Jenna_Jewels blogg

Det är så tyst när man är vaken själv. För tyst. Alla andra gick och la sig så tidigt fast det är julafton. Det har för den delen varit en underbar dag. ALLA i familjen har varit glada och vi har haft det supermysigt. Den första julen på många många år som faktiskt gått som det borde. Nu vet jag däremot inte vad jag ska hitta på. Har på mig en tröja jag också fick senare som är lika mjuk och skön som Starshine! Vi sätter väl på en film och myser med vin i soffan med mina två håriga pojkvänner. Vi kan vara en enda stor lurvig goshög tillsammans.

Jag hade bett morsan och farsan att inte köpa några julklappar till mig i år. "Varför?!" är frågan alla ställt mig. För att jag är 22år och redan har fått så mycket under den tiden. Jag tyckte att de kunde lägga pengarna på mina syskon istället som fortfarande är mindre barn. Men snälla föräldrar som de faktiskt är trots sina smärre egenheter lyssnade de inte alls på vad jag sa. Farsan gav mig 1000kr, av morsan fick jag en körbärsträdslampa och en gosedjursenhörning! Jag blev så berörd när jag tog ur den ur lådan att jag fick tårar i ögonen. Trots att den var rosa. Men jag älskar alla enhörningar, även de rosa. Idag julsminkade jag mig ordentligt, hela köret med fransar, svart skuggning och rött läppstift. Har nästan mangaögon haha.

Starshine vinkar god jul till er.


Hon låter mig pussa på henne och kela med mulen hur mycket jag vill.


So much kawaii.

Syster Alexandra övar skrivstil och gör sina stora D:n nerifrån och upp istället för uppifrån och ner. Hon säger att hon alltid har haft svårt för att skriva D och jag talar om att det beror på att hon gör dem från fel håll. Då inflikar farsan med att säga "Johanna tar dem alltid ordentligt nedifrån och upp hehe he." Alexandra undrar "Gör hon?". Jag klappade henne på huvudet för hennes välsignade omedvetenhet.
Wtf?? Tack för den hörru, käre far.

Hans gliringar kan vara smått humoristiska. Som den morgonen jag står inne i badrummet, stylar mig och muttrar "Dålig hårdag..." med vilket han kontrar "Dålig hordag?".


Alldeles nyss utbrast syster Bella "Jag vill inte gå och lägga mig nu, jag tittar efter glidmedel! Jag håller på med research här."
Oskuldsfulla unge. Stackarn försöker överkomma sin vaginism. Jag försöker lära henne onani sedan en tid tillbaka. "Pisk och smisk är väl något för dig!" sa hon nyss. Det var en retorisk fråga ^^

I mitt självutvecklingsprojekt har jag på senaste tiden vant mig av från att använda smink och extensions alltmer. Och det är en otroligt frigörande känsla. Smink har jag alltid tyckt om att använda och jag är helt fascinerad över de hundratals detaljerna man kan förändra för att skapa olika utseenden med sitt ansikte. Jag uppskattar att båda män och kvinnor använder smink för att framhäva och uttrycka sig.
Anledningen till att jag använder extension är på grund av att jag förr hade tjockare hår och jag saknar det otroligt mycket. Genom åren har jag utvecklat en allergi mot vanlig kemisk hårfärg som gjort att mitt hår tunnats ut. Förr har jag alltid varit föraktfull gentemot löshår men en dag fick jag nog. Varför skulle inte jag få kunna ha mitt drömhår när så många andra gjorde så? Så jag skaffade mig det och kände mig som mig själv igen. Dessutom har jag alltid haft en attraktion för de något mer extrema och fejkade utseendena med stort hår, lösfransar, extravaganta kläder och mängder av smink. Jag har aldrig gjort det för någon annans skull. Utan det är som morsan sa till mig en gång att ingen kille kommer att vilja ha mig så länge jag ser ut som jag gör.

Men efter drygt ett år hamnade jag i en inre konflikt. I strävan efter att bli mig själv, till och med mitt allra bästa jag, så kändes det som att ljuga när jag stod framför spegeln och applicerade sminket och håret. Det var inte mitt riktiga jag, egentligen. Men det var så jag ville se ut och så jag såg ut som när jag drömde. Det var så jag såg mig själv över huvud taget. Bilden i spegeln när jag inte hade allt det där på mig var inte jag. Och om inte ens jag själv ville se den personen, vem annan skulle då vilja göra det senare om den dagen kommer?

I dagsläget kan jag uppskatta mig själv för den jag är. Alla har sina unika utseenden och är fina på sina helt egna sätt. Jag är fin på mitt sätt. Johannasättet. Så länge jag kan känna så spelar ingen annans åsikt den allra minsta skitroll. Jag är nöjd. Det hade aldrig skett att jag skulle lägga ut mig själv på det här viset för några år sedan. Som tur är har jag kommit underfund med att jag inte lever för någon annans skull än min egen och går konstant runt med ett mentalt långfinger uppe till hela världen.

