CharmigPotatis blogg

Idag hade Katrineholm sin första prideparad, liksom första första någonsin, och jag var där!

Det var så mycket glädje, kärlek, acceptans och gemenskap.~Som det borde vara varje dag~
Det var så fint och så kul.



Jag åkte dit helt själv för ingen kunde gå med mej då folket envisas med att jobba :)))
Åker aldrig i väg på grejer själv?? Because jag är en mes men idag gjorde jag det och jag var nervös och kände mej stel men jag gjorde det i alla fall. Och jag är så töntigt stolt och det var så värt det!

Stötte på en kompis och hans flickvän (tack och lov) så sällskapade med dem under paraden och några av deras vänner jag aldrig tidigare träffat men de var supersnälla och det var kul. Jag är nöjd.

Kärlek äger. All kärlek.

Update: Glömde ju säga att jag gick bakom en svincool, äldre dam i paraden. På hennes tröja på ryggen stod det "länge leve lusten. RFSU" :')

Dagen till ära liksom

Någon som ska på prideparaden i Katrineholm imorgon??

Jag har ingen att gå med...
De 4 jag frågat om de vill gå med mej jobbar. Och sen tog min umgängeskrets slut :))

Kan man åka på en sån grej själv? Alltså, klart man kan men kommer det vara kul? Känns som en grej man gärna vill gå med någon på liksom. Ska jag sätta mej på bussen dit och antingen hoppas på att jag kanske stöter på någon i paraden jag känner eller eventuellt gå själv men faktiskt få ha upplevt det och varit där? Eller ska jag stanna hemma och missa allt på grund av att jag tycker det är läskigt att göra grejer själv??

Jag vill bara ha lite sällskap eller få vara lite modigare</3

Det där gick inte riktigt som jag tänkt mej...
Bestämde mej för att prova att plocka ut mitt läksmsycke i näsan och det blev lite kaos.

Jag piercade näsvingen för 2 år sen men det senaste året har jag gått med läksmycke för fick små uppsvullnader och en blodblåsa som skavde mot ringen jag hade i näsan...

I november blev det äntligen bra men valde att ha den några månader till ifall att.
I februari var jag in till studion där jag piercade mej men hon tyckte jag borde vänta med att byta tills det blev varmare ute. Vilket är förståeligt.
Igår var jag in till studion igen men hon var inte där.

Det tar 30 minuter för mej att att åka till studion och jag har inte så bra möjligheter att ta mej dit riktigt.
Samt att mitt tålamod suger så jag bestämde mej för att prova att ta ut det själv :)))

Helvete vad nervös jag var, var helt skakig för trodde det skulle göra ont då jag hade en sån här jäkel:



Det gjorde svinont att sätta in den och räknade med att det skulle kännas lite att ta ut den pga den där bågen.
Jag öste på med babyolja, för babyolja är svaret på alla våra frågor, och helt plötsligt var den ute??? Var tvungen att lirka lite men det gick mycket lättare än vad jag trodde och gjorde inte ont.

Jag var så jävla lättad och glad ända tills jag skulle sätta i min ring och den gick inte igenom?!? Provade med en stav jag köpt och den gick inte heller igenom?? Läksmycket låg på 1,2 mm men mina smyckena på 1,2 ville inte igenom. Fick sån jävla panik.
Funderade på att sätta i läksmycket igen men tappar såklart ner jäveln i handfatet</3 Stressen.

Började for real gråta av panik. Nu då??? Alla mina smycken till läppen är dubbelt så tjocka liksom...
Tack och lov för att min mor också har hål i näsan så fick låna ett smycke av henne. Lite tunnare stav och det gick så fint igenom. Vad hade jag annars gjort? Satt i ett jäkla örhänge? Låtit det växa igen?

Så ja, kanske lite dumt att ge mej på det där själv inser jag nu såhär i efterhand men jag hade ju räknat med att mina smycken skulle gå igenom liksom.
Men det löste sej och jag slipper mitt hemska läksmycke med den feta bågen!
Allt snor fastnade i den och det gick liksom inte att hålla den ren. Den var stor, jobbig, ful och är icke saknad.

Men skulle behöva beställa nya smycken i mindre storlek.
Hejdå pengar :'(

Tb till när en hade en ring i näsan och var någorlunda snygg:

Igår åt pojken min och jag lunch på en rastplats som låg vid vattnet och hade det allmänt trevligt med fin utsikt och sällskap av nyfikna ankor och gäss. Sen städade vi hela jäkla stället.

