Den nakna sanningen om mig

I mitt självutvecklingsprojekt har jag på senaste tiden vant mig av från att använda smink och extensions alltmer. Och det är en otroligt frigörande känsla. Smink har jag alltid tyckt om att använda och jag är helt fascinerad över de hundratals detaljerna man kan förändra för att skapa olika utseenden med sitt ansikte. Jag uppskattar att båda män och kvinnor använder smink för att framhäva och uttrycka sig.
Anledningen till att jag använder extension är på grund av att jag förr hade tjockare hår och jag saknar det otroligt mycket. Genom åren har jag utvecklat en allergi mot vanlig kemisk hårfärg som gjort att mitt hår tunnats ut. Förr har jag alltid varit föraktfull gentemot löshår men en dag fick jag nog. Varför skulle inte jag få kunna ha mitt drömhår när så många andra gjorde så? Så jag skaffade mig det och kände mig som mig själv igen. Dessutom har jag alltid haft en attraktion för de något mer extrema och fejkade utseendena med stort hår, lösfransar, extravaganta kläder och mängder av smink. Jag har aldrig gjort det för någon annans skull. Utan det är som morsan sa till mig en gång att ingen kille kommer att vilja ha mig så länge jag ser ut som jag gör.

Men efter drygt ett år hamnade jag i en inre konflikt. I strävan efter att bli mig själv, till och med mitt allra bästa jag, så kändes det som att ljuga när jag stod framför spegeln och applicerade sminket och håret. Det var inte mitt riktiga jag, egentligen. Men det var så jag ville se ut och så jag såg ut som när jag drömde. Det var så jag såg mig själv över huvud taget. Bilden i spegeln när jag inte hade allt det där på mig var inte jag. Och om inte ens jag själv ville se den personen, vem annan skulle då vilja göra det senare om den dagen kommer?

I dagsläget kan jag uppskatta mig själv för den jag är. Alla har sina unika utseenden och är fina på sina helt egna sätt. Jag är fin på mitt sätt. Johannasättet. Så länge jag kan känna så spelar ingen annans åsikt den allra minsta skitroll. Jag är nöjd. Det hade aldrig skett att jag skulle lägga ut mig själv på det här viset för några år sedan. Som tur är har jag kommit underfund med att jag inte lever för någon annans skull än min egen och går konstant runt med ett mentalt långfinger uppe till hela världen.

Nu råkar jag befinna mig på jobbet så jag har foundation och ifyllda ögonbryn. Men för övrigt är jag osminkad och ostylad.

Här ser man den verkliga längden och tjockleken på mitt hår.


Och så mitt ansikte från olika vinklar med lite close up.