Nu råkar jag befinna mig på jobbet så jag har foundation och ifyllda ögonbryn. Men för övrigt är jag osminkad och ostylad.

Här ser man den verkliga längden och tjockleken på mitt hår.


Och så mitt ansikte från olika vinklar med lite close up.

Vaknade kl 15 hehe. Alarmet ringde hjälplöst i någon timme men jag slumrade vidare. Lite duttiiii var jag som drog på mig joggingskorna och sprang det nästan första jag gjorde. Jag klarar inte av att inte springa! En veckas uppehåll var mer än nog. Morsan påvisade att jag inte kunde springa för att jag fortfarande är skadad i knäna. Men jag skrattar smärtan rakt i ansiktet ha ha ha ha haaaa! Var dock tvungen att promenadpausa emellanåt men av 13km sprang jag åtminstone ca 8-9km.

Inne i duschen sedan lekte jag med tvålen och gjorde bubblor mot min kropp precis som när man var liten. Tokskrattade och fnittrade för mig själv medan gigantiska bubblor formades. Farsan kom in och drog undan skynket.
- Vad gör du?
- Jag gör bubblor! Titta! Jag kan göra en bubbla på magen så att jag ser gravid ut.
- Jag trodde att du duschade med Nicklas och att ni lekte. Så står du härinne och skrattar för dig själv. Du är ju galen.

Satt kvar vid datorn lite extra länge enbart för att jävlas med farsan. Fick bita mig i läppen för att inte garva åt honom när han lutade sig nära över tangentbordet, plirade med ögonen, darrade runt tangenterna med krokiga pekfingrar i ett låååångsamt taffligt utförande att skriva in lösenordet till sin dator. Efter att ha låtit honom sluddra åt mig att gå och sova fem gånger lämnade jag datorn för att låta honom sitta och porrsurfa ifred. Färdig med mina kvällsliga hygienrutiner passerar jag honom och ser att han har däckat sittandes med hängade huvud i datorstolen. En vanligt förekommande syn. Så bra gick det för gammelgubben ikväll :)

Ställde alarmet så att jag ska gå upp kl 9 imorgon. Tror vi på det?? Pfft. Knappast. Men försöka duger. Hah.

En riktigt dryg hordag har det varit. Min älskade mobil dog under natten, may you rest in peace my love, så jag hade inget alarm imorse och försov mig så att jag kom försent till jobbet med en kvart. Vaknade av mig själv kl 10 vilket var just den tiden jag skulle börja. Tur i oturen kan man påstå. Kastade mig upp ur sängen som från ur en katapult och vrålskrek av frustrerad ilska. Tur att jag vaknade så pass tidigt så att jag inte sov i flera timmar till vilket jag garanterat annars skulle gjort. Otur att jag ändå blev sen trots att ha fått tagit ut rasten i början av passet. Jag hatar verkligen att komma försent. Jag känner mig alltid som världens mest misslyckade och hemskaste människa. De på jobbet måste hata mig. De tycker förmodligen att jag är den sämsta vikarien de någonsin träffat. Resten av dagen på jobbet var seg och jobbig. Jag ville bara sova hela tiden. Äntligen är jag hemma igen så det är precis vad jag ska göra inom kort. Krypa ner mellan svala sängkläder och låta min nakna kropp domna bort. Sinnet får snurra fritt i universum.

Det är mysigt med vintersolstånd.

Det påminner mig om den gången jag var 16år, det var sommar så jag hade linne på mig och hängde i stan med en kille jag nästan var tillsammans med då han säger:
- Du har någonting på tröjan.
- Tror du verkligen att jag går på den gamla? Vilken dålig humor du har.
- Nej, du har någonting där (pekar).
- Haha men ge dig, jag tänker inte titta så att du kan knäppa mig på näsan.
- Jag svär! Titta det är en fläck. Precis där.
Jag tittar ner.
- Jag har inte alls någon fläck, du ljög ju visste!
- Åh men herrejävlar, du ser inte ens något för att tuttarna är i vägen!
Jag pressar ihop dem med händerna mot kroppen och tittar igen.
- Där! Ser du?!
- Okej då, du hade rätt.

Inte så lätt att hänga med i kroppens utveckling alla gånger.

När vi har nått den punkt då vårt fysiska yttre avgör huruvida vi har rätt till att leva eller ej.
Inkopierad text från sidan.
https://medium.com/human-parts/bf5111e68cc1

Dear Mum,

I was seven when I discovered that you were fat, ugly and horrible. Up until that point I had believed that you were beautiful—in every sense of the word. I remember flicking through old photo albums and staring at pictures of you standing on the deck of a boat. Your white strapless bathing suit looked so glamorous, just like a movie star. Whenever I had the chance I’d pull out that wondrous white bathing suit hidden in your bottom drawer and imagine a time when I’d be big enough to wear it; when I’d be like you.

But all of that changed when, one night, we were dressed up for a party and you said to me, ‘‘Look at you, so thin, beautiful and lovely. And look at me, fat, ugly and horrible.’’

