Botten och ensamhet

Mycket upp och ned på mitt humör just nu. Häromdagen var jag lyckligast i världen, nu känns det som att jag är på botten igen. Framförallt känner jag mig så fruktansvärt ensam och tom. När vissa saker börjar ordna upp sig i livet kommer andra tankar upp. Min hjärna är expert på att hitta saker att oroa sig för, vare sig det är relevant eller inte. Nu önskar jag bara att jag inte var ensam, önskar att jag låg i hans säng istället. Eller i vilken säng som helst i hela världen, bara han låg bredvid. Helvetes jävla ensamhet, varför ska det vara så svårt för... varför ska det vara så svårt i den här delen av landet att skaffa sig ett drägligt liv för en vuxen människa.. det tar alldeles för lång tid att lyckas bli vuxen här, egentligen borde jag bara fly någon annanstans. Till en mindre stad med kortare avstånd och rimligare bostadspriser. Utbildning, bostad, jobb, stad, kommunikation och vadfanskajaggöramedmittliv, allt bara snurrar runt i mitt huvud. Kanske är det detta som kallas framtidsångest. Om det ens är ett ord. Men nu får jag börja härifrån. Saker har ändå ordnat upp sig hyfsat, senast tisdag börjar jag jobba men kan även bli inringd imorgon. Om tjugo dagar borde jag äntligen börja få lön. Jag får pendla en del på kvällarna men får å andra sidan syssla med spex och teater. Det ska lösa sig det här. Synd bara att man blir så förbannat jävla ensam på kuppen.