Psykisk ohälsa
NafrettiNox
Tjej, 32 år
men man kanske väntar sig lite halvt att någon ska kma in på det ämnet och börja diskutera det, så att de kan kma med inlägg? man ger subtilt lite förslag till diskussionsämne?
luder
34 år
Citat från Introspective
Citat från PopcornPlaya
Mja, men du skrev ändå att du tyckte det var en dålig anledning?
Eh ja, gräva ner sig och skada sig själv för att man gjort slut med någon ÄR en dålig anledning innan man blivit vuxen. (Det är ofta då det finns starkare band än endast någon tonårsförälskelse).
Men det betyder ju inte att det skulle vara mindre synd om personen för det?
Tror faktist det är minst lika viktigt att få känna sig säker med en person när man är tonåring som när man är vuxen.
Att vara tonåring kan vara jävligt jobbigt, alla har det inte lätt och får inte allt the silverspoon way.
Förstår inte var du får dina argument ifrån.
NafrettiNox
Tjej, 32 år
håller med Curmudgeon!
Introspective
Kille, 34 år
Citat från Curmudgeon
Tror faktist det är minst lika viktigt att få känna sig säker med en person när man är tonåring som när man är vuxen.
Att vara tonåring kan vara jävligt jobbigt, alla har det inte lätt och får inte allt the silverspoon way.
Förstår inte var du får dina argument ifrån.
Vart har jag sagt att det inte är viktigt att känna sig säker med en annan i tonåren?
Har du läst hela konversationen?
Det jag påpekade var ju min åsikt om att det är i majoritet värre att förlora en kärlek som vuxen än i tonåren.
Jag skrev inte att det inte kunde vara jävligt jobbigt.
Faktum är att det bör vara jävligt jobbigt nån gång i tonåren för att man ska förstå vad förhållanden handlar om senare.
Det är ju precis som du nästan sa, att om man bara haft bra förhållanden som mindre så lär man sig ju inte hantera smällen moget ifall det kommer i vuxenåren.
luder
34 år
Citat från Introspective
Citat från Curmudgeon
Tror faktist det är minst lika viktigt att få känna sig säker med en person när man är tonåring som när man är vuxen.
Att vara tonåring kan vara jävligt jobbigt, alla har det inte lätt och får inte allt the silverspoon way.
Förstår inte var du får dina argument ifrån.
Vart har jag sagt att det inte är viktigt att känna sig säker med en annan i tonåren?
Har du läst hela konversationen?
Det jag påpekade var ju min åsikt om att det är i majoritet värre att förlora en kärlek som vuxen än i tonåren.
Jag skrev inte att det inte kunde vara jävligt jobbigt.
Faktum är att det bör vara jävligt jobbigt nån gång i tonåren för att man ska förstå vad förhållanden handlar om senare.
Det är ju precis som du nästan sa, att om man bara haft bra förhållanden som mindre så lär man sig ju inte hantera smällen moget ifall det kommer i vuxenåren.
Du får det att låta som att det vore fjantigt att bli ledsen om saker med förhållanden går åt skogen när man är i tonåren.
Och varför skulle det vara värre när man är äldre? Desto mognare man blir desto enklare att hantera saker.
ellebasiisabelle
Tjej, 32 år
Citat från Introspective
Meningen med denna tråd är att ni får diskutera precis vad ni vill så länge ni håller er till ämnet!
Mycket argumentation är bra!
Klaga eller kommentera hur mycket ni känner för! Alla tänker och tycker olika.
Prata t.ex. om ni själva mår dåligt, eller bara är less på folk som mår dåligt.
Du kanske tycker att det finns många som förstorar upp saker i dagens samhälle?
Var kreativa helt enkelt!
___________________________________________________________________________________________
"Psykisk ohälsa är något som drabbar alla någon gång i livet. Psykisk ohälsa är en egen upplevelse av att inte må bra t ex att känna sig nedstämd, stressad eller uppleva att man tillfälligt inte fungerar så bra. Detta kan bland annat bero på att något hänt , att man är på väg in en ny livssituation(livskris) eller att man är fysiskt sjuk."
Dom vanligaste punkterna till psykisk ohälsa:
* Ljusets betydelse.
* Ensamhet.
* Kris.
* Nedstämdhet, depression.
* Ångest.
* Psykos.
* Självmordstankar.
* Psykoterapi.
