

För ja, jag mår ju inte bra.

Det ända jag vill göra är att säga förlåt. Skäms så jävla mycket över de sista dagarna. Skäms ännu mer över alla jag oroat och skrämt.

Jag skäms extremt mycket över mina handlingar, vet att jag kan hantera min ångest och suicidtankar bättre än så här.

Jag är bättre än det här. Jag vågar inte ens höra av mig till de som oroat sig och säga att det är ok med mig. Berätta att jag lever liksom.

Var på sjukhuset till igår och nu är jag på avdelning 1.

Återigen förlåt.

Tänkte ju gå men insåg nyss att de som hatar mig och de som spridit falska och nasty rykten om mig kommer vara där. Så äh nej, nope nope

Vilket är bra för sitter bara och gråter hela tiden idag