At first I didn’t understand what you meant.

‘‘You’re not fat,’’ I said earnestly and innocently, and you replied, ‘‘Yes I am, darling. I’ve always been fat; even as a child.’’

In the days that followed I had some painful revelations that have shaped my whole life. I learned that:

1. You must be fat because mothers don’t lie.
2. Fat is ugly and horrible.
3. When I grow up I’ll look like you and therefore I will be fat, ugly and horrible too.

Years later, I looked back on this conversation and the hundreds that followed and cursed you for feeling so unattractive, insecure and unworthy. Because, as my first and most influential role model, you taught me to believe the same thing about myself.

With every grimace at your reflection in the mirror, every new wonder diet that was going to change your life, and every guilty spoon of ‘‘Oh-I-really-shouldn’t,’’ I learned that women must be thin to be valid and worthy. Girls must go without because their greatest contribution to the world is their physical beauty.

Just like you, I have spent my whole life feeling fat. When did fat become a feeling anyway? And because I believed I was fat, I knew I was no good.

But now that I am older, and a mother myself, I know that blaming you for my body hatred is unhelpful and unfair. I now understand that you too are a product of a long and rich lineage of women who were taught to loathe themselves.

Look at the example Nanna set for you. Despite being what could only be described as famine-victim chic, she dieted every day of her life until the day she died at seventy-nine years of age. She used to put on make-up to walk to the letterbox for fear that somebody might see her unpainted face.

I remember her ‘‘compassionate’’ response when you announced that Dad had left you for another woman. Her first comment was, ‘‘I don’t understand why he’d leave you. You look after yourself, you wear lipstick. You’re overweight—but not that much.’’

Before Dad left, he provided no balm for your body-image torment either.

‘‘Jesus, Jan,’’ I overheard him say to you. ‘‘It’s not that hard. Energy in versus energy out. If you want to lose weight you just have to eat less.’’

That night at dinner I watched you implement Dad’s ‘‘Energy In, Energy Out: Jesus, Jan, Just Eat Less’’ weight-loss cure. You served up chow mein for dinner. (Remember how in 1980s Australian suburbia, a combination of mince, cabbage, and soy sauce was considered the height of exotic gourmet?) Everyone else’s food was on a dinner plate except yours. You served your chow mein on a tiny bread-and-butter plate.

As you sat in front of that pathetic scoop of mince, silent tears streamed down your face. I said nothing. Not even when your shoulders started heaving from your distress. We all ate our dinner in silence. Nobody comforted you. Nobody told you to stop being ridiculous and get a proper plate. Nobody told you that you were already loved and already good enough. Your achievements and your worth—as a teacher of children with special needs and a devoted mother of three of your own—paled into insignificance when compared with the centimeters you couldn’t lose from your waist.

It broke my heart to witness your despair and I’m sorry that I didn’t rush to your defense. I’d already learned that it was your fault that you were fat. I’d even heard Dad describe losing weight as a ‘‘simple’’ process—yet one that you still couldn’t come to grips with. The lesson: you didn’t deserve any food and you certainly didn’t deserve any sympathy.

But I was wrong, Mum. Now I understand what it’s like to grow up in a society that tells women that their beauty matters most, and at the same time defines a standard of beauty that is perpetually out of our reach. I also know the pain of internalising these messages. We have become our own jailors and we inflict our own punishments for failing to measure up. No one is crueler to us than we are to ourselves.

But this madness has to stop, Mum. It stops with you, it stops with me and it stops now. We deserve better—better than to have our days brought to ruin by bad body thoughts, wishing we were otherwise.

And it’s not just about you and me any more. It’s also about Violet. Your granddaughter is only three and I do not want body hatred to take root inside her and strangle her happiness, her confidence and her potential. I don’t want Violet to believe that her beauty is her most important asset; that it will define her worth in the world. When Violet looks to us to learn how to be a woman, we need to be the best role models we can. We need to show her with our words and our actions that women are good enough just the way they are. And for her to believe us, we need to believe it ourselves.

The older we get, the more loved ones we lose to accidents and illness. Their passing is always tragic and far too soon. I sometimes think about what these friends—and the people who love them—wouldn’t give for more time in a body that was healthy. A body that would allow them to live just a little longer. The size of that body’s thighs or the lines on its face wouldn’t matter. It would be alive and therefore it would be perfect.

Your body is perfect too. It allows you to disarm a room with your smile and infect everyone with your laugh. It gives you arms to wrap around Violet and squeeze her until she giggles. Every moment we spend worrying about our physical ‘‘flaws’’ is a moment wasted, a precious slice of life that we will never get back.

Let us honor and respect our bodies for what they do instead of despising them for how they appear. Focus on living healthy and active lives, let our weight fall where it may, and consign our body hatred in the past where it belongs. When I looked at that photo of you in the white bathing suit all those years ago, my innocent young eyes saw the truth. I saw unconditional love, beauty and wisdom. I saw my Mum.

Love, Kasey xx