* Våld och övergrepp.
* Sömnproblem.
Hittade nyss det här forumet, måste faktiskt säga att det var ett jättebra och intressant forum... för dem som verkligen vill ta det seriöst.
Har själv lidigt/ lider fortfarande av psykisk ohälsa och därför tycker jag är viktigt/ bra med ett sånt här forum eftersom det kan finns andra som också har samma problem. Jag tycker det är bra att få kunna prata om det och att det kanske till och med är någon som verkligen förstår!
I mitt fall var det så, tror jag, att det började lite när jag var 14 år - gick i 8an. Kände mig annorlunda, kunde inte vara nöjd med mig själv och passade helt enkelt inte in. Behöver inte gå in på detaj där. Men har haft den känslan väldigt länge. Försökte skydda mig, ville inte att andra skulle se hur man mådde så jag började sakta bygga upp ett skydd. Var alltid glad och positiv. För då märker ju ingen, men sen när man var ensam eller om det hände nått som kändes lite jobbigt det kunde vara en låt jag lyssnade på som var sorglig, eller påminde mig om något sorgligt så kunde det rinna över och jag bröt ihop. Det här var början.
Sedan, när jag började 1an i gymnasiet, blev det värre. Känslan av att inte vara nöjd med sig själv växte. Är perfektionsist, jag blir aldrig nöjd, måste alltid sträva att vara perfekt http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair=en|sv&u=http://en.wikipedia.org/wiki/Perfectionism_%28psychology%29 <--- där står det lite mer, för er som inte vet vad det är.( det är definitonen som är viktig) Lider också av Tvångssyndrom personlighetsstörning http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair=en|sv&u=http://en.wikipedia.org/wiki/Perfectionism_%28psychology%29 (Det första som är viktigt)
Allt detta har som sagt förvärrats. De tankar och sätt att vara på kan jag bara inte kan komma ifrån, det finns alltid där och tar massa energi. Och har nu blivit för mycket så att jag har blivit deprimerad av det. Efter en tid med depression blir man, eller jag i alla fall blev känslolös, kunde inte gråta och har inte gjort det på flera år. Kunde få panik attacker och hade väldigt mycket ångest över allt. Man tappar helt enkelt lusten till allt.
Jag gjorde illa mig själv, slutade äta och tvångstränade för att jag blev så äcklad av mig själv, trodde att jag skulle finna ro eller blir nöjd, men det blev också bara värre. Vilket gav mig stora sömnproblem.
Nu har det gått en tid och jag måste tillägga att jag faktiskt har fått lite hjälp av en kompis. Idag mår jag lite bättre men tankarna att man inte duger finns fortfarande kvar och det tar jättelång tid innan man blir av med detta beteende...
Och om det finns någon som känner sig som mig, eller på något annat sätt känner sig deprimerad eller har andra problem så tycker jag det är viktigt att prata med någon som man litar på till 100%. Jag har inte varit hos någon psykolog, kurator eller något sånt. jag tycker det är bättre att prata med någon man känner bra och litar på! Nu säger jag inte att dem är dåliga och att ni inte ska uppsöka dem, men jag känner att jag inte vågar testa. Men det kan säkert hjälpa.
Det kanske känns som om ingen verkligen bryr sig och bara tycker att man är konstig, men jag lovar så är det inte. Låt det ta tid och förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre!
Introspective
Kille, 34 år
Citat från Curmudgeon
Du får det att låta som att det vore fjantigt att bli ledsen om saker med förhållanden går åt skogen när man är i tonåren.
Och varför skulle det vara värre när man är äldre? Desto mognare man blir desto enklare att hantera saker.
Fast det är ju inte det jag påpekar.
Skriver att det är en dålig anledning, inte att det vore mindre synd om ett exempel med yngre människor än ett förhållande för vuxna.
Vart kom påpekandet om att jag skulle ha tyckt något varit "fjantigt"?
Precis som jag skrivit tidigare, med starkare band så blir saker jobbigare.
Ja om man är erfaren från tonåren så blir det enklare att HANTERA saken.
Men det handlar inte om att HANTERA saker. Utan om vad som bryter ner mest.
Det känns som att du bara gör allt för att gå emot mina punkter.
Riktigt trist med en bitterfitta faktiskt.
u_suck_tbh
34 år
Citat från Introspective
Citat från panama
Welcome to Emocore.