Han fick syn på en påse som låg slängd vid vattnet som han gick för att slänga och fick då syn på ännu mer skräp så vi började fylla den där påsen. Ju mer vi gick runt och spanade desto mer skräp hittade vi. Såhär mycket skräp faktiskt:



Tråkigt att folk slänger sitt skräp i naturen när det finns 4 sopptunnor där...Tråkigt att folk slänger sitt skräp i naturen överhuvudtaget. Tråkigt att folk är idioter.
Men nu är allt skräp upplockat - till nästa hjärndöda människa dumpar sitt skräp rätt på marken - och djuren slipper traska runt bland ölburkar och glasspapper. Det känns bra att göra sånt, plocka upp skräp alltså, nån måste ju göra det för annars har vi mer skräp än natur snart...Och jag är så glad över att pojken min tog initiativet till detta och att vi hjälptes åt att plocka upp allt skit. Sådana människor är gillar jag skarpt.

Utöver det var vi på en lång promenad i naturen och fotograferade en massa så nu har jag en massa fina bilder som jag ska lägga över på datorn vid senare tillfälle.

Samt att jag följde med honom på hans synundersökning och glasögonen och solglasögonen som valdes ut efter att ha provat sej igenom en massa olika var så jävla snygga på honom. Han är såklart alltid snygg men damn vad han passade i dem, jag dog. Jag kan inte hantera vilken vacker pojkvän jag har.
Han är vacker till både utseende och själ och jag är glad över att jag har honom.

Jag hade inte precis världens bästa kväll igår så att säga...
Men till skillnad från några år sen så hanterar jag det i alla fall bättre.

Igår kväll låg jag i sängen och grät ögonen ur mej i säkert 2 timmar men det är okej att göra så ibland, få ur sej allt istället för att hålla det inom sej. Sen tar det slut efter en stund på grund av ren utmattning och man orkar inte ligga och tokgråta längre. Det finns liksom ingen energi kvar för det. Har man tur somnar man av att man blivit så trött men de gånger jag inte gör det försöker jag ta hand om mej själv. Tittar på nån mysig film eller serie, äter något gott kanske, dricker te och rullar in mej i en mysig filt och försöker säga snälla saker till mej själv.

För bara några år sedan gick verkligen inte tankegången så...Då vände jag mej till mitt självskadebeteende, mitt självhat och förstörelse. Jag skadade mej själv både psykiskt och fysiskt. Jag skar mej själv, rev mej själv, slog mej själv. Jag sa elaka saker till mej själv, om mej själv, klargjorde hur värdelös jag var.
Men det var för att jag trodde att det var det jag förtjänade. Jag ansåg inte att jag förtjänade glädje eller att känna mej bra precis som jag var. Jag ansåg inte att jag räckte till, för något eller någon. I mina ögon var jag skit.

Mitt liv var kaos. Mitt mående var kaos. Mitt sett att se på mej själv var kaos.
Jag var jävligt elak mot mej själv helt enkelt. Till den grova grad att jag ville dö. Jag ville inte leva.

Men för 3 år sedan (rätt så exakt idag faktiskt) bestämde jag mej för att det var nog. Jag ville få vara glad, njuta av livet, kunna älska mej själv. Det var ingen som tog min hand och sa "nu är det nog, kom här, jag ska hjälpa dej och så ska du finna lyckan i livet igen. Det var jag själv som, mitt i allt kaos, tog min egna hand och sa "nu är det nog, kom här, jag ska hjälpa dej så ska du finna lyckan i livet igen".
Klart jag föll tillbaka i självskadebeteendet ett antal gånger och bara kände att allt var hopplöst, att det inte var någon idé, men sakta kämpade jag mej uppåt. Att sluta självskada är svårare än vad många tror, det är ett beroende, en trygghet. Man känner sej vilsen och ensam utan det. I alla fall till en början.

Jag gjorde saker för att ta fokus från självskadandet. Jag målade naglarna, läste, gick på promenader eller till och med målade på min egna kropp där jag i vanliga fall hade skurit mej. Oftast blommor. Ibland hade jag hela trädgårdar över benet.
Jag vet inte exakt hur länge sen jag skadade mej själv senast? Men jag känner också att det inte är speciellt relevant. Det viktiga är att jag kom igenom det, jag är ute på andra sidan lite starkare än vad jag var innan.

