Det räcker nu

Jag har tänkt hela kvällen. Och jag känner mer och mer att det vore bättre om jag var död. För ärligt talat - vad fan tillför jag? För mamma och pappa är jag en vuxen trasig dotter som för tillfället är beroende av deras bostad och pengar. För min bror en syster som är så distanserad det går att bli. För min pojkvän en psykiskt instabil flickvän i ekonomisk kris. För mina vänner en vän som är värdelös på att höra av sig och styra upp saker. På jobbet är jag endast en vikarie som de säkerligen klarar sig utan. I teatergruppen är jag heller inte oumbärlig, och då är det nog ändå där jag tillför mest. För skolan blir mitt försvinnande en lättnad, de blir av med en värdelös elev som sänkt deras fina statistik så länge jag gått där. Och framtiden klarar sig utan mig. Den kommer att klara sig utan böckerna jag aldrig skrev, utan pjäserna jag aldrig spelade upp, utan den examen jag aldrig tog och utan den medicinska utveckling jag en gång hade hoppats på att få vara med och skapa. Världen klarar sig utan mig, och jag klarar mig nog utan världen.