från dag ett till graven

Jag är stolt, att du insåg vart du var påväg.
Alla har vi dåliga dagar.
Det gäller inte att försöka radera alla sånna dagar från livet, det gäller att göra den så bra som möjligt.
Det här inlägget är främst till er som inte mår speciellt bra, ni som funderar på vad meningen är med livet, ni som kanske inte ens vill leva i ert liv längre.
Hur mycket jag än skulle vilja - kan jag inte få er att ändra åsikt, men jag ska försöka komma på fler trådar ni kan fundera vidare på, kanske kan ni då själva rädda era egna liv från att gå djupare i mörkret...

jag kan berätta om en av mina otroligt underbara vänner.
Hon och jag lärde känna varandra genom internet, och jag har aldrig fått chansen att träffa henne i verkligheten, men hon var så levande, så fri.

Allt började med att vi spelade massor med spel, och vi kom nära varandra utan att vi kände varandra alls.
Det var en konstig känsla, men så underbar, att ha någon där, som egentligen inte vet någontin alls om vem jag är, och hon kände säkert exakt samma känsla.
Hon hade fluffigt, brun/orange hår, fräknar och klarblå tindrande ögon, hon såg så lycklig ut, jämt när såg henne, jag kunde inget annat än att lee varje gång jag såg henne, så fridfull.

När vi spelat i flera månader, började hennes förtroende till mig bli starkt och hon berättade problem efter problem, och jag gav så mycket förslag jag kunde.
Hennes kompisgäng i skolan byttes från de osynliga till de svarthåriga, med röda skärsår på armarna.
Vilket var ganska förväntat, byttes även hennes hårfärg också till svart.
Hennes klarblå ögon fick en tjock svart yta runt det hela. Hennes fräknar syndes nästan inte under hennes allt för ljusa puder.
Från att ha ett rosa linne, till en svart stor munktröja, med långt nerdragna armar var en stor förändring.
Men hon kunde inte dölja även hennes sår på armarna, även om man inte såg dom hela tiden, så såg man ärren i hennes ansikte, att hennes leende inte kunde spricka ut till ett skratt, ärren i hennes inre gjorde allt för ont, det var hemskt att se någon man redan har en bild på, ett ansikte som man knappt känner igen, det enda som tydde på att det var hon - Min underbara vän, var svaga drag hon inte kunde dölja.

Att skära sig är ett rop på hjälp - ingen ska behöva skära sig medvetet, för att andra ska se och försöka hjälpa.
Det ska gå att förklara med ord, det ska inte behövas med blod.
Men livet är inte så som det ska, det ska inte vara enkelt, men allt förmånga skär sig utan att ens ha testat att prata om det, vissa går efter grupptryck, eller tror att ni att ni förkänat det? Vad ni än har gjort - har ni aldrig förkänad att skada er själva, hur tänker ni?!

Att skära sig är inte samma sak som att må dåligt, att skära sig är ett försök att visa den smärta ni bär på, men ingen kan förstå smärtan iallafall, att skära sig utanpå kroppen förhindrar inte den inre smärtan att blottas, den yttre känslan kanske blir bortglömd ett litet tag, men den kommer tillbaka - dubbelt så smärtsam som innan, för varje drag eller slag ni gjort.
Ge inte ett rakblad en chans att försöka få än att må bättre.

jag fösökte hjälpa min vän, sa precis som jag kände, utan att tänka på hur hon tog det - Jag tänkte inte alls på om jag sa något olämpligt som att hon var dum i huvudet, jag var helt knäckt, har ni varit med om samma sak som jag har, så vet ni kanske hur känslan är, hur den bränner i hela kroppen, gnager i sinnet och river sönder dig innifrån? Man har ingen tanke på att fundera på vad som är rätt och fel att säga, man säger precis som man känner, för att få stopp på det, så snabbt som möjligt.

Hon blev ledsen när jag sa att jag inte trodde hon kunde sjunka så lågt så hon lät blodet rinna från hennes armar, medans hennes föräldrar bråkade - Hur kunde hon tro att det var pga av henne?
Hur hon kunde låta grannarnas äldre söner skrika fula ord på henne när hon sprang hem från skolan - Hur kunde hon tro att hon förkänat det?
Hur kunde hon låta bli att svara när jag ringde för att hon visste att jag skulle undra vad som hänt, hur kunde hon få för sig att det var på grund av henne allt hänt, att den enda orsaken varför dåliga saker händer var henne fel - förstår ni hur dåligt hon mådde?

Vår vänskap blev liggande utan någon kontakt i en månad, sedan insåg både hon och jag att vi behövde varandra.

Nu - 1 år senare, har hon kvar sitt svarta hår, men bara för att hon gillar färgen, hon har svart kajal runt ögonen, men mer för att hon gillar det, hon tycker det är snyggt.
Hon har samma tjocktröja som förut, men nu inte längre för såren, hon gillar stuket, och behöver inte längre skämmas för att dra upp ärmarna.

Hon har blivit en ny person, inte den tjej som inte fanns, som bara var, inte den tjej som skämdes för alla röda sträck på armen.
Den tjej som är stolt över att vara den hon är.
Såren som hon gjorde när hon mådde dåligt, skäms hon för än i dag, och kommer säkert göra hela sitt liv, för sanningen är, hon ångrar sig, men såren går inte att ta bort, dom går inte radera, visst hon kan försöka genom att operera sig, och kanske kan hon förminska dom, men bort år dom inte - inte helt.
Förstå hur viktigt det är att inte skära sig, för såren går inte bort.

Vad som än hände med henne, och vad som än händer, så är jag så otroligt stolt över att hon fixade att ta kontrollen över sitt liv, förstå att det inte var hennes fel att dom bråkade, att grannarnas söner var kräk och att det inte var något fel på henne, och jag är otroligt stolt över att ha henne som vän!


En annan sak är meningen med livet.
Jag tror alla har en mening med livet.
Meningen behöver inte röra alla, det kan vara en liten sak, som för just dig är den enorm.
Din uppgift i livet behöver inte vara att rädda världen, eller skydda hela världen mot krig.
Det kan vara att hjälpa en vän när han / hon inte orkar mer.
Eller att acceptera att ens föräldrar inte passar ihop, eller vad som helst.
Många funderar på vad meningen är med livet.
Meningen är vad du gör det till, livet är trots allt, allt vi har.

Hoppas att det här inlägget fick någon att inse att livet är verkligen en stor del, det är allt.