Emcisquares blogg

Jag har tänkt hela kvällen. Och jag känner mer och mer att det vore bättre om jag var död. För ärligt talat - vad fan tillför jag? För mamma och pappa är jag en vuxen trasig dotter som för tillfället är beroende av deras bostad och pengar. För min bror en syster som är så distanserad det går att bli. För min pojkvän en psykiskt instabil flickvän i ekonomisk kris. För mina vänner en vän som är värdelös på att höra av sig och styra upp saker. På jobbet är jag endast en vikarie som de säkerligen klarar sig utan. I teatergruppen är jag heller inte oumbärlig, och då är det nog ändå där jag tillför mest. För skolan blir mitt försvinnande en lättnad, de blir av med en värdelös elev som sänkt deras fina statistik så länge jag gått där. Och framtiden klarar sig utan mig. Den kommer att klara sig utan böckerna jag aldrig skrev, utan pjäserna jag aldrig spelade upp, utan den examen jag aldrig tog och utan den medicinska utveckling jag en gång hade hoppats på att få vara med och skapa. Världen klarar sig utan mig, och jag klarar mig nog utan världen.

Så fantastiskt lägligt att jag börjar må skit igen lagom till att jag precis haft sista läkarbesöket på ett år här där jag bor. Jag mådde ju bra då, i fredags, men nu gräver jag plötsligt min egen grav. Tårar som inte kommer, men smärta och hopplöshet inombords. Kan knappt beskriva vad jag känner just nu. Det är rastlöshet, en sjuk inre oro så stark att jag nästan känner mig paranoid. Så obehagligt. Vet fan inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, jag vet ingenting. Just nu vill jag mest lämna jorden, alternativt låsa in mig och gräva ned mig för all framtid. Samtidigt som jag någonstans där inne vill så jävla mycket, ingenting går ihop. Satans helvete

Sådan ångest över livet. Panikattack på g. Allt känns så fucked up, så fort något löser sig är det något annat som fuckar upp. Jag vet inte om jag är understimulerad eller överstimulerad, känns som en blandning av både och hur nu det kan gå till. Vill göra allt och ingenting, bygga upp mitt liv eller krossa det, engagera mig mer eller gräva ned mig för alltid. Att vara överens med sig själv hade nästan känts lättare.

Alldeles för mycket skit just nu, önskar att jag kunde känna en mening med mitt liv. Att jag faktiskt har ett syfte, att jag behövs till något, att det finns en mening. Dessa existentiella frågor...

Ännu en jobbvecka. Har haft samma klass hela veckan, en etta och det har varit helt underbart faktiskt. De har varit fantastiska mot mig och jag har känt mig så himla välkommen, och de har gjort allt som var planerat att jag skulle lära ut plus lite till. Det har varit grymt att gå till jobbet varje dag och känt att de verkligen vill ha mig där och att jag faktiskt tillför något. Jag har fått teckningar och annat fint varenda dag och när vi skulle utvärdera veckan idag överröste de mig med komplimanger. De tyckte till och med att jag varit bättre än deras ordinarie lärare, lilla jag som bara varit vikarie i två veckor.. blev så otroligt rörd. Sedan när jag skulle gå blev det både kramkalas och gråtfest, några tjejer grät så de skakade och var helt förtvivlade och ville verkligen inte släppa mig. Gråter nästan själv bara när jag tänker på det, så himla fina är dem. Fick lova att kika förbi redan på måndag för att de skulle lugna ned sig åtminstone en smula. Åh, fina 1B <3

Utöver detta har dagen varit rätt värdelös, haft en sjukt seg och ensam kväll plus att jag var på ett vidrigt läkarbesök i eftermiddags. Jag har sluppit den läkaren i ett och ett halvt år och nu hoppas jag mer än någonsin att jag aldrig behöver träffa honom igen. Ett äckel rent utsagt, pensionsredo och så fruktansvärt konstig. Lägger idiotiska kommentarer som ingen förstående läkare skulle yttra och förutom att håna pratar han mest om sig själv istället för att fokusera på sin patient. Vidriga blickar som jag inte vet hur jag ska hantera, fruktansvärt obekvämt. Idag slapp jag i alla fall frågor om mitt sexliv, något han annars gärna vill prata om. Fyfan. Var sänkt hela eftermiddagen efter besöket. Det enda positiva är att jag nu har frikort samt recept på mina mediciner i ett år framåt, alltid något. Nu hoppas jag på en fin helg, det hade suttit fint efter den här dagen. Kram på er.

