Livets lärdomar (TW självskada, självhat & självmordstankar)

Jag hade inte precis världens bästa kväll igår så att säga...
Men till skillnad från några år sen så hanterar jag det i alla fall bättre.

Igår kväll låg jag i sängen och grät ögonen ur mej i säkert 2 timmar men det är okej att göra så ibland, få ur sej allt istället för att hålla det inom sej. Sen tar det slut efter en stund på grund av ren utmattning och man orkar inte ligga och tokgråta längre. Det finns liksom ingen energi kvar för det. Har man tur somnar man av att man blivit så trött men de gånger jag inte gör det försöker jag ta hand om mej själv. Tittar på nån mysig film eller serie, äter något gott kanske, dricker te och rullar in mej i en mysig filt och försöker säga snälla saker till mej själv.

För bara några år sedan gick verkligen inte tankegången så...Då vände jag mej till mitt självskadebeteende, mitt självhat och förstörelse. Jag skadade mej själv både psykiskt och fysiskt. Jag skar mej själv, rev mej själv, slog mej själv. Jag sa elaka saker till mej själv, om mej själv, klargjorde hur värdelös jag var.
Men det var för att jag trodde att det var det jag förtjänade. Jag ansåg inte att jag förtjänade glädje eller att känna mej bra precis som jag var. Jag ansåg inte att jag räckte till, för något eller någon. I mina ögon var jag skit.

Mitt liv var kaos. Mitt mående var kaos. Mitt sett att se på mej själv var kaos.
Jag var jävligt elak mot mej själv helt enkelt. Till den grova grad att jag ville dö. Jag ville inte leva.

Men för 3 år sedan (rätt så exakt idag faktiskt) bestämde jag mej för att det var nog. Jag ville få vara glad, njuta av livet, kunna älska mej själv. Det var ingen som tog min hand och sa "nu är det nog, kom här, jag ska hjälpa dej och så ska du finna lyckan i livet igen. Det var jag själv som, mitt i allt kaos, tog min egna hand och sa "nu är det nog, kom här, jag ska hjälpa dej så ska du finna lyckan i livet igen".
Klart jag föll tillbaka i självskadebeteendet ett antal gånger och bara kände att allt var hopplöst, att det inte var någon idé, men sakta kämpade jag mej uppåt. Att sluta självskada är svårare än vad många tror, det är ett beroende, en trygghet. Man känner sej vilsen och ensam utan det. I alla fall till en början.

Jag gjorde saker för att ta fokus från självskadandet. Jag målade naglarna, läste, gick på promenader eller till och med målade på min egna kropp där jag i vanliga fall hade skurit mej. Oftast blommor. Ibland hade jag hela trädgårdar över benet.
Jag vet inte exakt hur länge sen jag skadade mej själv senast? Men jag känner också att det inte är speciellt relevant. Det viktiga är att jag kom igenom det, jag är ute på andra sidan lite starkare än vad jag var innan.

Jag kämpar fortfarande med min ångest, jag kan fortfarande känna att jag inte orkar med längre utan bara vill få sova tills allt på något magiskt sett är bra igen. Men jag försöker. Försöker ta hand om mej själv, försöker vara stark och inse hur jävla mycket jag är värd.
Jag förtjänar att må bra, att känna mej trygg, att känna mej älskad.

~Det blev en ganska lång text men jag behövde få ventilera lite denna förmiddag och bara få blicka tillbaka och se hur långt jag faktiskt kommit. För ibland är det svårt att blicka framåt men en liten blick bakåt gör i alla fall att man ser att förändringar är möjliga, även om man inte trodde det.

Om någon läser detta som har det svårt nu eller varit där jag varit, kämpa. Du förtjänar att må bra, du förtjänar kärlek och trygghet. Saker och ting kan vara jobbiga och kännas omöjliga men ge inte upp. Att komma ut på andra sidan är så värt allt slit och all ångest och oro. Att känna glädjen igen över att få gå barfota i gräset, känna solen i ansiktet, läsa den där bra boken, ha den där myskvällen med sina kompisar, se den där nya filmen på bio. Alla de där små sakerna som är guld värda.
Det kommer att bli bra. Du är värd all lycka och lite till och du är perfekt precis som du är.~

Det är okej att inte vara okej så länge du reser dej upp igen