Jag börjar få seriösa funderingar över om jag är för gammal för EC eller om man borde införa en åldersgräns.
Du är för gammal. Avregga dig!
Introspective
Kille, 34 år
Citat från u_suck_tbh
Du är för gammal. Avregga dig!
Får jag ta med mig dig i fallet? :]
luder
34 år
Citat från Introspective
Citat från Curmudgeon
Du får det att låta som att det vore fjantigt att bli ledsen om saker med förhållanden går åt skogen när man är i tonåren.
Och varför skulle det vara värre när man är äldre? Desto mognare man blir desto enklare att hantera saker.
Fast det är ju inte det jag påpekar.
Skriver att det är en dålig anledning, inte att det vore mindre synd om ett exempel med yngre människor än ett förhållande för vuxna.
Vart kom påpekandet om att jag skulle ha tyckt något varit "fjantigt"?
Precis som jag skrivit tidigare, med starkare band så blir saker jobbigare.
Ja om man är erfaren från tonåren så blir det enklare att HANTERA saken.
Men det handlar inte om att HANTERA saker. Utan om vad som bryter ner mest.
Det känns som att du bara gör allt för att gå emot mina punkter.
Riktigt trist med en bitterfitta faktiskt.
Det verkar som det, det verkar som om din syn på psykisk misär är helt åt helvete, som jag redan har sagt.
Det handlar till 100% om att hantera saker, jag har levt med psykisk ohälsa och haft psykos (Fortfarande sjukskriven) och jag kan säga dig att allt handlar om att kunna hantera ångest, nedstämdhet, apati, osv.
Nej, men dina punkter irriterar mig för att dem är så fel.
CALLMESICKBOY
Tjej, 35 år
Hej!
Postade samma inlägg i något annat forum innan detta.. men tror detta är mer passande för min fråga.
Men vill gärna ha så mycket hjälp jag kan få. Ber om att slippa oseriösa svar.
Jag har under en längre tid mått både fysiskt & psykiskt dåligt...
Har gått in i en depression efter en längre tid som jag mått dåligt, har starka ångestkänslor, panikångestattacker och oro. Har besökt läkaren på min vårdcentralen x antal gånger och har nu fått tid hos en psykoterapeut på en mottagning.
Jag skulle väldigt gärna vilja få lite kommentarer från er som har erfarenheter från KOGNITIV BETEENDETERAPI.
Vad är din erfarenhet?
Hur funkade det för dig under behandlingen?
Fungerade det för dig över huvudtaget?
Har du kunnat använda dig av det i livet?
Tack på förhand!
CALLMESICKBOY
Tjej, 35 år
Citat från unimportant
Citat från Introspective
Meningen med denna tråd är att ni får diskutera precis vad ni vill så länge ni håller er till ämnet!
Mycket argumentation är bra!
Klaga eller kommentera hur mycket ni känner för! Alla tänker och tycker olika.
Prata t.ex. om ni själva mår dåligt, eller bara är less på folk som mår dåligt.
Du kanske tycker att det finns många som förstorar upp saker i dagens samhälle?
Var kreativa helt enkelt!
___________________________________________________________________________________________
"Psykisk ohälsa är något som drabbar alla någon gång i livet. Psykisk ohälsa är en egen upplevelse av att inte må bra t ex att känna sig nedstämd, stressad eller uppleva att man tillfälligt inte fungerar så bra. Detta kan bland annat bero på att något hänt , att man är på väg in en ny livssituation(livskris) eller att man är fysiskt sjuk."
Dom vanligaste punkterna till psykisk ohälsa:
* Ljusets betydelse.
* Ensamhet.
* Kris.
* Nedstämdhet, depression.
* Ångest.
* Psykos.
* Självmordstankar.
* Psykoterapi.
* Våld och övergrepp.
* Sömnproblem.
Hittade nyss det här forumet, måste faktiskt säga att det var ett jättebra och intressant forum... för dem som verkligen vill ta det seriöst.
Har själv lidigt/ lider fortfarande av psykisk ohälsa och därför tycker jag är viktigt/ bra med ett sånt här forum eftersom det kan finns andra som också har samma problem. Jag tycker det är bra att få kunna prata om det och att det kanske till och med är någon som verkligen förstår!