Så länge jag kan minnas har jag varit på jakt efter trygghet. Alla flytter genom hela livet, genom Europa och Sverige har förstört mig. Hus som aldrig blivit hemma, städer som aldrig blivit mina, rötter som aldrig hunnit skapats. Nu är jag 21 år gammal och beredd att ge upp alla eventuella drömmar för att få slå mig ned och ha ett vanligt tryggt liv och jag blir ledsen och förbannad för att jag känner så. Det enda jag vill ha är trygghet. Fan att jag ska vara så jävla trasig.

Lite uppdatering då. Har jobbat hela veckan och är både slut och smått förkyld. Sjukt intensiv vecka, mycket drama och jag har förundrats flera gånger dagligen över hur mycket skit barn kan och håller på med trots att de är så små. Oerhört tråkigt att se, mycket kaos och efterföljande samtal har det blivit. Kul har det i alla fall varit trots allt och har tjänat in en helt okej slant som jag förhoppningsvis snart får ta del av. Dessutom sålde jag all min gamla kurslitteratur i matematik häromdagen och drog in 1400 kronor på det. Så sjukt välbehövligt, så det kändes riktigt bra!

De flesta kvällar nu i veckan har jag också kört sena teaterrep till 22, tungt som fan efter jobbet men alla är så sjukt duktiga, fruktansvärt kul att se. Har verkligen hunnit med massor den här veckan. Men det blir ingen vila än, för idag ska jag på rallycross och stcc på Solvalla! Även om jag är trött och förkyld så ska det bli superkul, missat dessa tävlingar flera år i rad nu så jag känner bara; äntligen! Innan dess ska jag göra en liten snabb minishopping, funderar starkt på att belöna mig själv med lite välbehövligt smink. En liten del av mig tycker att jag förtjänar det efter den här veckan! Ha en bra lördag people <3

Pendeltåg. Ångest, smärta, en konstig känsla i hela kroppen och en begynnande panikångestattack på det. Inte nu, snälla, låt mig bara vara..

Två dagar av jobb nu. Känns som att det gått betydligt längre tid. Har hunnit haft två olika klasser och lektioner i både idrott, svenska, matte och SO. Ingen NO än dessvärre, men det kommer nog. Det är slitigt och tufft att hålla koll på så många barn samtidigt, en del tjafs och sådant inom grupperna, men det känns bra att jag hanterar det. Det här ska nog gå, ett tag i alla fall.

I lördags gjorde jag en liten tabbe, trodde jag. Tänkte köpa billigare cigg för att spara in lite pengar. Råkade dock köpa starkare cigg än vad jag brukar ha, 100's dessutom... och jag sparade 5 kronor. Oerhört värt, tänkte jag ironiskt. Dock har det paketet räckt i 4 dagar nu vilket är betydligt längre än vanligt, så jag känner mig väldigt nöjd ändå trots allt. Jag står mig mycket längre på varje cigg, plus att det går sjukt bra att inte röka medan jag jobbar, oerhört härligt. Jobbade 08-14 idag och nu är jag på väg in till mitt andra "jobb". Två möten väntar, sedan teaterrep till klockan 22. I can do it, I hope!

Mycket upp och ned på mitt humör just nu. Häromdagen var jag lyckligast i världen, nu känns det som att jag är på botten igen. Framförallt känner jag mig så fruktansvärt ensam och tom. När vissa saker börjar ordna upp sig i livet kommer andra tankar upp. Min hjärna är expert på att hitta saker att oroa sig för, vare sig det är relevant eller inte. Nu önskar jag bara att jag inte var ensam, önskar att jag låg i hans säng istället. Eller i vilken säng som helst i hela världen, bara han låg bredvid. Helvetes jävla ensamhet, varför ska det vara så svårt för... varför ska det vara så svårt i den här delen av landet att skaffa sig ett drägligt liv för en vuxen människa.. det tar alldeles för lång tid att lyckas bli vuxen här, egentligen borde jag bara fly någon annanstans. Till en mindre stad med kortare avstånd och rimligare bostadspriser. Utbildning, bostad, jobb, stad, kommunikation och vadfanskajaggöramedmittliv, allt bara snurrar runt i mitt huvud. Kanske är det detta som kallas framtidsångest. Om det ens är ett ord. Men nu får jag börja härifrån. Saker har ändå ordnat upp sig hyfsat, senast tisdag börjar jag jobba men kan även bli inringd imorgon. Om tjugo dagar borde jag äntligen börja få lön. Jag får pendla en del på kvällarna men får å andra sidan syssla med spex och teater. Det ska lösa sig det här. Synd bara att man blir så förbannat jävla ensam på kuppen.