ska man ta risken?

Jag tänker rätt ofta på vad som kunde hänt om jag aldrig sagt ifrån när min precis påkomna otrogna kille stod där framför mig, om jag inte hade ställt upp för mig själv. Vad som kunde ha hänt med mitt psyke, mitt självförtroende och de delar utav mig som gör mig till just mig om jag fortsatt blunda. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag, likt förbaskat gick tillbaka varenda gång. Utan att han behövde lyfta ett finger egentligen. Det krävdes ofta ett telefonsamtal där han bad mig möta upp honom och när vi väl möttes upp gjorde han inget. Han pratade på som om ingenting hade hänt, skrattade och skämtade med mig som om ingenting var fel. Han behövde bara finnas där, jag behövde bara röra honom lite grann, kanske till och med få en kram för att vara fast igen. & jag visste det jag när skulle möta upp honom, redan innan visste jag vad som väntade. Jag kände mitt och hans förhållande för väl och jag var alldelles för säker på mina känslor för honom för att veta det. Trots att han dagen innan skitit i att svara i telefonen, skitit i mig, skitit i att jag låg och krälade på marken tills jag började spy när kroppen sa emot.

Jag undrar om han någonsin ens tänkte på vad han gjorde, för när det kommer till upprepande otrohet eller ens en otrohet handlar det sällan om att man varit med någon annan utan det är, som i så många andra fall, principen, sveket, förnedringen & självhatet. Jag kan inte ens räkna på mina fingrar hur många gånger jag låg i min sängen och tänkte "fan....jag borde gett honom de hundra kronorna han bad om att få. varför var jag så egoistisk och köpte mat för de pengarna? det är mitt fel. det är mitt egna jävla fel att han väljer att gå till någon annan, fast egentligen.....varför skulle han inte? jag måste vara världens fulaste och äckligaste tjej".

Det är det som är så läskigt med kärlek. Hur man omedvetet sätter någon annan före en själv, varje dag. Det var det jag inte förstod. Hur jag kunde köpa frukost till honom när han inte ens kunde bjuda mig på en kaffe. Men som sagt. Jag antog att jag helt enkelt inte var värd det. Men det var ju han.

Jag undrar varför så många vill bli kära, jag därbland. När någon oftast slutar upp med ett brustet hjärta och en halv själv. Har ni tänkt på det? Och när ett förhållande slutar så "lyckligt" det kan sluta på så innebär det att båda känner att känslorna svalnat, att man inte ser den andra på samma sätt som tidigare, att hjärtat inte slår så frenetiskt och nästan livshotande som det gjort tidigare så fort man ser honom le. För då är man ändå van vid någons närhet, vid en viss människas armar och händer runt om en, varje dag. Jag är livrädd för kärleken just nu. Fast samtidigt finns det ingenting jag hellre vill än att möta upp en kille med vackra händer & stora ögon en fredagsnatt för att hjälpa mig trycka portkoden och se till att jag kommer i sängs ordentligt. Hur kan man egentligen lita på någon? Hur kan man vara säker på att han inte kommer trycka ner dig, förödmjuka dig, spotta på dig psykiskt och få dig emot dig själv? Vågar man ta den risken? Är den korta kärleken värd den oerhörda smärtan man tvingas möta efteråt? Jag är inte säker längre.

Jag har lust att kasta min fåtölj i teven ibland. Lust att kasta pinnar på mina vänner som är i förhållanden. Jag ser hur blinda de är och att vara blind i kärleken är nog både de vackraste och farligaste man kan vara.

Jag önskar ibland att jag kunde titta på en kille och då se min framtid med honom. ´För Ser jag hur han bedrar mig, skiter i mig eller inte är den jag faktiskt vet att jag är värd. Då vet jag redan då att de tinte är en kille som är värd att lägga ner tid och hjärta på. Fast det är nog det som är charmen i att inte veta heller. Man måste helt enkelt våga ta risker. Våga riskera sitt hjärta. Undra hur mycket kärlek i världen som går förlorad för att man inte vågar ta risker egentligen....