sinuskurvas blogg

(förlåt för bilder som ej hör ihop med texten, hade dock sett tomt ut annars)

Abstraktion, oordning, en himla röra, stök.
Senaste veckan har jag gått sönder oräkneliga gånger. Har fällt för många tårar, skakat för mycket i kroppen och kippat efter luft allt för många gånger i fosterställning. Har fått tusentals stötande sms om att jag är stark och att jag orkar, om att jag duger som jag är. Viskar till mig själv "okej, ta dig samman nu, så, ta det lugnt" innan nästkommande panikattack sköljer över mig och jag tror att jag ska dö.

Det låter hemskt men så hemskt är det nog ändå inte, det är bara som om att allting tär på mig, lite extra mycket. Vaknar upp till grå himlar, somnar till regn mot fönstret och får hypotermi under täcken och filtar. Tycker att nu när jag inte har det så överdrivet jobbigt i skolan, så bör jag må bra, och det gör jag ju, stundvis.

Hittar en klänning på myrorna, köper den inte för vet inte varför jag vill köpa den, (tröst eller är den fin?). Såg en underbart mysigt teater på stadsteatern och som vanligt grät jag. Blir alltid lika berör utav teater, alltid lika imponerad och vill befinna mig i publiken hela tiden, varje sekund. Att slippa tänka på det egna livet som pågår utanför. Att endast sitta och njuta utav musik, dans och en historia som inte alls är ens egna.

Det enda som jag tycks kunna förstå mig på är hur man deriverar saker. Jag vill förstå att allt inte är svart och vitt, att det finns nyanser utav grått, där andra människor har andra åsikter än just mina. Och jag vet inte ifall jag blir mest förbannad på alla andra eller mest förbannad på mig själv, men jag gråter och tar ut allting på dig (Linus) och du förtjänar det inte alls. Du förtjänar ingenting utav allt det dåliga som jag slänger på dig, men jag menar det ju egentligen inte. Vet bara inte vad jag ska ta mig till längre. Så jag kramar hårdare kring kudden, gråter lite mer på bussen och börjar med dåliga ovanor igen. Men bara för att jag måste det, en liten stund nu bara.

Ut med det onda och in med det goda. Får troligen åka till Göteborg om... 17 dagar eller så. Detta gör mig glad. Tidigare har jag förbjudit min hjärna till att räkna ut 5 x 7 + 4 då jag inte orkat veta om hur lång tid det är kvar. Men nu känns allt... lite enklare.

Ska få pussas, kramas och känna naken varm hud mot min egen. Mörkblonda lockar som kommer att kittla min näsa när jag lutar mig mot en naken långa rygg om morgnarna. Hela min kropp längtar efter att få slappna av och skratta, verkligen skratta på riktigt.

Det var nog allt.

Logga in för att kommentera