Varför skär man sig?

Jag hade en period för flera år sen då jag sysslade med att skära mig och hålla på. Antar att det började som en uppmärksamhetsgrej, jag tyckte jag var ashäftig som "skar" mig (dvs rispade små små tunna streck i armarna så att det precis kom ut blod) och låtsades att jag försökte dölja det och "råkade" visa det för folk. Älskade uppmärksamheten jag fick, såklart. Sen blev jag deprimerad och skar mig när jag mådde dåligt och det blev mer och mer och djupare och djupare. Jag blev beroende och på senare tid har jag insett att det var pga endorfinerna som utsöndras i kroppen när man skadar sig.

Så för att sammanfatta det hela, så var min anledning både att få uppmärksamhet och för att dämpa ångest med kroppens naturliga ångestdämpande medel. Kan tänka att de båda går hand i hand och detta är vanliga anledningar till självskadebeteende.

från början var det något som jag "straffade" mig själv med, när jag hade varit dum. tex ätit för mycket eller så. men när det blev mer regelbundet så var det liksom bara för att stoppa ångesten.
Under tiden jag skar mig trodde jag att jag ville dö. men personligen tror jag att man gör det för att känna sig verklig och levande igen.
Att man är så desperat efter att känna något och få bevis på att man faktiskt lever och kan känna.
Allt gick lite överstyr efter ett tag och då var anledningen inte längre bara ångesten.
Kunde skära mig flera gånger och även om smärtan från ett skärsår hade räckt för att dämpa ångesten så skar jag mig flera gånger för att det skulle se "finare" ut och satt länge och liksom planerade var jag skulle sätta rakbladet. Vet inte om det var någon uppmärksamhetsgrej för jag gömde mina ärr hela tiden. Men tyckte det var fint själv, att titta på liksom.
Titta på och känna sig levande.

idk

Det är coolt.

fan för alla idioter som kommer med korkade kommentarer tex: de e coolt, de vill ha uppmärksamhet, de är emo

99% av de som skär sig gömmer såren så bra de kan för att ingen ska märka det. att skada sig själv är en naturlig reaktion på depression de flesta går då i DBT destruktiv beteende terapi. Depression kan göra att men blir destruktiv och gör sådana saker.

Vart har du fått informationen och statistiken 99%?

Men Tate har rätt, det är rätt jävla coolt.

I början var det som Sparvungen säger. Ville att folk skulle se hur "trasig och deprimerad (läs: typ 13 bast och svår)" jag var, så jag skar mig så mycket som jag vågade och så låtsades jag gömma det från folk. Men när folk såg det kände jag ofta att jag ångrade det då jag inte fick responsen jag sökte. Sedan blev det mer att jag hamnade i en trans då jag satt och repeterade för mig själv att jag var dålig osv, och då gjorde jag det "på riktigt". Men till slut växte jag väl upp eller någonting, för att nu förtiden mår jag inte direkt bättre (om man sätter allting på en skala dvs) men jag förstår att det knappast gör det bättre att skära sig själv, och det känns mest fjantigt och ja, patetiskt. Det hjälper mer att prata om det man mår dåligt över alternativt inte tänka på det och bara positiva saker, istället för att skära sönder huden

För uppmärksamhet.

Detta är något jag gjorde i mitten av tonåren och uppmärksamhet fanns inte med på listan av anledningar. Efter ett antal tragedier mådde jag väldigt dåligt i mig själv. Smärtan distraherade mig från verkligheten, som smärtstillande för psyket. Men vad som kom efter att jag skar mig var minst lika viktigt för mig. Jag tog hand om såren som blev, vilket gav mig känslan av att jag faktiskt fortfarande var kapabel att ta hand om mig själv. Och visst, mår man så dåligt att man skär sig själv kanske inte omvärlden tolkar det som att man kan ta hand om sig själv. Men själva känslan att vara kapabel var det som var viktigt, och det som sedan fick mig att jobba mig igenom svårigheterna.

Jag var livrädd att någon skulle få reda på vad jag gjorde och jag gjorde allt för att dölja såren. Detta hemlighetsmakeri blev under denna period en mening för mig att fortsätta. Det blev ett projekt att lägga upp strategier för hur jag skulle kunna undvika att klasskamrater och liknande såg något i alla situationer. Detta projekt var lika distraherande som smärtan i sig och gav mig en längre paus från verkligheten.

Dsbm-fredagsmys.

varför känns det som att denna tråd är en större del idioter som uppmuntrar till självskada än seriösa diskussioner om t.ex. åtgärder av problemet? det är så många här som skriver hånfulla kommentarer utan att tänka på konsekvenser eller visa hänsyn till folk som faktiskt går igenom detta. stiiickkkkkk

Citat från oberst

Anti-human, Anti-life.

Citat från dopethrone

Gillar inte fackföreningar.