Kraschlandning i mitt krypin

1.

Har fortsatt tillvaron enligt devisen "business as usual", och ramlat i ungefär samma fallgropar som vanligt - dvs det jag ville undvika det här året. Idag skulle jag ha skrivit tenta på morgonen, men trots väckarklockornas klämtande tog jag mig inte ens ur sängen innan det var för sent. Till historien hör att jag är 100% säker på att jag skulle klara av tentan. Det är sensorisk overload som drabbat mig. Huvudet fyllt till bredden utan andrum. Men till skillnad från tidigare år så bestämmer jag att jag inte ska vara hård mot mig sjäv när det här händer. Jag funkar såhär: vissa saker funkar bra, februari funkar inte bra. Undra om det är vid snart 28 års ålder som jag ska fatta beslutet att testa t.ex. sömnmedel och se om det gör vardagen mer förutsägbar? Snart är det här förbiblåst och då glömmer vi det till nästa år. Är iallafall relativt sett väldigt nykter! Dricker mindre än en öl om dagen, om man säger ^________^

2.

Låg sjuk hela förra veckan och satte fart i helgen, for på min första långa biltur och avslutade lördagen med att bjuda över en tjej som jag ~tror~ tror jag gillar. Vi spelade spel, snackade skit och tittade på TV och sov tillsammans. Dagen efter var det bra stämning och vi skildes åt efter lunch. Jag satt och pluggade måndag och hon ville bjuda mig på bio, men jag kände inte automatiskt att "oj vad kul det här ska bli!", utan "jag borde plugga" och tackade nej. När jag blivit förtjust i folk tidigare så har ju det snarare framkallat orimliga beteenden från min sida, så det här känns inte riktigt igen. Alltså väger jag fram och tillbaka i huvudet om det här är något som har potential att få spinn i mitt maskineri, eller om det finns risk att jag får henne att känna sig som pausunderhållning (en känsla jag blivit utsatt för tidigare som var ganska förödande).

När jag testumgås med potentiell partner är det ju också med den ganska dumdristiga ambitionen att hitta någon som jag kan tänka mig sitta och sura med i gummistövlar i en bruksort på behagligt avstånd från Umeå om typ 5-10 år. Det ska vara någon som känner sig ganska färdig med ganska mycket, som vill ta hand om sig själv och sina nära. Behovet av självförverkling genom att t.ex. knarka på tysk technoklubb eller skapa sig position inom någon form av kulturell aristokrati är för mig ganska ointressant och luktar bara illa. Personer jag blir kär i brukar ha antingen en eller två av dessa läggningar.

Å ena sidan: min verklighet är ett komplext system av plus och minus, mina relationer med människor i min omgivning är ett utbyte och kompromissande kring fenomen som ger plus på bekostnad av rimliga mängder minus. Med disclaimern att jag skulle säga att jag är väldigt väl bevandrad socialt och är smärtsamt medveten om vad som funkar och inte (mina brister (och förmågor)).

Å andra sidan: om jag ska internalisera och försöka förstå en av dom starka känslorna från min senaste knarktripp så bör jag se mitt slarviga kategoriserande som otillräckligt och just dumdristigt. Dvs: Kan jag inte fullt ut beskriva i ord vad som motiverar mig till något så ska jag inte agera på det. Magkänsla är ingenting om det inte motiverar mig att säga: "Det här är king!" till mig själv i spegeln eller till mina kompisar.

3.

Satte upp tre hyllor för nån dag sen, så nu ser det ut såhär hemma hos mig. Har ännu inte ordnat vettig lösning för "rinnande vatten". Behöver alltså hämta vatten i ett annat rum i källaren och projekt som disk osv blir därför lite omständiga. Det drar otäckt kallt från fönstret, så vågar inte riktigt ställa växter där.