I mitt fall var det så, tror jag, att det började lite när jag var 14 år - gick i 8an. Kände mig annorlunda, kunde inte vara nöjd med mig själv och passade helt enkelt inte in. Behöver inte gå in på detaj där. Men har haft den känslan väldigt länge. Försökte skydda mig, ville inte att andra skulle se hur man mådde så jag började sakta bygga upp ett skydd. Var alltid glad och positiv. För då märker ju ingen, men sen när man var ensam eller om det hände nått som kändes lite jobbigt det kunde vara en låt jag lyssnade på som var sorglig, eller påminde mig om något sorgligt så kunde det rinna över och jag bröt ihop. Det här var början.
Sedan, när jag började 1an i gymnasiet, blev det värre. Känslan av att inte vara nöjd med sig själv växte. Är perfektionsist, jag blir aldrig nöjd, måste alltid sträva att vara perfekt http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair=en|sv&u=http://en.wikipedia.org/wiki/Perfectionism_%28psychology%29 <--- där står det lite mer, för er som inte vet vad det är.( det är definitonen som är viktig) Lider också av Tvångssyndrom personlighetsstörning http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair=en|sv&u=http://en.wikipedia.org/wiki/Perfectionism_%28psychology%29 (Det första som är viktigt)
Allt detta har som sagt förvärrats. De tankar och sätt att vara på kan jag bara inte kan komma ifrån, det finns alltid där och tar massa energi. Och har nu blivit för mycket så att jag har blivit deprimerad av det. Efter en tid med depression blir man, eller jag i alla fall blev känslolös, kunde inte gråta och har inte gjort det på flera år. Kunde få panik attacker och hade väldigt mycket ångest över allt. Man tappar helt enkelt lusten till allt.
Jag gjorde illa mig själv, slutade äta och tvångstränade för att jag blev så äcklad av mig själv, trodde att jag skulle finna ro eller blir nöjd, men det blev också bara värre. Vilket gav mig stora sömnproblem.
Nu har det gått en tid och jag måste tillägga att jag faktiskt har fått lite hjälp av en kompis. Idag mår jag lite bättre men tankarna att man inte duger finns fortfarande kvar och det tar jättelång tid innan man blir av med detta beteende...
Och om det finns någon som känner sig som mig, eller på något annat sätt känner sig deprimerad eller har andra problem så tycker jag det är viktigt att prata med någon som man litar på till 100%. Jag har inte varit hos någon psykolog, kurator eller något sånt. jag tycker det är bättre att prata med någon man känner bra och litar på! Nu säger jag inte att dem är dåliga och att ni inte ska uppsöka dem, men jag känner att jag inte vågar testa. Men det kan säkert hjälpa.
Det kanske känns som om ingen verkligen bryr sig och bara tycker att man är konstig, men jag lovar så är det inte. Låt det ta tid och förhoppningsvis kommer det kännas lite bättre!
Känner igen mig till viss del på vissa punkter i ditt inlägg.
Har du hört talas om kognitiv terapi förut? Skulle vilja tipsa dig om det iallafall.. är lite mer än att bara "gå hos en psykolog", vad jag har hört.
Nu har jag ju bara varit där 1 gång än så länge, men första samtalet varade i över 1 timma & det kändes bra.
Kanske funkar för dig?
Jag själv tycker inte det hjälper på något sätt att prata med någon som man står väldigt nära, för det jag behöver är hjälp med att förändra mitt tankesätt på något sätt,,, att sluta känna mig misslyckad, Det tror jag ingen som inte är utbildad kan hjälpa mig med, så för mig ska detta bli intressant.
ellebasiisabelle
Tjej, 32 år
Känner igen mig till viss del på vissa punkter i ditt inlägg.
Har du hört talas om kognitiv terapi förut? Skulle vilja tipsa dig om det iallafall.. är lite mer än att bara "gå hos en psykolog", vad jag har hört.
Nu har jag ju bara varit där 1 gång än så länge, men första samtalet varade i över 1 timma & det kändes bra.
Kanske funkar för dig?
