Ett Brev Till Min Hjältinna

SATAN vad jag önskar från djupet av mitt förtvivlade hjärta att jag bara kunde lyckas förmedla.
Att jag, genom någon form av universal kraft, kunde lyckas skapa en någorlunda begriplig spegling av vad som försiggår i mitt rubbade känsloliv.

Det verbala språket är i största allmänhet en fullkomligt värdelös uppfinning som saknar både kraft och känsla. Ett livlöst kommunikationsmedel.
Jag ger mig fan på att våra Historiska förfäder ansåg sig vara innovativa som super-raketer efter denna nyupptäckta inventionen
och förmodligen rent ut sagt onanerade till sin inbillade självelegans.

...men jordens organismer är inte konkreta. Vi är abstrakta och så betydligt mycket mer än bara död materia med intellekt och sexdrift.
Vissa av oss råkar dessvärre även vara OFFER för ett plågsamt överskott av känslor vars bieffekter resulterar i att vi, i våra vildaste
desperationsmoment, ibland utsätter oss själva och våra älskade för fara.

Så kan ett globalt men fjuttigt ordsystem skapat av en intelligensbefriad folkmassa erbjuda MINA medmänniskor en klarblick
över de smärtsamma mekanismer som ständigt cirkulerar i djupet av min själ utan en skymt av hämningar? Kan det få dem att förstå
hur många miljontals osynliga tårar som på daglig basis rinner som ett överstimulerat vattenfall från MINA kinder innan de faller,
forsar genom min miserabla aura och löser upp sig i livets flod för att sedan långsamt tyna bort i väntan på den nästkommande
emotionella intoxikationen?

Inte en chans i helvete att sofistikerade Svensson-fjollor eller ovetande lyxtuppar ens kan bilda sig en minimal uppfattning av den
smärta jag konstant krigar mot.

Jag minns Diamanterna så väl. Diamanterna som glimrande i min hand innan jag dränkte mitt meningslösa liv i ett moln av fasader
och likt en euforisk trans susade iväg till en meditativ plats i kraftig dissociation till MINA annars så överbelastade sinnen.

En underjordisk grotta dekorerad med sublima budskap av passion, kärlek och allt jag någonsin kunde drömma om.
Härinne kunde ingen hitta mig. Härinne kunde jag pusta ut för första gången i mitt liv och med belåtenhet lyssna till det betryggande ljudet
av mitt hjärta som inte längre bultade och bankade av outhärdlig ångest. Härinne kunde jag vara mig själv
- sjunga, dansa, skratta och skutta runt som en livfyllda pojke jag i grund och botten var menad att vara.
Härinne behövde jag inga rakblad att i diskretion brutalt skära sönder mitt bröst med. Härinne behövde jag inte bränna hål
på min bleka hud med cigarettfimpar. Härinne behövde jag inte hyperventilera skakande i en självförvållad blodpöl på golvet.
Härinne var jag fri. Fri från det som så länge plågat mig.

De säger att romantik är något magiskt och vackert som förgyller vår tillvaro med sagolika överraskningar.
Jag önskar att jag kunde hålla med, och förankra mig i att kärleken skulle vara något underbart, men jag kan inte.
Antagligen för att min kärlek blev berövad av det förflutnas separationsportaler och jag blev lämnad ensam och övergiven
i nostalgi, saknad och dysfori.

När jag precis hade börjat skolan och fortfarande hade drömmar, berättade jag för min far att jag en dag skulle bygga ett slott.
Alla i min familj skulle få varsitt rum och leva i evig förmögenhet.

Nu ligger jag kallsvettig i min sjukhussäng med sönderstuckna armar och en önskan om att dö.
Mina drömmar är borta med vinden och min själ har ruttnat bort. Det är först nu som jag inser hur mycket jag älskade dig,
och hur mycket jag hatade dig ... men är det egentligen någon skillnad? Om ljus föder mörker borde paradoxer vara synonyma.
Jag glömmer dig aldrig.

Hejdå.