I need [Uncut/unedited] [parental advisory]

Fan ta allt och alla. Riktigt seriöst....Jag är så instängd...är så arg på alla er och om ni hade varit här så hade jag fanimej pekat finger, alla er som fått mig att må såhär dåligt. Som fått mig att bli så instängd och hård som sten, som knuffar bort alla som försöker komma nära. Vad jag än gjort eller sagt igenom hela mitt liv så har det aldrig varit tillräckligt. Detta är inget depp eller rageinlägg, detta är inget som jag kommer ångra att jag skrivit i morgon! Detta är bara skönt. Tänkte egentligen göra detta inlägg privat men wtf, ingen bryr sig ändå så kan alla istället få lite spännande läsning om hur fucked up någon kan vara. En kille som aldrig fått skylla ifrån sig på någon, en kille som blev dumpad av sin mamma när han var liten och som blivit mobbad i skolan, hamnat i fel umgänge och flyttat till en ny stad. En ny stad betyder en ny start, men ärr läker aldrig. Och jag har ljugit om så mycket för så många för att kunna hålla uppe leendet, för att folk ska tycka om mig, min pappa har alltid funnits där, visst, men han har aldrig funnits där, låter konstigt? Han har ingen aning om vem jag är, hur jag mår, vad jag gillar för musik, vilka filmer eller vilken maträtt jag gillar bäst. Han vet knappt vad mina kompisar heter och kommer inte ihåg namnen på mina närmaste ens. Han vet inget om mig och det gör ingen. Vet inte ens vad jag vill skriva, jag har bara alltid fått ge 101% av mig själv till alla andra, knutit ihop och tejpat ihop allt för att det ska hålla fast att det spricker i sömmarna. Alltid fått väva ihopa ett nät av lögner för att kunna hålla masken uppe.

Varför är det så att det ska behöva vara på detta sättet, att alltid en person kämpat för den andras uppskattning? Jag har kämpat för att min pappa ska märka mig och sluta snacka om hur duktiga alla andra runt omkring är och hur duktiga deras barn är. Att behöva kämpa för att få kontakt med sin mamma, en mamma som snackar med en när hon känner för det och sen drar igen utan att säga vart, utan att skicka ett enda litet brev. En mamma som är falsk rakt igenom och hade sålt en för en femma om hon kunnat. Alltid när folk frågat mig om det så har jag sagt att det inte rör mig det minsta, men vad ska man säga? man får ju inte lov att visa känslor eller vara svag, speciellt inte när man är kille. Jag har kämpat med betygen för att på så sätt kanske få lite uppskattning av någon, av min pappa eller av kompisarna, men det har aldrig räckt såklart....Har alltid fått leva på enkronor i slutet av månaden för att kunna umgås med mina kompisar utan att visa att jag inte är som dem, att jag inte har lika mycket pengar som dem, att jag inte ens har det, vad har jag? Varenda gång jag sagt min åsikt när jag var yngre så var det ingen som lyssnade, det var Martin....han kunde ändå inget, han var ändå ingen att lyssna på, han var ett spöke. Jag försökte passa in med idrott, testade på allt, men mådde bara dåligt för att jag inte kunde följa med på det eller det eller det pga att det fattades pengar. Slutade på det mesta, blev en person som inte hade tålamod och gav upp när det tog emot för mycket, ständigt letandes efter något jag kunde göra någon stolt över. Varför...är det alltid jag? Alltid jag som offrat mig i förhållande? alltid jag som åkt buss flera timmar för att hälsa på någon, alltid jag som funnits där när någon behövt prata. Alltid jag som varit eller försökt vara romantisk med rosor i badkaret och tända ljus, promenader i mörkret till fina platsen med stjärnhimmelen bar. Alltid jag som trotsat min pappa och stuckit till den jag varit kär i fast jag inte fått, för det har varit det bästa jag känt, att någon uppskattat mig för den jag är. Att någon älskat mig utan att jag behövt göra något annat än att vara mig själv. Jag har alltid sett tjejer och killar som lagt upp bilder eller fotograferats tillsammans för att visa alla hur mycket dem tycker om varandra, jag har aldrig haft det, aldrig någon som velat det med mig. Jag har alltid kämpat för att det ska bli så, men let's face it, vem vill visa upp sig med mig? Vad är jag? Jo jag är alltid den får skiten. Alltid när jag berättat och öppnat mig såhär så har jag fått skit, eller när jag gått till en person mitt i natten för att jag älskade den personen och för att jag mådde bäst så. Fått skit när jag väntat utanför personers hus i en halvtimme ute i kylan när de mått dåligt och vägrat träffa någon. När folk har sagt att de saknat mig och jag kommit dit, då har jag med fått skit, för så funkar det tydligen inte. När jag försvarat personen jag tycker om mot andra, då har jag fått skit för att jag lagt mig i eller tagit det för allvarligt. Detta är min jävla källa, detta är det som gör att jag mår piss just nu. som gör att jag säger att alla kan dra åt helvete. Jag har gett hela min kropp och själ för folk, de har pissat på mig och trampat ner mig i smutsen. De har gömt mig, låtsas som om de inte känner mig, låtsas som om de inte träffat mig. De har gjort mig hård och kall :) Det är den jag är nu. Personen som blir arg för minsta lilla och inte tar skit från någon. Personen som blivit våldsam och som stött bort sin pappa och släkt. :) Så snälla, säg inte att ni finns där för mig när ni inte gör det, säg inte att ni älskar mig när ni tänker trampa på mig när jag visar vem jag är, säg inte att jag är en fin person när ni vänder ryggen till mig dan efter. Säg inte att jag är snygg när ni kastar omkring ordet som om det är enkronor och ni precis vunnit miljonvinsten. Säg inte att ni är min vän när det alltid är jag som hör av mig.
Och om ni älskar mig, så snälla. snälla. snälla. låt mig inte vara ensam om att kämpa.
och när du läser detta så kommer du säkert sticka du med. Men jag ville bara säga att jag älskar dig. Och inget hade gjort mig så glad som att få kolla in i dina ögon när jag somnar.



Sliten.


lugn.

I Feel this stone from heaven
Filling my lungs and crevices, cold and broken.
Taking the first punch in a fight, like in Vietnam 1957.
Pulling down the moon for your eyes only.
Yelling at me even when i feel so lonely.
Why do i always bear this burden.
People throwing shit at me, cuffing my ears, even if i heard them.
I can't even write no more, keep telling myself i can't fight no more.
Well i gotta go now, can't tell you more secrets.
My bed keeps calling me over.
When i thought i couldn't feel lower.
3 words the last that i write, will be thinking of them all night.
I love you.