Jag själv tycker inte det hjälper på något sätt att prata med någon som man står väldigt nära, för det jag behöver är hjälp med att förändra mitt tankesätt på något sätt,,, att sluta känna mig misslyckad, Det tror jag ingen som inte är utbildad kan hjälpa mig med, så för mig ska detta bli intressant.[/i]
Nej, hade faktiskt inte hört talas om det, men ja nu vet jag, Kan dock inte ge dig någon hjälp som du också bad om i det andra inlägget eftersom jag inte har varit på något sånt besök. En fråga bara, har du varit hos en "vanlig" psykolog också, (eller vad man ska säga)? Jag tänkte så du kunde jämföra och känna vilken som är bäst, eftersom du säger att kognitiv terapi är "mer" . Och efter ditt samtal sa du att det kändes bättre. Är inte psykologer också till för att kunna hjälpa personer att inse olika saker och som till exempel det du säger, ändra sitt tankesätt?
Men jag förstår precis hur du menar med att förändra sitt tankesätt. För jag känner mig också misslyckad.
Men jag tycker dock att det känns lite konstigt att prata med en psykolog eller liknande, eftersom det känns som dom bara lyssna för att dom måste. Därför tycker jag att det känna tryggare att prata med nån man känner, men efter ett tag så känns det ju det också jobbigt för att hon/han måste höra allt och det känns dumt att lägga allt på kompisen.
Sen måste jag bara säga tack för tipset! Och hoppas att det ordnar sig för dig. Det är hemskt att leva med psykisk ohälsa..
Fittkrans
Tjej, 29 år
Jag är nog psykiskt ohälsosam :P
Men jag lever i alla fall!
CALLMESICKBOY
Tjej, 35 år
Citat från unimportant
Känner igen mig till viss del på vissa punkter i ditt inlägg.
Har du hört talas om kognitiv terapi förut? Skulle vilja tipsa dig om det iallafall.. är lite mer än att bara "gå hos en psykolog", vad jag har hört.
Nu har jag ju bara varit där 1 gång än så länge, men första samtalet varade i över 1 timma & det kändes bra.
Kanske funkar för dig?
Jag själv tycker inte det hjälper på något sätt att prata med någon som man står väldigt nära, för det jag behöver är hjälp med att förändra mitt tankesätt på något sätt,,, att sluta känna mig misslyckad, Det tror jag ingen som inte är utbildad kan hjälpa mig med, så för mig ska detta bli intressant.
Nej, hade faktiskt inte hört talas om det, men ja nu vet jag, Kan dock inte ge dig någon hjälp som du också bad om i det andra inlägget eftersom jag inte har varit på något sånt besök. En fråga bara, har du varit hos en "vanlig" psykolog också, (eller vad man ska säga)? Jag tänkte så du kunde jämföra och känna vilken som är bäst, eftersom du säger att kognitiv terapi är "mer" . Och efter ditt samtal sa du att det kändes bättre. Är inte psykologer också till för att kunna hjälpa personer att inse olika saker och som till exempel det du säger, ändra sitt tankesätt?
Men jag förstår precis hur du menar med att förändra sitt tankesätt. För jag känner mig också misslyckad.
Men jag tycker dock att det känns lite konstigt att prata med en psykolog eller liknande, eftersom det känns som dom bara lyssna för att dom måste. Därför tycker jag att det känna tryggare att prata med nån man känner, men efter ett tag så känns det ju det också jobbigt för att hon/han måste höra allt och det känns dumt att lägga allt på kompisen.
Sen måste jag bara säga tack för tipset! Och hoppas att det ordnar sig för dig. Det är hemskt att leva med psykisk ohälsa..
Jag har faktiskt inte varit hos någon "vanlig" psykolog.... Men vad jag TROR är att en "vanlig" psykolog har först ca 5 års utbildning sen en psykoterapeut har gått ytterligare en utbildning i psykoterapi i ca 3-5 år, tror jag. Har inte så stor koll faktiskt. Varför jag valde just att gå i KBT vad faktiskt för att min pappa gått i det.
Det där med att dom lyssnar för att dom måste, så kände jag med först, men sen efter att ha suttit ca 1 timma med henne & bara pratat om vad jag tycker om mitt liv så kändes det ju som att hon va intresserad iallafall, eftersom hon frågade mig ju saker... sen om dom som är psykologer/psykoterapeuter inte brinner för det dom gör tror jag nog inte att dom hade kunnat jobba som det. Är ju trots allt ganska allvarligt, dom ska ju hjälpa människor att må bättre.
Nu efter mitt första samtal fick jag ett häfte som jag skulle läsa tills nästa gång & så fick jag även en "andnings-övning".
Hoppas det löser sig för dig med till slut! Tack för svar
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet