Civilstatus:
Singel
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Feminist
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2008-11-02
Jag gillar inte när folk man inte känner sätter sig bredvid en på bussen.
Ibland önskar jag att hela världen vore blind, så man aldrig behövde oroa sig för om folk stirrar eller inte, och så man inte heller måste oroa sig för att blicken ska fastna på någon människa som skulle tro att man är ett creep.
Jag ska vara ensam hemma från fredag till lördag. Det innebär att jag kommer behöva ta ansvar. Meh. Vill inte vara ensam, men å andra sidan så vill jag väl inte heller vara med någon. Fast att bara ha någon där utan att behöva "vara" vore ju ganska skönt, bara så man vet att man inte bara ligger och ruttnar. Har ju som tur är min hund.
Jag är ganska missnöjd ibland, oftare än man borde. Antar att jag har PMS. Inte kul, inte okej. Jag är nog lite av ett offer, och ganska så väldigt självcentrerad. Det är inte bra, jag borde göra något åt det.
Läste i en fantastisk tråd här på EC att skoluniformer är sexualiserande, fel, omoraliskt. Och att bdsm är fel.
Och alla som gillar skoluniformer är hebefiler.
Ja, personligen kände jag nu som man att jag måste ut och våldta små japanska skolflickor nu, afk.
Nejmen, seriöst. Skuluniformer är fina. Finner folk skoluniformer sexuellt attraherande, låt dom.
Idag har varit en aningen så besynnerlig dag. Den har varit väldigt bra vågar jag nog påstå, trots att det är måndag.
Hämtade ju mitt Pokémon Y idag, såatteh, det är gött.
Orkade fixa mig i morse dessutom, så har sett helt fabulous ut hela dagen.
Men ja eh, mina tankar är så underliga under bra dagar. När jag gick mot webbhallen från skolan, så var jag nästa löjligt glad, och log mot folk åt alla håll. Och det jag tänkte var "Idag skulle nog vara en bra dag att bli påkörd". Jaha, va? Inte på det viset att jag ville hoppa framför en bil eller buss eller så, utan snarare att det kändes som att det var ganska troligt att en sådan olycka skulle inträffa. Men det hände ju inte, så ja. Har ingen aning om varför jag tänkte så, men men. Mitt huvud är ju lite speciellt.
Mår förvånansvärt bra med tanke på vilken jobbig vecka det har varit. Dels med för lite sömn, dryga läkare, dryga människor, besvikelser osv.
Men ja, mår som sagt ganska bra ändå. Vad det nu beror på vet jag inte, men det kanske inte är jätteviktigt att spekulera över, hm?
Imorgon får jag iaf besök av en god vän, och vi ska glo på film, Adventure Time och gnälla i allmänhet antar jag. Och även ha syjunta, eftersom vi båda är ganska tantiga och missnöjda med världen vi lever i.
När jag var ungefär 11 år, så läste jag ganska mycket, bland annat Sofies Värld eller vad den heter. Minns inte mycket ur den, men minns att ungefär i den tiden så funderade jag även mycket på vem jag var/är/kommer bli. Tankar som gjorde mig mycket frustrerad, men tack vare en vän så hanterade jag det väldigt väl. Hon hete Gaby och bodde i Götet, och vi träffades aldrig trots att vi ofta pratade på BCmanga. Sen så är det ju sådana tankar som aldrig riktigt släpper, och jag vet inte heller nu vad eller vem jag är. Tanken är lika frustrerande som alltid, men ändå så kan man hantera den. För vad spelar det för roll egentligen? Ingen stor roll verkar det som, och det som spelar roll är trots allt det vi gör.
Får man någonsin svaret på vem man är? Kan någon berätta i vilken ungefärlig ålder man kommer vara när man får veta?