Jag kämpar fortfarande med min ångest, jag kan fortfarande känna att jag inte orkar med längre utan bara vill få sova tills allt på något magiskt sett är bra igen. Men jag försöker. Försöker ta hand om mej själv, försöker vara stark och inse hur jävla mycket jag är värd.
Jag förtjänar att må bra, att känna mej trygg, att känna mej älskad.

~Det blev en ganska lång text men jag behövde få ventilera lite denna förmiddag och bara få blicka tillbaka och se hur långt jag faktiskt kommit. För ibland är det svårt att blicka framåt men en liten blick bakåt gör i alla fall att man ser att förändringar är möjliga, även om man inte trodde det.

Om någon läser detta som har det svårt nu eller varit där jag varit, kämpa. Du förtjänar att må bra, du förtjänar kärlek och trygghet. Saker och ting kan vara jobbiga och kännas omöjliga men ge inte upp. Att komma ut på andra sidan är så värt allt slit och all ångest och oro. Att känna glädjen igen över att få gå barfota i gräset, känna solen i ansiktet, läsa den där bra boken, ha den där myskvällen med sina kompisar, se den där nya filmen på bio. Alla de där små sakerna som är guld värda.
Det kommer att bli bra. Du är värd all lycka och lite till och du är perfekt precis som du är.~

Det är okej att inte vara okej så länge du reser dej upp igen

How cute?!

Min lillasyster kom precis hem från skolan och kom farandes till mej med en lapp i handen. Hon berättade att den satt på hennes moppe imorse och att det var hennes pojkvän som skrivit den. Jag fick läsa lappen och oh my vad söt den var och jag riktigt såg glädjen i hennes ögon.

Så hon fick en av mina tusen ramar att rama in den i så den inte blir förstörd.
Hon var så jäkla glad.

De är så jäkla kära i varann.
It's so cute.

Mitt storasysterhjärta smälter och jag hoppas de håller ihop och värnar om varann för evigt<3

Sicket tidfördriv.
Sicken underhållning.



Sicken konst.

Jag behövde ej visa leg på systemet idag...Whut?

Jag har alltid behövt visa leg på allt. Allt jag gör och allt jag köper.
- När jag var 19 var jag tvungen att visa leg på energidrickan jag köpte som det var 15 årsgräns på.
- I höstas (21 år gammal) var jag tvungen att visa leg när jag skulle se en film på bio som hade 15 årsgräns.

Fast har av någon anledning klarat mej flera gånger när jag köpt snus till pappa på Coop??
Snus går bra att köpa men jävlar om jag ska gå på bio, då måste jag visa leg :')

Folk tror aldrig på mej när jag berättar att jag är 21.
Folk som tar sej friheten att gissa min ålder gissar nästan alltid på 16.
I'm a baby face</3

Så var lite kul att hon i kassan på systemet ej frågade om legitimation.
Visade det dock i alla fall för hade redan tagit upp det så kunde lika gärna slutföra mitt mission.

Jag växer upp så fort :')

Kan jag bara få appreciate min mage lite?

Jag har alltid varit väldigt smal och liten till kroppen men ändå varit den som tränar för att bygga muskler, och må bra överlag, vilket resulterade i att jag under många år hade magrutor. Senaste 2 åren har magen dock blivit fluffigare - som jag föredrar att kalla det - och jag har inte alls lika lätt för att bygga muskler längre??

Jag har inte alls samma mage som jag hade förut utan nu för tiden liksom hänger magen lite lagom över byxkanten när jag sitter ner. Vilket inte är något onormalt men att gå från platt mage med magmuskler till fluffig mage som tar lite för mycket plats trots att jag fortfarande tränar stör mej lite. Det får mej att tappa motivationen till att träna, när jag inte ser de där resultaten jag brukade göra en gång i tiden utan det går snarare åt fel håll??...Men framförallt så får det min självkänsla att slå i botten</3

Hur som, idag hade jag ändå en relativt bra magdag!
Min mage har en tendens att svälla upp så fort jag äter eller dricker något. Det är inte vackert...
Men idag så gjorde den inte det och jag fick lite självförtroende:



Risken finns att jag raderar detta inlägg imorgon men nu tänker jag vara lite nöjd.
Men satan vad jag saknar mina muskler ändå